"Jag vet inte vad det är för fel, jag är inte jag längre. Känner inte ingen mig själv.
Har ingen ork, borde kanske gå till en doktor. Vad kommer hon att säga ?
som vanlig säkert, det är inget fel på dig...
Inget fel på mig.......varför mår
jag såhär då ?"
(dagboksutdrag 21/1-99)

Det kanske tydligaste tecknet på depression är denna orkeslöshet, man ser hur högarna växer i hemmet och man irriterar sig på dem men man orkar bara inte ta itu med dem. Sen kanske sömnen rubbas, åt det ena eller det andra hållet. I alla böcker står det att man inte kan sova, men det är minst lika vanligt att man inte kan hålla sig vaken. Värdelös, så kanske man känner sig. Även saker som tidigare gjorde en på gott humör får inte ens mungiporna att rubba sig lite. I mitt fall gick det väldigt långt innan jag bestämde mig för att det
nog var dax att söka hjälp. Jag gjorde det och kom till en mycket osympatisk psykolog. Hon sa rakt ut till mig vid första besöket att jag borde skilja mig och börja äta tabletter, sen behövde vi bara träffas en gång i månaden för tablett uppföljning. Jag gick därifrån och gick inte tillbaka. tabletter...hu det hade man ju hört massor om.
Farliga saker det där man blev beroende och jag vet inte vad. Månaderna gick och jag mådde sämre och sämre.  Jag visste att min sinnesstämmning gick ut över hela familjen, kanske främst min då ettåriga dotter som var kanska strulig just då, självklart pga hur jag mådde och bara den insikten fick mig att må ännu sämre, jag var ju inte bara en usel människa utan även en usel mamma. Innan jag tog tag i mig själv var jag så långt nere så jag försökte ta mitt liv. Jag tror inte att jag verkligen ville dö, jag ville straffa min man och mig själv.
Vi hade haft det lite stuligt och vad jag än sa och gjorde bara rann av honom
jag kände att något drastiskt måste göras. Det blev inte riktigt den vändpunkt som jag kanske, undermedvetet hoppats på. På lasarettet blev jag magpumpad (en fruktansvärd upplevelse) lagd, på en avdelning hos en pratglad pensionär, och hemskickad inom ett dygn. Psykiatikern som pratade med mig fick mig att lova???? att ta kontakt med en psykiatiker. Ja, ja det kunde inte jag heller räkna ut.
Denna gången tog jag tag i det hela och sökte mig till en privat psykiatiker. Där kom vändpunkten. Eller så kanske man inte kan säga. Jag har fortfarande långt kvar men det var då jag verkligen insåg att jag var sjuk. Och min familj insåg det. Att man kan vara sjuk utan att det syns. Jag gick på samtal hos henne i sex månader innan hon skrev ut tabletter till mig. Zoloft, de var hemskt i början jag mådde pyton men tog mig över det och nu känns det bra. Jag har fått tillbaka lite av den ork jag hade förr, men.....jag har långt kvar.
 

Det finns hjälp att få:

Ett råd jag har sett på flera ställen är att man ska söka sig till vårdcentralen. Jag har själv
dåliga erfarenheter av detta. De har inte den kunskapen som behövs. Det är bättre att
ta kontakt med psykiatrisk öppenvård eller som jag en privat psykiatiker.
Ransaka dig själv, vet jag varför jag mår dåligt ?
Gå till pudelns kärna och gör någonting åt det !!!
Det är ett stort och mycket svårt steg att ta men det är värt allt.
Man kan få tillbaka sitt liv igen !!

Tabletter:

Ja det finns ju massor av olika. En sak som jag har lärt mig, var inte rädd för dem.
De kan få flera års samtaldterapi ner till månader. Men, ett stort men, samtalsterapin är
mycket viktig. Det är så du får ur dig allt som ligger och gror inom dig. Bara tabletter
hjälper inte.

MAIL

Att vara deprimerad är INTE det samma som att vara deppig !!!
 

[Michelle][Anslagstavla][Dagbok][Links][Mail][Depression]
[Bokrecentioner][Snoezelen][Filosofer][Mobbing]