Faktasidan

På den här sidan förklarar jag några grundläggande astronomiska begrepp. Sidan är inte tänkt att vara ett uppslagsverk, däremot är den tänkt att täcka grundläggande begrepp på ett ibland något förenklat sätt. För fullständiga definitioner och begrepp som inte tas upp här hänvisar jag till ett uppslagsverk.

Innehåll

Magnitudskalan
Hur breddgraden avgör vad man kan se
Cirkumpolära stjärnor
Djurkretsen/zodiaken
Vad är grejen med Polstjärnan?
Stjärnornas färger
Djuprymdsobjekt

Magnitudskalan

Magnitudskalan används för att ange en stjärnas ljusstyrka. Det är en logaritmisk skala, precis som decibelskalan för ljudtryck och pH-skalan för surhet. En skillnad på en magnitud innebär ett ljusstyrkeförhållande på 2,512; en stjärna med magnitud 1 är alltså 2,512 ggr starkare än en stjärna med magnitud 2 och 5,025 ggr starkare än en stjärna med magnitud 3.

En stjärna som har magnituden 6 ligger på gränsen för vad man kan se för blotta ögat under bra omständigheter. En stjärna med magnituden 0 är en mycket stark stjärna, men det finns ockå stjärnor med negativ magnitud: Den starkaste stjärnan Sirius har en magnitud på -1,5.

Apparent och absolut magnitud

En stjärnas apparenta (skenbara) magnitud är ett mått på hur vi uppfattar dess ljusstyrka från Jorden. Den är viktig om man bara vill observera, men den säger inte så mycket om stjärnan ifråga eftersom det är olika avstånd till olika stjärnor. Den absoluta magnituden är den magnitud som en stjärna skulle ha på ett standardavstånd. T ex har de avlägsna stjärnorna Rigel och Deneb starka negativa absoluta magnituder (runt -7) medan den närbelägna Sirius har en absolut magnitud på 1,4.

Upp

Hur breddgraden avgör vad man kan se

Stjärnhimlen är, precis som Jorden, uppdelad i koordinater. Längdgraderna kallas rektascension och mäts liksom tiden i timmar, minuter och sekunder där ett varv är 24 timmar. Breddgraderna kallas deklination och mäts i grader. En grad kan vidare delas upp i bågminuter (') och bågsekunder (") vilket fungerar precis som med tid om en grad motsvarar en timme: en bågminut består av 60 bågsekunder och en grad består av 60 bågminuter. Den norra himmelspolen (den punkt jordaxeln pekar på; rakt ovanför nordpolen) har deklination +90 grader, medan den södra himmelspolen har deklination -90 grader.

Det här stycket fokuserar på breddgrader och deklination, eftersom rektascensionen bara styr när man kan se ett objekt, inte varifrån man kan se det. Dessutom är det så att längdgraderna inte heller spelar någon roll i det här sammanhanget. Som antyddes tidigare står 90 graders deklination i zenit (rakt upp) på Nordpolen medan -90 grader står i zenit på sydpolen. På ekvatorn står 0 grader i zenit, en tänkt linje runt 0 graders deklination på stjärnhimlen kallas himmelsekvatorn. Den deklination som har samma värde som den breddgrad man befinner sig på passerar alltså zenit; för breddgrader söder om ekvatorn blir deklinationen negativ.

Pga Jordens rotation ser det ut som om stjärnhimlen roterar ungefär ett varv runt jordaxeln per dygn. Ett varv tar ungefär 23h 56min., vilket innebär att stjärnhimlen så sakta ändra sig från kväll till kväll; ungefär en halvtimme på vecka och ungefär två timmar per månad för att efter ett år ha roterat ett varv. Detta leder till att stjärnhimlen har årstider. En stjärnbild tillhör den årstid där den ligger på meridianen (i söder om man befinner sig på norra halvklotet och stjärnbildens deklination är mindre än platsens breddgrad).

Stjärnhimlen ser alltså ut att rotera runt jordaxeln. På nordpolen, där jordaxeln paserar zenit, ser alltså stjärnhimlen ut att snurra runt vilket leder till att inga stjärnbilder går upp och inga stjärnbilder går ner. Stjärnbilder med en deklination större än 0 är alltid uppe och stjärnbilder med en deklination mindre än 0 är aldrig uppe. På sydpolen gäller samma sak, fast här är det stjärnbilderna med en deklination mindre än 0 som alltid är uppe och vice versa. Vid ekvatorn ser det ut som om jordaxeln går parallellt med marken, vilket innebär att alla stjärnor kommer att rotera över himlen under ett dygn. Konsekvensen av detta är att en observatör på någon av polerna ser varsin halva av stjärnhimlen hela tiden, medan en observatör vid ekvatorn kan se hela stjärnhimlen under loppet av ett år, men samtidigt finns där ingen del av stjärnhimlen som alltid är uppe.

På varje given plats, t ex 56 grader N (södra Sverige) gäller följande (ersätt siffran inom parentes med din egen latitud):
Ju närmare ekvatorn man är, desto större del av stjärnhimlen är alltså över horisonten någon gång under året och desto mindre del av stjärnhimlen är alltid över horisonten. I Sverige missar man främst stjärnbilderna Skytten och Skorpionen, vars nordligaste delar sticker upp över horisonten i södra Sverige men som man kan se i sin helhet längre söderut på norra halvklotet.

Beroende på var man är och vilken deklination en viss stjärnbild har är det inte alltid så att den är bäst att observera när den ligger på meridianen. Medan Orion, som i Sverige aldrig går särskilt högt över horisonten är bäst att observera när den står i söder är Cassiopeia inte bäst att observera när den står i söder eftersom den då står i zenit och därför blir obekväm att observera. Annars är det så, att ju högre upp på himlen ett objekt är, desto mindre atmosfär måste ljuset färdas genom och desto bättre blir det att observera den och med detta resonemang blir zenit det perfekta läget för ett objekt. 

Vändkretsarna, ekvatorn och polcirklarna

Kräftans vändkrets är en tänkt linje som går runt Jorden på ca 23 graders nordlig latitud medan Stenbockens vändkrets går runt Jorden på ca 23 graders sydlig latitud. Vid sommarsolståndet står Solen i zenit vid kräftans vändkrets, vid vintersolståndet står Solen i zenit vid Stenbockens vändkrets och vid vår- och höstdagjämning står Solen i zenit vid ekvatorn. Detta innebär alltså att Solens deklination under ett år går växlar mellan 0, +23, 0 och -23 graders deklination.

Vid 90 - 23 = 67 graders nordlig (resp. sydlig) latitud går polcirklarna. Norr om den norra polcirkeln (som ligger på samma breddgrad som Jokkmokk i norra Sverige) kan man inte se objekt söder om -23 graders deklination medan objekt norr om 23 graders deklination alltid är synliga. Detta leder till Solen alltid är uppe runt sommarsolsståndet medan den aldrig är uppe runt vintersolståndet.

Den tänkta linje på himlen som Solen ser ut att följa kallas ekliptikan.

Upp

Cirkumpolära stjärnor

En cirkumpolär stjärna är en stjärna som alltid är över horisonten vid en viss latitud. Vid polerna är alla stjärnor man ser cirkumpolära, medan inga stjärnor är cirkumpolära vid ekvatorn.

Upp

Djurkretsen/zodiaken

Djurkretsen eller zodiaken som den också kallas är de tolv stjärnbilder som förekommer i tidningarnas horoskop. Då undrar vän av ordning vad de har att göra med amatörastronomi.

Objekten i solsystemet (planeterna, Solen, Månen) passerar huvudsakligen genom dessa stjärnbilder, så om man ska observera planeter bör man känna till dessa stjärnbilder: Merkurius, Mars, Saturnus och kanske Jupiter kan förväxlas med stjärnor, medan det kan vara en fördel att känna till sina stjärnbilder om man vill observera svaga planeter som Uranus och Neptunus.

En annan bra sak att känna till är att Solen passerar genom 13 stjärnbilder under året; de tolv i djurkretsen samt Ormbäraren.

Upp

Vad är grejen med Polstjärnan?

Polstjärnan är ju inte en av de allra starkaste stjärnorna, så varför är den viktig?

Just nu (det har inte alltid varit så och det ändras pga ett fenomen som kallas precession och innebär att jordaxeln inte pekar åt exakt samma håll hela tiden) ligger Polstjärnan 45' från himmelspolen. Såvida man inte håller på med astrofotografring eller något annat som kräver noggrann precision kan man anta att Polstjärnan ligger i norr och på så sätt har man på norra halvklotet en gratiskompass förutsatt att det är mörkt och stjärnklart.

Upp

Stjärnornas färger

Olika stjärnor har olika färger, beroende på vilken temperatur de har. Blåa stjärnor är hetast. Sedan följer vita, gula och orange stjärnor medan röda stjärnor är svalast.

Upp

Djuprymdsobjekt

Djuprymdsobjekt (eng. deep sky) är ett samlingsnamn för objekt som ligger utanför solsystemet. De vanligaste typerna listas nedan tillsammans med en kortfattad beskrivning.

Dubbelstjärna

En dubbelstjärna är ett solsystem som till skillnad från vårt solsystem har två stjärnor. Detta är ett mycket vanligt fenomen. Beroende på avståndet mellan de två stjärnorna kan man observera vissa dubbelstjärnor och separera dem, dvs se att det verkligen är två stjärnor. Stjärnorna kan ha olika färg, t ex har dubbelstjärnan Albireo i Svanen en gul och en blå komponent. Det finns även solsystem med fler än två stjärnor.

Variabel stjärna

En stjärna var ljusstyrka varierar, t.ex. för att den blir förmörkad av en annan stjärna, kallas variabel.

Öppen stjärnhop

En öppen stjärnhop är en samling stjärnor som ligger i varandras närhet. Ett exempel är Dubbelhopen i Perseus, som kan ses med blotta ögat en mörk natt. med en fältkikare kan man se de individuella stjärnorna. Den kanske mest kända öppna stjärnhopen är Plejaderna, som ligger i Oxen. Den ser ut som en liten klump av stjärnor och man kan se några av dem för blotta ögat.

Klotformig stjärnhop

En klotformig stjärnhop är en samling stjärnor som ligger ännu närmare varandra. I ett tillräckligt stort teleskop ser en klotformig stjärnhop ut som en boll av stjärnor. M13 i Herkules är den kanske mest kända klotformiga hopen på norra himlen, en mörk natt ser man den som en suddig fläck.

Nebulosa

En nebulosa är ett gasmoln. Det finns olika typer av nebulosor:
Emissiomnebulosor som sänder ut ljus, reflektionsnebulosor som reflekterar ljus och mörka nebulosor som skymmer ljus.
Orionnebulosan och Hästhuvudnebulosan är två av de mest kända nebulosorna.

Planetarisk nebulosa

Ytterligare en typ av nebulosa. En planetarisk nebulosa uppstår när en stjärna av solens storlek har fått slut på bränsle. Då kastar den av sig ett gaslager vilket kan leda till spektakulära objekt. Ringnebulosan, Eskimånebulosan, Hantelnebulosan och Helixnebulosan är alla exempel på planetariska nebulosor.

Galax

En galax är en mycket stor samling stjärnor. Solen ligger i galaxen Vintergatan, som man kan se som ett band över himlen. Andromedagalaxen, som är en av våra grannar på ca 2 miljoner ljusårs avstånd, är den mest kända galaxen på norra halvklotet. Den är synlig för blotta ögat.

Det finns olika typer av galaxer, bl a spiralgalaxer, stavspiralgalaxer och irreguljära galaxer.

Upp