Att göra en historisk återblick på ett område som undervattensfotografering, kan kanske först tyckas omotiverat och oviktigt: "Historia? Vad har jag som undervattensfotograf för glädje av historia? ", eller: "Det kan väl inte vara så länge sen som man började fotografera under vattnet?".

Samma invändningar riskerar man inte att möta, om det gäller vanlig fotografering. Anledningen till detta är, att de flesta människor har en viss kunskap om fotograferingens historia; man vet ungefär när de första fotografierna började dyka upp, och man kan kanske tänka sig att teknikutvecklingen kan ha betydelse för dagens teknik. Det historiska perspektivet på undervattensfotografering saknas dock för de flesta. Att uttrycket "historisk kunskap ger förståelse för dagens situation" även gäller fotografering, är kanske självklart, och det bör gälla över- såväl som under vattnet. Den här återblicken visar också, att pionjärernas resultat har tagits tillvara och utnyttjats av efterföljarna, åtminstone till viss del.

Hur startade då undervattensfotograferandet?

Den som har läst en del om undervattensfotografering, har nog stött på namnet Louis Boutan. Denne franske zoolog brukar anges som undervattensfotograferingens fader. Han började ta bilder under vattnet redan på 1890-talet, och hans bilder från 1893 finns bevarade. Han var emellertid inte riktigt först.

Så tidigt som från 1871 finns det en beskrivning på hur man tar bilder under vattnet. Upphovsman till denna beskrivning var Ernest Bazin, men huruvida han lyckades få några bilder är obekant. Bazin sysslade generellt med att konstruera apparater för att utforska undervattensvärlden. 1888 lyckades E.G. Carey att med hjälp av belysning från elektriska båglampor ta bilder under vattnet. Han uttryckte framsynt betydelsen av sina framsteg så här (fritt översatt): " i och med detta blir det möjligt, att även under vattnet använda fotografiet i vetenskapens tjänst, vilket kommer att få mycket stor betydelse".

Låt oss återvända till Boutan. Han var alltså zoolog och arbetade på forskningsstationen Arago i södra Frankrike. Han intresserade sig särskilt för levnadscykeln hos blötdjuret Haliotis (havsöra), och detta saknar inte betydelse i sammanhanget. Svårigheter med att fånga dess larver levande, gjorde nämligen att Louis beslöt sig för att lära sig att dyka. Detta gjorde han också med besked. Hans forskningsverksamhet förde honom ner mot ansenliga djup, och han kom att få se åtskilligt av undervattensvärlden utöver havsöron. Han beskrev det försprång han tyckte sig ha fått i förhållande till sina kolleger med en liknelse: "marinbiologen av idag befinner sig i en situation, som kan liknas vid den som en tänkt besökare från månen är i, då han i sitt månskepp flyter omkring på vår atmosfär, och försöker göra observationer av livet på jorden". Man kan göra reflektionen, att det nog har dröjt längre än vad Boutan kunde tro, innan dykandet ingick som en viktig del av marinbiologens arbetsmetoder.

Av samma skäl som många av dagens sportdykare börjar fotografera, nämligen för att visa omvärlden hur det verkligen ser ut under vattnet, startade Louis sina försök med att fotografera under vattnet. Han var dock inte ensam om detta. Han hade sin bror, ingenjör A. Boutan, till hjälp vid kamerakonstruerandet. Kamerafodralet blev en tung och omfångsrik pjäs av mässing, till vilken en luftfylld tunna kopplades för att möjliggöra hanteringen under vattnet.

En ingenjör Cahufour hjälpte till med konstruktion av belysningen. Denna var av samma typ som E.G. Careys, nämligen elektriska båglampor. Boutan lär emellertid också ha använt sig av magnesiumpulver, som antändes med en gaslåga, och där syret kom från luften i en tunna ! Efter en lång utvecklingsperiod var det dags att i perioden maj till juli 1893 genomföra de första praktiska försöken vid Banyuls-sur-Mer (Medelhavet, nära spanska gränsen). En del av hans bilder finns bevarade, och de har en förvånansvärt hög kvalitet med tanke på omständigheterna. Han höll dessutom någon sorts djuprekord, som stod sig i ca 40 år, genom att han 1899 lyckades ta bilder på 50 meters djup. Han skrev själv sammanfattande om sitt arbete: "Jag har banat vägen, det återstår för andra att följa efter, för att bryta ny mark, och göra nya framsteg mot den slutliga fulländningen." Om någon, så förtjänar Louis Boutan titeln "Undervattensfotograferingens fader".

Ungefär samtidigt, runt 1891, hade Sorbonne-professorn Paul Regnard börjat med undervattensfotografering, men resultaten är mindre kända. Något senare, 1898-1899, lär J.E. Romborsts och C.L. Bristol ha tagit bilder under vattnet.

En milsten av nästan samma dignitet som Boutans, stod amerikanen och ichtyologen (fiskforskare) W.H. Longley för. 1917 (!) tog han de första färgbilderna (så kallade autochromer) under vattnet. En del böcker om undervattensfotografering anger 1926 som färgbildspremiär. Longley var, liksom Boutan, en dykande forskare. Longleys kamerafodral var delvis olikt Boutans. Longley hade en form av spegelsökare för skärpeinställningen.

Spegelarrangemanget var sådant, att fotografen kunde titta genom sökaren i samma riktning som objektivet. Detta var nödvändigt, eftersom den hjälmförsedde och otymplige dykaren knappast kunde luta sig fram över kameran. Liksom på Boutans fodral, kunde avståndsinställning och slutare manövreras under vattnet, och materialet var mässing. Belysningen åstadkoms med magnesiumpulver, vilket ju Boutan också experimenterat med. Autochromeplåtarna krävde mera ljus än de svartvita plåtarna, och det var detta som gjorde att Longley använde magnesiumpulver, vilket mera lättvindigt kunde doseras efter behov. Typisk mängd var ca 0.5 kg per bild ! Magnesiumpulver, reflektor och tändanordning flöt på pontoner på ytan ovanför dykaren, och man kunde bara fotografera på grunt vatten. Det var dessutom riskabelt att vara i närheten. Ett halvt kilo magnesiumpulver utvecklar en ansenlig energimängd när det antänds, och smällen var nätt och jämt uthärdlig för dykaren.

Longley använde undervattensfotograferingen i sitt arbete vid forskningsstationen i Dry Tortugas, Florida, och utnyttjade gärna fotografier i sina föreläsningar. Färgfotografier var viktiga, för att kunna visa korallfiskarnas färger, då de befann sig i sin rätta omgivning. Om undervattensvärlden skriver han i en av sina rapporter: "Det är en egenartad värld, som den dykande forskaren beger sig ner i; den är så genomskinlig och kusligt lugn, så omgiven av hemligheter, och bjuder ständigt på överraskningar". En kuriositet i sammanhanget är (men kanske helt naturlig i USA), att det redan 1916 fanns ett företag vid namn "Submarine Photo Co., Miami, Fla.". Kopplingen till Longleys utmärkta bilder var kanske inte en tillfällighet. 1926 började Longley samarbeta med en Charles Martin, som var medlem i "National Geographic Society". Martin bidrog mycket till utvecklandet av blixttekniken. Samarbetet ledde så småningom också till att National Geographic i sitt januarinummer 1927 för första gången visade undervattensfotografier i färg. Detta kan vara förklaringen till missuppfattningen, att de första undervattensbilderna i färg togs 1926.

I den tidiga historien finns det även svenska namn. Torsten Gisle´n forskade på 1920-talet på Gullmarsfjordens hårdbottnar. Han lärde sig att dyka med tungdykarutrustning, och delvis utförde han själv de bottenskrapningar, som var en av de metoder han använda. Han byggde dessutom med viss framgång undervattensfodral i ek. Tätheten var ett problem, och bland annat tätade han med blyplåt. Mot slutet av 20-talet tog han alldeles utmärkta bilder med denna utrustning. 

Det andra världskriget hade ingen positiv inverkan på undervattensfotograferandet, åtminstone inte vad gäller det fredliga och vetenskapliga utnyttjandet. Strax före kriget hade emellertid österrikaren Hans Hass börjat intressera sig för undervattensvärlden. Som artonåring reste han till franska rivieran, och fick där se en underlig figur, som med hjälp av simglasögon och simfenor och ett spjut harpunerade fisk med stor framgång. Det visade sig att figuren var den amerikanske dykpionjären Guy Gilpatric. Hans provade på själv, och därmed var hans öde beseglat, som man brukar säga. I stället för att gå den av fadern utstakade advokatbanan, beslöt han sig för att bli dykande zoolog. Redan året därpå, 1938, hade han kommit så långt, att han hade lyckats få en kamera (Robotkameran, med urverksmotor för filmframmatning!) inbyggd i ett fodral, och tillsammans med ett par studiekamrater gjorde han en resa till Balkans västra kust (en gång Jugoslavien). Där fridök de och harpunerade av hjärtans lust, och fotograferade. Vid denna tiden fotograferade Hans enbart i svartvitt och utan extra belysning. Resultatet av resan blev bland annat en utmärkt bok. Året därpå reste han till Västindien, fortfarande fridykande och fotograferande i naturligt ljus. Även denna gång blev det en bok. Hans Hass´böcker är mycket välskrivna och läsvärda, och med förhållandevis bra bilder. Böcker och föredrag drog in pengar till fortsatt verksamhet, men kriget kom och störde utvecklingen, och framförallt krigsslutet ändrade på det mesta. Anskaffad utrustning försvann, och Hans fick börja om på nytt. Så småningom fick han igång verksamheten igen; ett forskningsfartyg utrustades, annan nödvändig utrustning anskaffades.

I samband med detta utvecklade Rollei-företaget Franke&Heidecke kamerafodralet Rolleimarin, till den tvåögda spegelreflexkameran Rolleiflex.

Detta gjordes på beställning och specifikation av Hans Hass. Till Rolleimarin finns det en lampblixt, dvs en blixtutrustning, som använder sig av glödlampsliknande lampor. I stället för glödtråd är de fyllda med en magnesiumtråd, som med hjälp av en strömstöt från en kondensator antänds och brinner under en bråkdel av en sekund. Denna konstljusform blev dominerande långt in på 1960-talet, då elektronblixten började ta över.

Tillbaka till Hans Hass. Han bidrog till att undervattensvärlden blev mera känd för den stora allmänheten, inte bara med sina böcker och föredrag, utan också genom ett stort antal TV-filmer, som i Sverige visades under slutet av 50-talet och början av 60-talet.

Ett annat namn, som de flesta tänker på i samband med undervattensteknikutveckling, är Jaques Yves Cousteau. Cousteaus lång- och TV-filmer är kända av många, och han sysslade mer med filmning än med stillbildsfotografering. Värt att nämna är emellertid en intressant teknisk detalj, som Cousteau utnyttjade i sina undervattensfodral.

Ett reglersystem, liknande det i en andningsregulator, höjde och sänkte trycket inne i fodralet i takt med att det omgivande vattentrycket ändrades. På så sätt behövde man inte konstruera fodralen med tanke på tryckupptagning; godstjocklekar och form hade mindre betydelse. En enklare form av Cousteaus system är de vattentäta plastpåsar, som är tillverkade för att hysa en kamera ned till måttligt djup. I övrigt har den här finessen inte blivit allmänt utnyttjad. Det är enklare och tillförlitligare med ett fodral, som är konstruerat för tryckupptagning, än med ett icke tryckupptagande fodral, som är beroende av ett fungerande tryckregleringssystem.

I Frankrike hände, som framgått, mycket på det här området. Man kom fram med en lösning på ett optiskt problem: Man insåg tidigt, att det var fördelaktigt med vidvinkliga objektiv, med tanke på den i vattnet begränsade sikten. Man upptäckte dock, att om man placerade ett vidvinkligt objektiv med ett plant glas som gräns- och skydd mot vattnet, så fick man inte den önskade vidvinkligheten, och övriga optiska prestanda försämrades. En lösning på detta utvecklades 1951 av Alexandre Ivanoff. Den bestod i två linser, en plankonkav (negativ) som gräns mot vattnet, och en konkavkonvex (positiv) monterad på objektivet. Konstruktionslösningen är mycket bra, och vidvinkligheten bibehålls och optiska prestanda i övrigt blir bra. Den är dock kostsam, beroende på det nödvändigtvis stora formatet på den plankonkava linsen och på att linserna måste specialtillverkas. Den här lösningen användes så småningom i fodralet till Hasselblads Super-Wide kamera.

1955 genomfördes "Expedition Röda Havet" av ett gäng energiska svenskar, bland andra Dennis Österlund, Bengt Börjesson (Ingenjörsfirma Undervattensfoto) och Åke Follin (expeditionens konstruktör). Det hela resulterade bland annat i en film och en bok, med samma namn, "Expedition Röda Havet". Åke Follin konstruerade och lät tillverka expeditionens andningsapparater (!). Dessutom, och i detta sammanhang viktigare, konstruerade han undervattensfodralen till alla expeditionens kameror, förutom ett Rolleimarin (se ovan). Plexiglas (varunamn för Röhm & Haas´ version av PMMA, polymetylmetakrylat) var huvudsakligen det material han använde. Plexiglas har ju haft och har fortfarande stor betydelse som material i undervattensfodral, speciellt i den optiska delen. De bilder, som man åstadkom, finns att beskåda i boken, och delvis har de mycket hög kvalitet, även med dagens mått mätt.

Beskrivningen av Ivanoff-korrektionen och omnämnandet av plexiglas i samband med undervattensoptik, för oss in på introduktionen av domen. En dom är ett klotformat fönster, med konstant godstjocklek, vanligtvis tillverkat i plexiglas (PMMA). Domen placeras som gräns mot vattnet, och de ljusstrålar, som tas emot av objektivet, har huvudsakligen passerat vinkelrätt genom domen. Den första populära beskrivningen av domens funktion var införd i Skin Divers oktobernummer 1970. Denna har säkert betytt mycket för det mera allmänna användandet av domen. Den visar hur enkelt det är att anpassa objektivet till en dom, och vilka klara fördelar den erbjuder i förhållande till andra lösningar: bibehållen vidvinklighet, goda optiska prestanda, relativt lågt pris. Domen har blivit den i särklass vanligaste optiska tillsatsen för undervattensfotografering.

Tillbaka till Frankrike igen. I slutet på 50-talet funderade en ingenjör, Jean de Wouters, på en kamera, som var gjord enbart för undervattensbruk. Detta resulterade så småningom, 1959, i världens första "amfibiekamera", Calypsophot. Så småningom köpte kameraföretaget Nikon licens för tillverkning av Calypso-kameran. Nikons variant hette Nikonos. Efter en tid (1968) kom Nikon med en förbättrad kamera, Nikonos II. 1973 upphörde la Spirotechnique med tillverkningen och Nikon tog över helt. I samband med detta bytte kameran namn till Calypso/Nikkor II. Under den här tiden, mitten-slutet på 60-talet, och mycket tack vare Nikonos och Calypso, blev undervattensfotografering vanligt bland sportdykare. Kameran var liten, lätt och robust, och ganska enkel att använda. Ett antal objektiv med ypperliga optiska prestanda utvecklades, blixtaggregat fanns naturligtvis, och vidareutveckling följde i form av Nikonos III, Nikonos IV och senast Nikonos V.

Nikonos är en genomsiktssökarkamera; kameran har en sökare, som sitter ovanför objektivet, och man ser därför inte exakt det samma som objektivet ser, vilket medför nackdelar. För att råda bot på detta har Nikon också utvecklat Nikonos RS, som är en spegelreflexsökarkamera; man ser genom sökaren precis det som objektivet ser.

Dessutom är Nikonos RS försedd med automatisk skärpeinställning, autofokus. Nikonos RS kom 1991, och i och med detta introducerades ett helt nytt system, skilt från Nikonossystemet. Elektronblixtarna är dock till viss del gemensamma.

Den senare tidens utveckling av undervattensfotograferingen i vårt land är intressant. 1969 startade dykarklubben Kraken något, som för landets undervattensfotografer blev ett begrepp: "Krakens Fototävling". Detta var en tävling, där de tävlande undervattensfotograferna konfronterades/umgicks med varandra under tävlingstiden. Alla deltagare samlades på en plats, och tävlade där, genom att dyka och fotografera valfria motiv på ett visst antal filmrutor. Efter detta fick en jury bedöma resultatet, och efter kort tid (oftast nästa dag) presentera resultatet av sin bedömning, med efterföljande prisutdelning. Den här tävlingsformen har varit en stor inspirationskälla och utvecklingsgrund för många av de deltagande fotograferna. Genom att träffas och umgås och genom att få se utrustning och inte minst många av tävlingsbidragen, så får deltagarna ut betydligt mer än vad en traditionell fototävling ger. Kraken orkade med arrangemangen fram till början på 80-talet. Tävlingsformen återupptogs dock 1987 av Svenska Sportdykarförbundet, och fick då status av Svenskt Mästerskap i Undervattensfotografering. Det förtjänar att påpekas, att världsmästerskapet i undervattensfotografering går till på liknande sätt. Denna tävling är betydligt yngre än Krakens fototävling. Om det finns ett samband, eller om likheten är en slump, är emellertid oklart.

1974 kom det ut en svensk bok: "Undervattensfotografering i nordiskt vatten". Visserligen var inte detta den första svenska boken om undervattensfotografering (som ju var Fahlman, G.: "Vi fotograferar under vatten", Nordisk Rotogravyr, 1961). Den innehöll emellertid en mycket viktig och innovativ del om hur man beräknar exponeringen vid blixtanvändning. Detta är nämligen ett problem på grund av den begränsade men framförallt varierande sikten under vatten. Detta har inte, varken tidigare eller senare, behandlats tillfredsställande av någon författare. Med hjälp av den beskrivna metoden kan man i förväg bestämma rätt exponering, om man vet sikten, blixtens styrka och avstånd till motivet. Metoden har ersatt den annars nödvändiga och tidsödande testbildsfotograferingen. Speciellt i nya vatten, där sikten är annorlunda mot vad man är van, har den hjälpt många undervattensfotografer till rätt exponering. Författare är Tony Holm, och metoden är beskriven även i Tonys efterföljande böcker. Trots att det idag finns kameror och blixtar, som automatiskt doserar blixtljuset rätt, så får Tonys metod anses som utomordentligt viktig. Det finns många fotografer som i många situationer föredrar att inte använda doseringsautomatik.

Om vi som avslutning på den här tillbakablicken återvänder till "fader" Boutan och hans vision om ".. den slutliga fulländningen", kan man konstatera, att vi ännu inte är där. Och bra är väl det ! Det finns fortfarande stora möjligheter att utveckla undervattensfotograferandet. Mycket av det tekniska kanske är avklarat, men när det gäller exempelvis vetenskaplig utnyttjandegrad (inte minst på miljöområdet), för att inte tala om det rent bildmässiga, så återstår mycket. Där kan vi alla, som har undervattensfotografering som intresse, göra en insats.

Källor:

Earle, S.A., Giddings, A.: "Exploring the Deep Frontier-The Adventure of Man in the Sea", Special Publications Division, National Geographic Society, 1980

Cousteau, J.Y.: "Den tysta världen", Bonniers, 1954

Fahlman, G.: "Vi fotograferar under vatten", Nordisk Rotogravyr, 1961

Gisle´n, T.: "Epibioses of the Gullmar Fjord", Kungliga Svenska Vetenskapsakademiens skriftserie "Kristinebergs Zoologiska Station 1877-1927", Almqvist & Wiksell, 1930.

Hass, H.: "Havets Värld", Generalstabens litografiska anstalts förlag, 1975

Heberlein, H.: "Pioniere der Unterwasser-Fotografie" , Submarin, mars 1979

Holm, T.: "Undervattensfotografering i nordiskt vatten", Boktryckeribolaget, Varberg,1974

Lindblad, C.: "Expedition Röda Havet", Nordisk Rotogravyr, 1956

McNeil, G.T.: "The Dome Port in Underwater Photography", Skin Diver Magazine, oktober 1970

"First Color Underwater Photographs", National Geographic Magazine, januari 1927

Leif Samuelsson, 2:a november, 1995