Många kyrkor och samfund har det tufft i dag. Medlemstalen sjunker från år till år. Men så finns det undantag - och till dem hör Jehovas vittnen. I dag finns det drygt 23 000 aktiva "förkunnare" i Sverige. Och globalt är tillväxttakten hög. Hur ser det ut på vardagsnivå? Kan en helt vanlig familj dölja sig bakom en dörrknackare?

Foto: Lars Epstein Att vara ett Jehovas vittne ger mig ett verkligt hopp inför framtiden, säger Roger Engman. Även hustrun Viveka är ett vittne och mellansonen Pierre, 11 år, funderar också på att bli döpt. Till vänster sönerna Rickard, 13 år och Douglas, 5 år.

Jehovas vittnen en trygg hamn med många regler

Av Cecilia Hjorth

I morgon är det veckans stora möte i Rikets sal på Vasagatan, men just nu sitter vi samlade runt ett köksbord för att prata om Sanningen. Den enda och absoluta. Ja, den finns faktiskt, menar familjen Engman. Tvivel håller man ifrån sig.

- Det gäller att vara på sin vakt. Att vara Jehovas vittne gör mig lycklig, ger mig så många fördelar, ett verkligt hopp inför framtiden. Jag vill inte att något ska komma i vägen för det, säger Roger Engman.

Han använder ett språk som känns lite främmande, uttryck som att "få prata sanningen med en arbetskamrat". Ett eget språk för en egen värld.

Både han och hustrun Viveka utstrålar ett lugn. En prydlighet. De har tre fina killar: Rickard, Pierre och Douglas, 13, 11 och 5 år gamla. Stilig far, vacker mor. Lite grann påminner de om de där rosenskimrande bilderna av lyckliga familjer som fyller tidningen Vakttornet.

Men ändå inte. Det funkar inte riktigt att stoppa in familjen Engman i ett bekvämt litet fack för "konstiga religiösa". På många sätt känns de alltför bekanta, alltför vanliga. Storstadssvenskar anno 1999. Han - IT-strategen vid Landstingets sydvästra produktionsområde - ser ut som killarna på jobbets ekonomiavdelning, hon - ekonom på ett dataföretag - skulle kunnat vara vem som helst av mina tjejkompisar. Och ändå tillhör de skaran av misstänkliggjorda dörrknackare. Jehovas . . .

Varför ägnar ni så mycket tid åt att knacka dörr egentligen?
- Det är en del av missionsbefallningen. De första kristna gick från by till by. De hade ingen passiv inställning. Det var en metod som funkade då och som funkar lika bra i dag, säger Roger. Och det är ingen som kräver av oss att vi ska genomföra ett visst antal knackningar. I vår organisation finns människor i alla åldrar och omständigheter. Sjuka och friska. Alla gör så mycket de orkar och förmår.

Men jag har hört att ni har rapportkort som måste fyllas i.
- Jo visst, varje år sammanställer vi statistik över antalet hembesök, bibelstudier, döpta och annat. Men det är för att uppmuntra oss själva. Se hur organisationen går framåt, säger Roger. Och faktum är att man gärna vill hitta luckor för att få möjlighet att gå ut.

Men det ligger ingen prestige i det, menar Viveka.

- Jag kan känna att jag som trebarnsmor inte har lika stora möjligheter att delta. Man gör vad man kan - och man gör det inte för att tillfredställa andra människor.

Roger berättar att ibland så går hela familjen ut och knackar dörr tillsammans. Eller så går han ensam med ett av barnen eller med någon annan församlingsmedlem. Emellanåt har alla "vittnen" i området så kallad "gatutjänst", då de sprider ut sig i parker och på gator på Södermalm.

Men vad säger ni till folk?
- Man försöker anpassa det till den människa man möter, säger Viveka. Det beror på om personen är ung eller gammal eller invandrare eller . . .

- Varje vittne har sin inledning som passar just honom eller henne som individ, fyller Roger i.

Om och om igen återkommer de till ord som Sanning och Kunskap. Att vara ett Jehovas vittne är inte att ge efter för något känslosvall. Nej, här är det studier av Bibeln och Vakttornet som gäller. Att övertyga och bli övertygad med ordens hjälp.

- Det krävs mycket innan man tar ställning till att bli ett vittne, säger Viveka. Det är inte något som man bara ramlar in i. Eller något som man går in i då och då. Det är en aktiv roll som man tar på sig, ett levnadssätt där man accepterar de krav som Bibeln ställer.

Krav som "moralisk renhet", fyller Roger i. Att exempelvis inte ha lösa sexuella relationer.
- Omoraliskheten är ett problem. Världen utövar stark press.
- Men det handlar framför allt om att tillbe Jehova, understryker Viveka. Att låta döpa sig och erkänna att hans vilja kommer först.

Om någon i församlingen "bedriver otukt" och inte vill lyssna på kärleksfulla råd att sluta upp, då "tvingas vi till den yttersta åtgärden, att utesluta. För att bevara renheten".
- Men många kommer tillbaka. Vägen är inte stängd, betonar Roger.

Sakta växer bilden av en tydligt reglerad verklighet fram. Kvävande? Inte nödvändigtvis för den som befinner sig mitt i den. Snarare en trygg hamn i en ond och splittrad värld. En självklar tillhörighet.

De flesta av familjens vänner är också Jehovas vittnen.
- Det kristna umgänget är viktigt. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor, säger Roger.

Men visst umgås de med sina arbetskamrater emellanåt. "Vi är inte asociala." Och i Rogers släkt finns inte ett enda vittne - förutom han själv. Han "tog ställning" först när han var 22 år gammal.
- Jag levde ett annat liv tidigare. Men det gav ingenting, inget mervärde.

Viveka växte däremot upp i ett hem där en av föräldrarna var ett vittne.
- Mamma fick kontakt med Jehovas vittnen när jag var 5- 6 år. Jag följde med och valde sedan när jag blev äldre att själv ta ställning. När jag var 14 år så döptes jag.

- Mitt mål är också att bli döpt, säger Pierre, mellansonen. Han verkar trosviss, 11-åringen. Frågan är dock hur Roger och Viveka skulle reagera om barnen i framtiden inte vill vandra på Jehovas väg.

- Visst skulle det kännas sorgligt om de väljer att inte bli vittnen, men det skulle ju inte minska vår kärlek till våra barn, säger Roger.

Han talar mycket om barnen, familjen och gemenskapen. Ett heligt tretal som måste vårdas. Att vara Jehovas vittne är en livshållning som ger barnen både skydd och trygghet, menar han. Familjen ska vara den självklara utgångspunkten, kraftfältet där man kan hämta stöd när det är svårt. Familjen är också något som i praktiken måste prioriteras. Det viktigaste som förälder är att vara tillgänglig. Viveka har till exempel varit hemma under tio år när barnen varit små.

Det är också självklart att hela familjen tillsammans ska studera Bibeln och tillsammans besöka Rikets sal. Att vara Jehovas vittnen är en gemensam identitet.

Vad säger kompisarna i skolan när ni berättar om er tro?
- De undrar ganska mycket, om varför vi inte firar jul och födelsedagar och så'nt, säger Rickard, 13 år.

Han får hjälp av sin pappa att reda ut varför:
- Jesus föddes inte i juletid. Det är ett hopmixat firande, blandat med en massa hedniska traditioner. Även födelsedagsfirande är en hednisk sedvänja som Bibeln inte påbjuder. Blir vi bjudna på kalas så tackar vi vänligt nej. Gåvorna vid en födelse var till för att blidka gudarna. Våra barn får presenter året runt i stället. De är absolut inte svältfödda.

Årets stora högtid för ett Jehovas vittne är i stället påsk. Jesus talade själv om att hans efterföljare ska fira påskmåltiden till "åminnelse" av honom. Åminnelsen är också namnet på vittnenas stora samling i påsktid.

Bit för bit öppnas dörren in till deras värld. Och det är inte bara nuet som har sina tydliga ramar, utan också framtiden. Allt är förutbestämt. Den samtid vi lever i bär budskap om tidens slut.

Vad ser ni när ni tittar ut över världen?
- Girighet, egoism. Respekten har försvunnit. Äldre vågar inte gå ut, smågrabbar rånas av smågrabbar. Det är ingen positiv syn, säger Viveka.

Vad beror det på?
- Människan har förkastat Guds vägledning.

- Ja, motståndarna har fria händer att styra världen. Och den präglas av uselhet, fyller Roger i.

Vad finns det enligt er för botemedel?
- Gud har i Bibeln utlovat en tid då han ska gripa in och rätta till förhållandena. Människan har fått en begränsad tid att styra sig själv, men hon kommer inte att lyckas med att styra upp världen.

- Men det innebär inte att vi lever passivt här och nu, betonar Viveka. Vi kan börja praktisera och leva efter Guds regler redan nu, till exempel inte ta till våld och vägra värnplikt.

Vad är det som kommer att driva fram den slutliga strid som ni tror ska komma?
- Denna världen själv.

Tror ni att det är nära?
- Ja, de profetiska tecknen som Bibeln talar om och som skulle förebåda kulmen ser vi i dag runt omkring oss i världen. Krig, naturkatastrofer, svält. Vi vet inte när Gud kommer att ingripa, men vi ser att säcken håller på att dras ihop, säger Roger.

Känner ni er rädda?
- Nej, men vi känner respekt inför det som ska komma.
- Vi hoppas att få uppleva det under vår livstid, säger Viveka.

Vad kommer att hända med alla oss som inte har samma tro som ni?
- Alla människor kommer att få en möjlighet att välja. Vi kan inte döma, det överlåter vi åt Gud. Det enda vi kan göra är att tala om vad Gud vill här och nu.

De är samkörda, Viveka och Roger. Argumenterar inte emot varandra, utan fyller bara i för att förstärka vad den andre redan sagt. Välprogrammerade eller i grunden övertygade?

- Tron är faktiskt så här stark, säger Viveka. Vi har läst och studerat i så många år. Det håller. Bibeln går att förlita sig på, den är direktinspirerad av Gud.

- Ja, den är vår ständiga kontrollpunkt. Skulle jag börja tvivla på den så har jag kommit långt ut i kedjan, säger Roger.

Varför är du så rädd för tvivel?
- Det känns fel att använda ordet rädsla. Det väcker en så negativ klang. Det låter som om vi skulle leva i en ständig oro - och det gör vi inte. Det handlar snarare om att ha ett vaket medvetande. Och vi har ju valt av egen vilja att leva efter Bibelns bud. Faktum är att jag upplever mig friare som vittne än vad jag gjorde tidigare. Man undviker en massa snaror i livet.

Vi snärjer in oss i teologiska resonemang. Killarna har tröttnat för länge sedan och avlägsnat sig med en påse ostbågar. Den planerade fisksoppan lär de få vänta på ett tag till.

- Det är lustigt egentligen, säger Viveka. Väldigt många har uppfattningar om vad vi får göra och inte göra. Och det finns så mycket okunskap om Jehovas vittnen. Man kan möta kommentarer som: va, tror ni på Jesus?!