Natinolencyklopedin

Jehovas vittnen, internationell religiös rörelse med amerikansk bakgrund. J:s läror bygger på Bibeln men avviker i flera avseenden från den bibeltolkning som företräds av de stora samfunden. J.avvisar också allt samarbete med andra religiösa grupper och betraktas bl.a. på dessa grunder ofta som en sekt. Rörelsen växte fram på 1870-talet under ledning av amerikanen Charles Taze Russell (1852–1916), som var influerad av adventistiska uppfattningar. I "Studies in the Scriptures" (1–7, 1886–1917, band 7 postumt) hävdade han med utgångspunkt i sin tolkning av bl.a. Daniels bok och Uppenbarelseboken att Kristus skulle återkomma år 1914. Man har vidhållit att så skedde "i osynlig måtto". Striden mot Satan och hans krafter skulle därefter intensifieras och slutgiltigt avgöras i slaget vid Harmagedon; när ondskans makter besegrats kommer människorna att kunna leva i ett återvunnet paradis på jorden. Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet (Watch Tower Bible and Tract Society), som är det organisatoriska uttrycket för J., lägger stor vikt vid att följa det aktuella politiska skeendet. Man relaterar det som man iakttar till Bibelns apokalyptiska utsagor, även om man undviker att ange när Harmagedon skall inträffa; man nöjer sig med att framhålla att "uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära".

Efter Russell var Joseph Franklin Rutherford (1869–1942) länge ledare för Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet. Numera utövas ledningen av ett kollektiv av styrande bröder; kvinnor har hittills inte kommit i fråga som internationella eller nationella ledare. All verksamhet leds och samordnas från ett högkvarter i New York. Innehållet i tidskrifterna Vakttornet (Watchtower) och Vakna! (Awake!) är i stort sett detsamma över hela världen. Man eftersträvar inte att rörelsen skall ha en demokratisk struktur utan framhåller den egna styrelseformen – som betecknas som teokrati – som en förelöpare till det Jehovas styre som skall etableras efter Harmagedon. Ledarna på alla nivåer tillsätts uppifrån. Samlingslokalerna kallas Rikets sal. Alla förväntas "vittna" genom att sprida rörelsens litteratur och försöka få till stånd bibelstudier i hemmen. Människorna skall göras medvetna om den insikt "vittnena" fått del av. Man räknar inte främst medlemmar utan aktiva förkunnare. Anhängarna vägrar konsekvent (med hänvisning bl.a. till femte budet) att göra militärtjänst; den internationella sammanslutning man tillhör står neutral i förhållande till olika politiska förvecklingar, och "vittnena" skall inte riskera att tvingas bekämpa varandra eller andra människor med vapen. Detta ställningstagande har lett till förföljelser av J. I många länder är eller har rörelsen varit totalförbjuden.

J. accepterar inte treenighetsläran så som den framställs av andra samfund. Man tror att Gud – Jehova – är en enda Gud och att Sonen, Jesus Kristus, är gudomlig men inte jämlik Jehova. Andra uppfattningar som är speciella för J. är att man (med hänvisning till bl.a. Apg. 15:29) vägrar att ta emot blodtransfusioner, och att man inte firar vare sig jul eller födelsedagar p.g.a. att man uppfattar det som en hednisk sedvänja, beskriven i Bibelns berättelser om Farao och Herodes.

Rörelsen är etablerad i mer än 200 länder och har över 4,3 miljoner aktiva anhängare (1992). Man har trots förföljelser lyckats upprätthålla verksamhet i bl.a. de östeuropeiska länderna; relativt sett finns det lika många J. i Polen som i Sverige. Etableringen i Sverige skedde redan under 1800-talets sista år; 1992 räknas förkunnarna till ca 23000, av vilka mer än 10% hör till invandrarförsamlingar, där bibelstudier och annan verksamhet sker på andra språk än svenska. J:s svenska centrum finns i Arboga.

Göran Gustafsson

Litt.: "Sverige", Jehovas Vittnens Årsbok 1991; J. Beckford, The Trumpet of Prophecy: A Sociological Study of Jehovah's Witnesses (1975).