Tillbaka
En lördagsmorgon.
 
Det är tidigt lördag, jag väcks av långa, djupa snarkningar. Ligger kvar en stund och funderar.
Tittar ut genom fönstret, det är novembermörkt och regnar.
Tankarna samlas och minnet av gårdagen tar form. Oj, vilken kväll!
Vin, kvinnor och sång. För mycket av alla sorter, håret värker.
I soffan ligger orsaken till den snarkande väckarklockan. Sudden, min vän från igår.
Med den vackert röda slipsen löst hängande, som ett stopptecken, på en i övrigt naken man.
 
För att inte störa Sudden´s morgon lämnar jag det snarkande vraket och tar mig försiktigt ut ur lägenheten.
Dörren stängs bakom mig med ett knäpp. Det är tyst i trappan.
En DN sticker upp ur en brevlåda. Från en lägenhet hörs skramlet av porslin.
Det doftar nybryggt kaffe. Jag lämnar trappans värme och går ut i morgonkylan.
Huttrande slår jag upp rockkragen mot regnet som nu vräker ner.
Skorna fylls av regnet, plasket känns mycket påtagligt.
Dagen kunde ha börjat bättre!
 
Vid tunnelbanan öppnas dörrarna automatiskt, gud ske pris, jag hade inte orkat öppnat själv.
Tack och lov för tekniken.
Inne i T-banans värme känner jag mig yr av gårdagens festligheter. Ett kungarike för en varm fika!
Tanken på en varm dusch, tandkräm och mjuka lakan gör mig lyrisk.
Hemåt!
 
Biljettförsäljaren ser inte glad ut. Han har väl ledsnat på den svenska hösten, regnet och snöslasket.
Han längtar säkert bort till ett varmare land med sol, kalla drycker, gröna palmer och fagra kvinnor.
Han ser på mig och frågar:
-Vart ska du?
Mallorca for det snabbt genom mitt huvud, men jag svarade: -Blåsut. Så jävla trist.
Han stämplar mina kuponger och tar betalt. Bakom mig står nästa resenär och jag hör lite svagt:
-Vart ska du?
Härligt jobb killen har tänker jag och går i maklig takt mot trappan
som tar mig ner till underjorden och det kommunala förortståget.
Ju längre ner jag kommer ju tydligare hör jag musik, dragspelsmusik.
 
Stenka Rasin! Är det möjligt? En lördagsmorgon i november, i Bagarmossen?
 
De sorgsna tonerna i moll ekar allvarligt i stationens bergrum. Akustiken är mäktig.
Dragspelaren sitter på en väska.
Han håller takten med foten som trampar på en pedal som i sin tur slår mot väskan han sitter på.
 
-Stackars jävel, tänker jag, från ett trist östland (musikanter i T-banan är alltid från öst),
till ett regnigt Bagarmossen i november, livet kan vara bra jävligt!
Ett par spänn skramlar till när jag honorerar musikanten.
Jag hör mig själv gnola på Säkkijärven polka som dragspelaren nu spelar andra versen på.
 
Med gnissel och tända strålkastare frustar tågsättet in på stationen.
Med ett pysande som får mitt huvud att drömma om Treo öppnas dörrarna.
Det är gott om plats och jag sätter mig i hörnet på en soffa.
Samma dörrar som nyss öppnats med ett högt pysande slamrar nu till, stängs och med ett ryck startar tåget.
Har du tänkt på hur skönt det är att sätta sig tillrätta i hörnet på tågets soffa,
dra rocken tätare kring kroppen och slumra till?
Sakta och behagligt går jag in i dimman.
Vid Skanstull vaknar jag av att någon stöter till mitt ben och ber om ursäkt.
Jag hade tagit för mig av utrymmet i en omfattning som biljetten inte täckte.
Yrvaket ser jag mig omkring. Mina ögon fastnar på en underbart vacker kvinna.
Hon sätter sig på soffan framför mig. Graciöst tar hon upp dagens DN.
Över kanten på tidningen ser jag hennes varma blå ögon, sakta vandra över sidorna.
Nu är jag vaken! Redo att försvara kvinnors ära och jungfrudom!
Huvudvärken är som bortblåst.
Jag ser ingen ring på hennes finger, hoppet tänds.
Måtte jag hitta ett bra sätt att få kontakt med denna ljuva varelse.
Omedveten om mitt just nu miserabla omdöme "tappar" jag mina biljetter
på det november-slippriga golvet, i ett försök att få kontakt med den ljuva…
 
-Oj, ursäkta mig pustar jag och ler fånigt när jag böjer mig ner för att ta upp färdbeviset.
 
Alltför nära. BANG!
Bara en liten touch på den vackra kvinnans smalben och hennes handväska landar på min nacke!
Inte som av ett misstag eller som en lätt anvisning att jag är på fel spår därnere.
Nej, mer som ett välriktat slag av en betongklump,
du vet en sån där man brukar använda vid rivningar av hus. Ett vrål stiger upp ur hennes strupe:
 
-Förbannade snuskhummer!
 
Jag blev snabbt klar över att det verkliga livets egen Miss Piggy
sitter en halv meter ovanför mig med ett ohyggligt vapen,
en kvinnas handväska.
Av slaget glider jag av soffan, ner på golvet bland fler ben och väskor.
En kör av kvinnoröster skriker samfällt:
 
-Snuskhummer, ge honom bara, ring polisen!
 
Omtöcknad trycker jag mig ner mot golvet och söker skydd.
Hur många är dom? Vad har jag gjort?
I ögonvrån syns den ljuva kvinnans väska anfalla och än en gång landa på min nacke, SMACK!
Framför mig står en tjock liten dam med runda glasögon,
stampande på mina fingrar med skor som liknar militära kängor,
samtidigt skriker hon med gäll röst:
 
-Sexualdåre!
 
Nu är samtliga kvinnor omkring mig på G. Skrik och sparkar kommer från alla håll.
Jag känner att slutet är nära!
 
Vid Slussen saktar tåget in.
Jag samlar mina sista krafter, tar sats och kryper så fort jag kan mot dörrarna och friheten.
På vägen ut kör jag skallen rakt i en stolpe.
För en stund svartnar det för mina ögon. Jag känner blod rinna nerför pannan.
Mina ögon tåras av smärta. Den feminina delen av resenärerna tjuter av glädje.
Just som jag lyckas greppa ett mansben på perrongen slår dörrarna igen om min ena fot.
 
I ren skräck sliter jag till och kommer loss, äntligen räddad!
 
Liggande på rygg, svettig, öm i kroppen, och med pannan blodig ser jag tåget åter starta.
Ett antal flinande kvinnor håller triumferande upp min sko. Den feminina gerillan har segrat!
 
Sakta, ensam och förvirrad haltar jag fram mot utgången.
Framme vid dörren knackar någon på min axel.
Jag vänder mig hastigt om, redo att bli attackerad ännu en gång,
men ser rakt in i en ung kvinnas blå ögon.
Dom utstrålar medlidande och värme.
-Ta den här, säger hon och ger mig en plastpåse.
-Du kan inte gå ut utan något på foten.
Jag ville famna och kyssa henne till tack. Men hon försvinner snabbt som hinden.
Jag böjer mig ner och trär foten i påsen.
Yr i huvudet av ansträngningen går jag upp på Slussterrassen och sätter mig i en taxi.
 
På väg mot Söderleden ser jag ut i mörkret, genom den våta vindrutan och tänker:
Om jag någonsin blir erbjuden att övernatta hos Sudden i Bagarmossen tackar jag nej.
Taxichauffören ser på mig i backspegeln.
-Varthän min vän?, frågar han.
-Till Mallorca tänker jag men svarar:
-Kör mig till Blåsut!
 
Copyright: Björn Ericson