Tillbaka i Stockholm (1782-1787)

Efter att blivit hemskickad från Paris, var Lidners framtida förutsättningar till viss del förstörda. Det litterära livet i Sverige under den gustavianska tiden var till stora delar Gustav III:s förtjänst, på gott och ont. Kungen gjorde mycket för konsten under denna period, det var inte för inte som han kallades teaterkungen. Myntet hade dock en baksida; kulturlivet var på kungens villkor och för en skald i onåd fanns det inte många andra vägar att finna sitt levnadsbröd på. Det var dock under denna period som Lidners främsta litterära alster skrevs och han blev den kanske mest populära skalden, möjligtvis med konkurrens från Bellman.

Vi vet attt Lidner nu kom att uppträda som medarbetare i en tidning, eller snarare tidskrift Dagbladet den Wälsignade Tryckfriheten. Skillnaden mellan dessa två former av periodica är under denna period ganska flytande. Den påminner om en tidning inte minst då den kommer ut med flera nummer i veckan, däremot förekommer ingen egentlig "nyhetsrapportering". Det kan tyckas märkligt att man valt denna utgivningsmetod, särskilt som tidningar inte var någon färskvara då på samma sätt som i våra dagar. En trolig anledningen tycks vara att vare sig redaktören, eller den allmänhet som tidningarna riktade sig till, hade råd med för stora utlägg på en gång. Inte minst kunde utgivarna på detta vis nå de som köpte strönummer. Dessutom var distributionskostnaderna obetydliga och var därför inget vägande skäl en stillsammare utgivningstakt. Bland annat kunde äldre nummer köpas hemma hos utgivaren.

Exempel  från  Wälsignade Tryckfrihten, tredje ståcken, N:o 96 och 97 den 18 mars 1782. Poemet är av Lidners hand och är ett utomordentligt exempel på att han behärskade fler genrer än den gråtmilda, känslostormande.Till vänster av sidan syns en stämpel som har formen av en rot där det står "roten frisk". Ett märke för att visa att det inte var ett tjuvtryck av tidskriften. Som alltid i denna tidskrift finns det förstås också en annan botten; roten frisk kan tolkas som att tidskriften inte böjer sig för Gustav III:s försök att stoppa den: Utgivaren står fri från påtryckningar.

Som redaktör för tidskriften stod den originella Pehr af Lund. Såsom suspenderad major såg han som sin livsuppgift att hämnas på Gustav III. Tidskriften var full av angrepp, om än indirekta på kungen. Även om Lidner hamnat i onåd, skall hans medverkan knappast ses som någon medveten protest mot regimen. Både Bellman och Kellgren publicerade dikter i tidskriften och det var knappast med åtanke att få sig en reprimand av kungen. För Lidner kompliceras dock bilden något av att han vid ett antal gånger antas ha hjälpt Lund med versifiering. Även detta skall nog ändå ses som ett utryck för pengabehov snarare än ett ideologiskt ställningstagande. För den skull skall vi dock icke förneka att Lidner var ett barn av upplysningen men så var även Gustav III.

Det var således på detta vis som Lidner publicerade sig under sin första tid i huvudstaden efter hemkomsten. Rätt snart kom han dock att ge ut sin kanske mest kända dikt: Grefvinnan Spastaras död Dikten blev mycket uppmärksammad och blev recenserad av Thomas Thorild, likväl som i Pehr af Lunds Tryckfriheten den Wälsignade, som tidskriften senare kom att heta. Lidners skaldestycke kom dock också att kritiseras inte minst för att berättarjaget anklagar Gud för händelseförloppet.

Bengt Lidner var nu ett känt namn i staden, särskilt bland damerna.¹ Flera dikter utkom från hans penna, bland annat Året 1783 och Medea. Mot hösten 1784 skall han dock ha lämnat staden och återfinns på Hjelmsätra. Därifrån har ett brev återfunnits som var avsänt till Kungliga sekreteraren Lyschou, vilket är värt att citera:

Roligt är , at de här ute hålla mig öfveralt för galen. Flera hafva sagt det til Gumman. Härom dagen hände mig en ridicule scene.

Jag skref i skogen på det stycket i mit poëme, då den ifrån sina sinnen komma olyckeliga Mariana står framför elden och ser sin otrogne Älskare brinna. Jag talte framför et träd, kanskje något högt, och med passion det hon då säger:
"Fort Djeflar! nerv från nerv!..ännu en dans!..Så! så!
"Hvar ådra...lustigt! Ha! etc
En vagn kom, den jag ej observerade, och, som der var en hög backa; voro tvenne Herrar utstegna. De hade förmodeligen länge sedt på mig. Änteligen blef jag dem varse, då den ena sade: Det är oförsvarligt, at lemna honom så ensam i bergena. Det är en ung vacker karl, sade den andra, han lär vara bortlupen från staden. Priez le bon Dieu M:r, ropade jag, quíl Vous donne un fils si sensé comme je le suis. Herre Gud! sade han, han måtte vara af folk - vore jag värkeligen galen, fortfor jag och nalkades dem, så vore det ju Er skyldighet, Mine Herrar, at taga mig i Er vagn - Fan taga Er, svarade den ena, och lopp häpen i vagnen - Jag hade lust skrifva til dem i Allehanda.²

Lidner fortsätter sin resa på landet och hamnar i Margretelund, där han får plats som informator för att vid nyåret 1786 vara åter i Stockholm.³ Under denna tid komponerade han på sitt sista stora skaldestycke Yttersta domen. För Lidner verkar stadslivet ha haft en positiv effekt, här fanns inte minst det litterära klimatet som en författare så väl behöver. De flesta hade han redan vid sitt första besök i staden träffat på. Kexel och Bellman och säkert en rad andra hade han träffat på inom det glada sällskapet Par Bricole, och han deltog också med ett flertal dikter i Kexéls försök som tidningsmakare.

Dessvärre var det nog lättare att klara sig ekonomiskt på landet än i staden, det fanns i alla fall inte lika många frestelser där. Hursom redan i juli 1786 ber han om anstånd från hans "creditorer" hos Stockholms Rådhusrätt och hotar med att begå självmord.⁴ På något sätt klarar han sig dock ur knipan, i alla fall tillfälligt. Drygt ett år senare ser han ingen annan möjlighet än att bege sig över havet till Finland.

| Tillbaka till startsidan | Innehållsförteckning biografin | Till nästa sida |

Noter

1. Warburg, s. 148.
2. SS, del 3, s. 396.
3. Warburg, s. 157.
4. SS, del 3, s. 423 f.
 
För litteraturlista, se Bibliografin