På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
Hvar hälst en usling fins, är han min vän, min bror:
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
Den skatt jag skyldig är, Natur! dig, allas Mor!
Nej, Himmel! icke jag dit delningssätt anklagar.
På blomman af min vår du hagelskurar sändt:
Men om jag tälja fått en mängd av sälla dagar,
At jag et hjerta har, jag kanske än ej kändt.
Bland Ödens ebb och flod mit lefnads roder kastas,
Af svaga hoppet styrs, med plågor öfverlastas:
Jag ingen hamn för töken ser-
Du ej den enda är --- Tröst före et Tiger-hjerta!
Barbarisk tröst! - - Hvad! at det finnes fler,
som digna under lifvets smärta;
Det tröst? --- Min milde Gud! -- det tröst i nöden ger?
Må tusen viggar på mig falla!
Jag i et afgrunds djup mig skulle lycklig kalla,
Om ingen dödlig fans olycklig mer än jag.
Men, hårda mänsklighetens lag!
Af andras nöd alt hvad jag får ärfara,
Min blod til is, hvar puls til marter gör.- -
Jag kan ej säll i himlen vara,
Om der jag jordens klagan hör - -
Och då, Gudomliga SPASTARA!
Et kärleks offer Du imellan lågor dör;
Jag skulle mina känslor spara?
Jag bli så hård, som - - Himlen är?
Ach! nej, vid denna sorgsna källa
Jag dig ett skyldigt offer bär.
Här jag min Luta tar, här vil jag tårar fälla,
Jag kan ej mer; och mer din skugga ej begär
Ren våren förd på gyldne skyar,
Med ömnighetens horn i hand,
Sit jubel och sin magt förnyar
Omkring Messinas rika strand.
Mesina stolt bland Städer lyste;
Och sällhet i sit sköte bar;
Dock bland de skatter, som hon hyste,
Den skönaste SPASTARA var.
Nu till den bäck den Wästan smeker
Af dig, o Näktergal! hör hon sig buden bli;
Men kan SPASTARA gå förbi
Sin Son, som uti vaggan leker?
Sin kärleks Pant i famn hon tar,
(I mödrar! kännen hvad hon njuter:)
En hänryckt, öm och lycklig Far
Dem båda i sit sköte sluter.
En blick af sin Gemål han dränkt i vällust får,
Och bägges själar strax på deras läppar brinna:
Hon blott en känsla har, som just på gränsen står
Imellan Mor och Älskarinna.
Ack Himmel, ropar hon - och rörd åt hafvet ser,
Min sällhet är för stor, at längre dröja kunna
- - -
Dock nej, min ljufve Vän! jag vil ej bäfva mer;
Den dygdens ursprung är, den skydd åt dygden ger;
Kan dygens sällhet han missunna?
Gud---Ack! rädda mig- Hur jag förskräckes!
Hemsk av natten djup jag betäckes
Det blixtrar--- Hvad gnistror de spritta, de spraka:
Hväsande svefvel-regn störta sig ner,
Darrande jordens inelfvor braka;
Des grundvalar skaka,
Hon vrålar, spyr eld - nu öpnar hon sig ---
Gud! Nådig, Barmhertig, förbarma dock dig!
Ramlande thordönen dundrande knalla,
Eldtöknar skalla,
Sjöarne svalla
Mot rytande skyn.
Klipporna gunga,
Åskviggar ljunga,
Fasliga syn!
Ankrade Seglare Vågorna slunga
Mot Himla-bryn.
Tempeln af glödande eldkulor brinna.
Et skral--- än ett skrall: Palatsen försvinna;
I remnade jorden begrafva de sig - - -
Gud Nådig, Barmhertig, förbarma dock dig!
SPASTARA! - - - Nej uti hans armar,
Ack hvilken skönhet dignar ner!
O höga Guda Mor! du nådfull dig förbarmar - - -
Hon svimmar: nu hon är ej Mor, ej Maka mer.
Hvad gör du, öma hälft taf et änlga hjerta?
Förtviflan väcker alt dig mod.
Du glömmer fasans våld och känner blott den smärta.
Där ligger hon! - så skön uti Messie blod
Vid korset Magdalena dignar:
Så skön i sine tårars flod
Hans fot hon kysser och välsignar.
En bjelke ramlar - - - Nåd! - - - Gud! - - - Nåd! - - -
hon krossas kan - - -
Med känslor från afgrund, til känsla af man,
Han hastar at göra hvad himlarne borde - - -
Förlåt, Natur! sig Barn af skräck han glömma torde.
Hans Älskling var lång förr än Far,
Och hennes Guda ögna-par - - -
Det blir dit fel, Natur! för skön du henne gjorde.
Nu ner för trappan han dess dyra väsen bär.
Det marmor känsla får uppå hvars håll hon hvilar,
Sjelf känslolös och skum- den häpne Maken ilar - - -
Tag än en afskedskyss! gråt! - den den sista är.
Elden genom djupet bryter,
Lavan lik, då Aethna ryter:
Alt han sköflar, alt förstör.
Hålt, Almagts Gud! Dit verk
du svurit hägn,
Vi tilbe dina dolda under;
Men är du mera stor i dunder,
Än i de rika sommar regn?
Förgäfves! - Än en
gång mordviggar rasa
Ur blodiga skyar ilande ner.
Hvad är det jag ser?
Emot Spastara? Mot Himlens urbild,
han kan ---
hvilken fasa!
Hvad djerfs du! - - - Mot Spastara
våga - - -
Förmätne stråle!
hvad! Du Dygden störta vil?
Vet, hennes död kan tvinga
oss, at fråga:
Monn Guda-Nåd och Rätt
är til?
Nej hålt! tils du den niding finner,
Uppå hvars kala hjessa rinner
Af Änkors tåreflod et svall;
Då med blixt och knall på knall
ingen puls i hjertat spara!
Mätta fritt dit raseri!
Krossa! krossa! - - - men för SPASTARA,
Häpna, tilbed, flyg förbi!
Sin sköld mot Åskans pil en Skyds-Ängel sträckte-
Men nu SPASTARA spritter op.
Det modren var, Naturen väckte,
Då viggen i de murar lopp,
Som hyste hennes Son, delss dagars glada hopp,
Hon vaknar, skådar taket brinna:
Lik en Numidisk Lejoninna,
Hvars ungar, man från henne röfvat har,
Hon genom tusen flammor far:
Från rum till rum med tankans snabbhet hastar,
Dess fotspår eldens våld förtär - - -
Men ingen eld så stark, som moders-lågan är.
Nu muren i dess väg, de hta stenar kastar.
Et moln af svavel - rök dess syn förblindad gör;
Dock, monne känslan kan et modersbröst bedraga?
Till vaggan hennes steg en säker kosa taga;
Hon stannar - ack! et klagans skri hon hör:
Et steg tilbka tar: nu vaggan hinner,
Mot Barnens bröst dess hjerta redan brinner,
Hon det i skötet bär, för andra gången mor.
Kom, Make! kom, at se! - min sällhet är för stor!
Min Son! mit enda barn! mig dina läppar röra.
Min modewr-arm får nu omfammna dig:
Du lefver! är hos mig.
Den Gud, som fört mig hit, skal än miskunda sig,
Och oss igenom lågor föra.
Nu rusar offret ut! - Det ljungar - - - hvilka dån!
O DU, som i Dit sköt de späda barn har slutit,
Vid hvarje tår Din mor i Salems dälder gjutit,
När med förtviflans rop: hvar är DU? O Min Son!
Hon sökte Dig med öpna armar;
Vid dessa tårar, Gud! (som hon jag moder är.)
Son Frälsare! vid dem jag Dig besvär,
At nu, at nu Du Dig förbarmar!
Viggarne lossas,
Skyarne krossas.
Blixt och afgrunds töknar sväfva,
SPASTARA har ej tid, at bäfva;
Sit barn; men faran ej et moders öga ser,
Det smälta grus i röda vågor brusar;
Hon genom hindets stängsel rusar,
Til trappan hinner fram - Nu ramlar trappan ner- - -
Där står hon, Gud! - - - Din vilja är min lag,
Din magt är oinskränkt, et uselt stoft är jag.
Nog dina pilar krossa kunna;
Menn monn der derför är, som Du mit slägte gjort?
Ja! jag är stoft - - - men tycker dock Du bort
Så ömsint mor en flygtig sälhet unna
Förlåt - - - men ack! - - - i detta ögnablick,
- Gud! jag förgäter mig - - - då hennes tårar flyta,
Med Dig - fast jag Din Himmel fick -
Jag ville icke känsla byta.
Mörker, och eldar, och stumhet, och dån!
Över, och under, och kring henne döden!
Mot Himlens våld, mot dessa afgrunds öden:
Där står hon! - ensam - stum - med Dygden
och sin Son -
Som de vilda Norrsken måla
Snöbetäckta fält med blod:
Så på bleka kinder stråla
Flammor utaf eldens flod.
Ach! hvilken syn!
Än står hon, ser djupet, med hand lyft åt skyn.
Dess svedda hår kring hennes axlar hänga,
På hennes anlets hy sit flor nu döden drar,
Hon utom sig tilbaka far,
försöker genom elden tränga,
Til en altal sin tillflygt tar.
Där visar hon sit barn och höjer up sin röst,
Besvär hvart enda moders bröst,
Hvar enda far, at det förlossa.
Hon våndas, ropar, klagar, ber;
Ack! blott min Son jag räddad ser;
Må fritt mig tusen åskor krossa!
SPASTARA! om jag varit där;
Jag hade - - - hvad? Ack, Gud! i egen fara
Man döf vid andras klagan är.
Dock nej, Olyckliga SPASTARA!
Jag vid Dit helga stoft, vid mina känslor svär:
Jag trotsat eld och död, i faror mig fördjupat!
Och fast en yngling än, monn jag ej lefvat nog,
Om för at frälsa dig jag under gruset stupat?
Mer ärerikt en Hjelte aldrig dog.
Nu til förtviflans brådjup drifven,
Hon känner sig af Gud, af mänskjor öfvergiven,
Och skrattar - spökligt, vildt, med Cains hemska
blick
Du ur Guds åsyn han i Tigrens öknar gick.
Hon slösar ingen bön - sig hennes känslor samla.
Natur! --- ack! nu sit barn den sista kyss hon ger,
Och ifrån Gud til sig drar >Änglars blickar ner,
De läppar - - - svartna ren på hvilka orden famla:
Min Son! - - -vid detta bröst - - - du skall - - -
Ack! - - -
Dödens blixt och Domens knall! -
Murarne ramla.
Du Envålds Magt! en vink det kostar Dig!
Hur värdig ej Din lag Din ära;
Du låter flammor dem förtära:
Och fordrar Kärlek utaf mig!
O, alla Väsens Gud! Du ville Sodom spara,
Om blott där funnits fem, som älskade Din bud:
Hvad bröt et menlöst barn? Hvad gjorde Dig
SPASTARA?
De krossas? - - - Abraham! och detta är din Gud?
Ja om på detta klot, där brott och öden rasa,
SPASTARA! du et mänskligt fel begått;
Vid detta dödrop, denna fasa,
Med dessa känslor, som jag fått;
Jag ville vara Gud, at kunna dig förlåta,
Och sedan mänska bli, för at af glädje gråta.
Men, när så grymt oss Ödet sårar,
Hvar finnes tröst? i tårar, tårar.
Den magten äger, segrar lätt:
Dock Dygden just då dundren knalla,
Sin oskuld kan til vitne kalla,
Och Himlen då hans viggar falla,
Skal rådna för sin oförätt.
Det töken, hvars viggar dig krosat, SPASTARA!
Försvinne från jorden, från Himlar och haf!
Dock - - - om så oföddvärd en älskad Son kan vara,
At hata - - - hata? Gud! den honom lifvet gaf,
Om ej i känslor dränkt hans hela väsen blifver
Vid minnet hvad en mor för evig kärlek bär;
Om vid dess suckar döf på lastens väg han är,
Och hennes sorg til lön för tro och ömhet gifver;
Kan hennes stoft han utan tårar se:
Må öfver hans hjessa det töknet då välta,
I blodskurar smälta;
At Himlarne rysa! och djeflarne le!
SPASTARA! om min suck dig hínner,
Där du men Änglar dig förent:
Och du en Himmelsk skönhet finner,
Et hjerta, som Guds tanke, rent.
Et hjerta, som mit öde sårar;
SPASTARA! om du henne ser,
Då tyst, som Tålamodets tårar
På detta klot hon blickar ner,
Och hennes suckar uppenbara,
At från en älskad Son hon for:
I hennes sköte flyg SPASTARA:
- - Det
är min Mor.
Anm: Denna version av Grefvinnan Spastaras död är hämtad från Lidners arbeten, som utkom 1788 på Johan Christopher Holmbergs tryckeri i Stockholm. Denna version skiljer sig på ett fåtal punkter från 1786 års tryck av dikten. Det är oklart i vad mån Lidner själv medverkade i ändringarna. Det finns dock ett exemplar på Kungliga Biblioteket i Stockholm (VF 42) med några av dessa ändringar och som antas vara av Lidners hand. Det som talar emot Lidners medverkan i ändringarna är att han vid dess utgivande befann sig på flykt från sina Björnar i Finland och därifrån riktade kritik mot Holmbergs utgåva.
| Tillbaka till startsidan | Till innehållsförteckning över dikter |