Bengt Lidners levnadsöde        av Lars Lundqvist

Sista levnadsåren (1789-1793)
 
De sista åren var hårda för Lidner. Ej längre visade hans skaldeförsök samma glanskraft som i forna dar. Hans hälsa var krass och enligt uppgift från hans änka lämnade de flesta av hans vänner honom, när han icke längre kunde underhålla dem i sitt sällskap.

En lycka var förstås den dotter som hans fru födde honom. Även om det inte var helt bekymmerfritt, vilket berättas om i ett brev till Elsa Fougt:

Nådiga Fru.

Tillåt mig att fast det uptager Nådiga Fruns dyrbara tid, at berätta en händelse, som (jag ärfar det) vist icke är rolig; men jag bör tacka Gud. Mellan Lördags och Söndags natten var jag uppe och skref. Sedan jag om morgonen somnat fick jag et grufligt slag av en hammar nära tenningen - bloden rann. Vid mit skrik hastade min hustru ur salen, och hindrade andra slaget, som säkert för mig varit det sista. Jag kunde ej sansa mig då jag med en sådan compliment blef upväckt - och det var min sjuka, och så dyrkade Adelaide - vist icke mente hon mig något illa; men jag svimmade efteråt, och har i detta ögnablick en gruflig värk.1
 

Ekonomin var skral och han hade att leva på sin penna. Ett försök att ta sig in i tullverket såsom ämbetsman misslyckades.

Den 16 mars 1792 blev så Gustav III skjuten på operans maskeradbal. En epok gick i graven och Sverige befann sig i sorg. Även om Lidner redan ett decennium tidigare förlorat kungens gunst, hade han framöver fått allmoser. Det råder ingen tvekan om att Lidners sorg var äkta. Detta till trots var det först med den nya regimen som han fick den titel han strävat efter i hela sitt liv. Han utsågs till Kunglig Sekretererare.

Inte ens ett år efter kungens död fick Lidner leva vidare i denna värld. Natten mellan den 3 och 4 januari 1793 somnade han in för sista gången. Fattig och bortglömd. Endast ett fåtal vänner fanns kvar vid hans sida. Bellman, som inte heller hade lång tid kvar, gick runt och sjöng in pengar för att täcka begravningen:

Skalderna ha sällan råd
Att en bror i grafven sänka,
Knappt till svepningen en våd,
Mindre facklorna som blänka:
Visen ömhet, visen nåd
Mot poeten Lidners änka.2
 
| Till startsidan | Innehållsförteckning över biografin |

Noter

1. SS, s. 508
2. Efter citat hos Warburg, s. 229.

För litteraturlista, se Bibliografin