Ömheten, ode
Sjung öma skaldemö, än
är min lefnads vår,
Än åldrens grymma köld
på inga känslor rår:
Än är mitt hjerta ungt:
än kunna tårar flyta:
Än til en känslolös,
har lyckan mig ej gjort.
Och ingen stjerna fått mitt
bröst i sten förbyta,
Och genom likars blod mitt namn
ej blifvit stort,
Så sjung då rörda Sångguddina,
Med mig den Guda-vällust njut,
At låta öma tårar rinna
För den som prässar tårar ut;
Jag är ej huggen ur en klyfta,
Hur kan jag se min nästa snyfta
Och icke delta i dess qval.
Långt bort ni stolta Slott,
er högd mig icke rör;
Kom ömhet och mig fram til
uslas kojor för:
Til grafven der en far sin enda
dotter gråter:
Til Sephis som har mist sin oskuld
och sit hopp:
Til sjelfva lastens gräns,
där ynglingen förlåter
Sin Gud, sin Dygd, sin Mor, och
stupar i sitt lopp.
Til dig min arma olycks-nästa
Vil jag med denna lutan gå,
Vid dit vill jag mitt öde fästa
För at af ömhet gråta få;
Hvars tår som ned från ögat flyter
Til slut sig i en pärla byter,
At i min Urna infäst bli.
Den första känslan du
mitt uphof njutit har,
Hon grunden til mitt väl och
verldens daning var:
Och Ömhet mante dig
din Himmel at förlåta,
Messias! hvilken mängd av
känslor rörde dig!
Du ville mänska bli, at få
som mänska gråta:
Du ville känna nöd, at
öma ock för mig.
Ni! som ifrån förnuftet viken,
Hvar är den hemska afgrunds grop,
Den eld hvarom ni djerft prediken,
At skräma en enfaldig hop?
Hvad! är jag född at plågad blifva?
Hvad! kan en telning rosor gifva,
Som utaf tisteln runnit opp?
Kän mänska, kän din
rätt, gör dig och andra godt,
För mänsklighetens skull
har du et hjerta fått,
Men ur mitt öma lugn, hvad
dån, hvad bram mig väcker?
Se millioner folk med slipta mord-gevär;
Mot den man aldrig sett, man hämdfull
svärdet sträcker
Och den går i triumph som
störste bödlen är.
Alt öde, tomt och härjadt blifver,
Och skyar fylls af uslas röst.
Näf modren di åt barnet gifver,
Stöts dolken grymt i bådas bröst.
Tyranner! mänkjoslägtets plåga,
Ni ofta satt en verld i låga,
At vinna några kala berg.
Från denna tummelplats jag
snart med bäfvan går;
I hopp at ömhet se, jag grymhet
skåda får,
Hvad! I de helga rum, där
lagar skipas borde,
Man gamla fäders rang och
guldets värde lär;
Rättvisan, fastän blind,
nog lätt utmärka torde
Den viktskål hvilken tyngst
af guld och skatter är.
En usling sig til jorden kastar,
Han fordrar rätt med bön och gråt;
Men Domarn up från bordet hastar,
Det rägnar, vagnen kan bli våt,
Ej Gud oss tid at klaga jäfvar,
Barbar då du i döden bäfvar
Skall dennas barn anklaga dig.
Til Er i ängslans rum min rörda
anda flyr,
Fast dagens klara bloss för
Edert mörker skyr;
Här i förtviflans grip
en dunkel lampa brinner,
Jag suckar utan tal och bojors
skrammel hör.
Mån tigrar gömmas här?
- Nej här jag mänskjor finner.
Ack! mina likar, ack! berätten
mig hvarför?
Säg gråhårsman, så nära grafven,
Din upsyn röjer hjeltemod?
Belönt blef jag med tiggar stafven
För det jag vågat lif och blod.
Nyss faders-hjertat mig bedragit,
At jag åt barn och maka tagit
En beta bröd ifrån en rik.
Ack! Himmel - hvard är det?
en jernport öpnar sig,
En flicka ung och skön med
tårar möter mig.
Hvarthän? til döden.
Håll! Hvem kan til döden döma?
Omänskliga har du som mor
et mord begått?
Du svarar nej, du sökt et
dödfödt barn förgömma.
Ack! mer hon nu ej klaga hinner.
Hon sanslös släpas til et bål;
Men ingen tår från ögat rinner
Förtviflan inga tårar tål:
En svartgul färg dess hy betäcker,
Åt skyn hon matta armar räcker,
För ingen suck har bröstet rum.
En stråle utaf hopp än
Guda-läran ger,
Nu brinner ögat vildt då
hon sin bödel ser:
Men nu en barnslig blick hon til
sitt uphof kastar,
En blick som ropar nåd
och Himlens ömhet rör,
Och nu förvirrad sanbb til
bålet bittert hastar,
Och jag med bortvänd syn det
grymma hugget hör.
- - - Om Du som Gud på jorden blifvit,
Blott hade vetat hvad hon tänkt,
I det du henne frihet gifvit,
En dygdig mor du staten skänkt;
Ack! Om Regenter ville ömma,
Vi Alexanders segrar glömma;
Men ej at Caesar tårar fält