Det skall väl redan inledningsvis sägas att Midnatten inte tillhör den främsta skaran av Lidners verk. Därmed inte sagt att dikten skulle vara ointressant, tvärtom, vilket också motiverar denna analys.
På ett sätt är dikten
typiskt lidnersk: diktarjaget väljer midnattstimmen som bakgrund,
likväl som han gjort i tidigare dikter, vidare låter han diktarjaget
omringas av olika dramatiserade exempel på olyckliga människor.
Här inträder dock en stor skillnad gentemot flertalet av hans
tidigare verk. Emedan själva essensen i många av hans andra
dikter är att visa på den olycklige människan som icke
kan finna någon tröst i nöden, blir samma människor
i Midnatten räddade av den Gud som i många av de andra
dikterna har varit frånvarande när den lilla människan
står inför sin personliga katastrof.
Förklaringen till detta är
flera. Vi kan söka en biografisk förklaring i författarens
utveckling mot en större grad av religiositet, som också präglar
den senare delen av Lidners diktning (dikten trycktes första gången
1791). Vi kan också se det som en "ny" syn på Gud som litterärt
börjar sprida sig med romantiken, där naturen blir gudomlig,
där Gud ses som ständigt närvarande. Naturen blir med andra
ord besjälad.
Det har tidigare av flera författare (Feuk och Lamm) mycket riktigt påpekats att dikten inspirerats av Ossians sånger. Det är i mycket samma landskap som tornar upp sig och månen spelar samma betydelsefulla roll här som i Ossians värld. Till och med är en del av episoderna snarlika. Det känns onekligen som om Lidner haft Ossians sånger som förlaga. Namnet Daura som Lidner tagit med i sin dikt kan till och med återfinnas hos Ossian, däremot förstås inte Lorenzo. Det kan med fog antas att Lidner här medvetet velat spela på denna koppling, som för en samtida antagligen inte var svår att uppfatta. Lidner hade måhanda en del brister, men någon brist på fantasi hade han knappast.
| Till
startsidan | Till
innehåll diktanalyser | Till
innehåll essäer och analyser |