Midnatten

I käre vålnader af mina forna vänner,
Omgifven mig, och sjung, du ömma näktergal!
Ur molnen, måne, bryt! Jag gråter och jag känner
            I enslighetens djupa dal.

Och, känslor, som så mildt förljufven all er smärta.
Och, midnatt, som så ömt mot klagans suckar tar,
Förtjusen I min sång! - Min lyra och mitt hjerta
            Jag ej ju länge helgat har.

Stum, helig natten är. På gräset daggen droppar,
Jag hör bland lindars sus den sorgsna källans ljud,
Jag ser...o du natur!...ser blommans slutna knoppar,
            Och fälten ropa: "tillbed gud!"

Här randas bergets spets af månens purpurblickar,
Som flamma i de träd, der mossbevuxna stå.
Nu han ett mjeltsjuk kring multna grafvar skickar,
            Och suckar upp ur hafvet gå.

Tör hända nu en mor en dotters flykt begråter,
En maka suckar fram en trolös makes namn.
Med tillgift i sitt bröst hon väntar honom åter,
            Ack! åter från en anna famn.

Men långsamt stjernors kung af mörkrets djup betäckes.
Han blecknar...närmare i skuggors dalar far.
På himlen hastigt nu i oceaner släckes
            Det bloss, naturen vällust var.

Hvar är jag?...hvar? - o Gud! - bland spökens gny
                                            jag snafvar
På brända tempels grus, i blod, på dödas ben.
Från hämdens kulor här...här ner i dessa grafvar,
            Här brusa eldar utan sken.

"Fly dem! här brusa de. Hit lifvets skymt ej hinner.
"I mörkrets dystraste sitt brott en brottsling ser.
"Fly! - dröjer du: till Gud af hat du evigt brinner,
            "Och Ve! - ve den han öfverger!"

Skrid, känslofullas Gud, ur nattens öknar åter,
Min tjusning och mitt lugn mig dock tillbaka gif;
Gif åt naturens son!...Hvad klagans röst! hvem gråter?
            "Din Daura mer ej trolös blif!

"Här ursint, irrar jag, här skall jag på dig kalla;
"Att jag må honom se, ur töcknen, måne, far!"
Nu börjar ock hans sken kring bleka åkrar svalla,
            Och vild sin luta Daura tar.

Uti en tårfylld barm en dufva rädd hon gömmer,
Och sjunger ömma qval, då hon på dufvan ser.
"Vill du mig ock bedra? Tör hända du mig glömmer
            "Och lik Lorenzo öfverger."

Förtviflad, och dock skön, hon ner i dalen träder.
Vid lutans sorgsna ljud, då hon på liljor går,
Hör bäckens ljufva sorl, hör vestans tjusta väder:
            De susa kärlek i dess spår.

Förskjuten af sin mor en brottslig yngling klagar,
Från månens mörka klot den första stråle stjäl,
Att hafvets svalg få se, att sluta multna dagar -
            Med dygden slutas lifvets väl.

Då nattens majestät kring rymderna sig sprider,
Sin morgonsol han mins, sin oskuyld och sin dygd.
Det svarta molnet fram med tomma dunder skrider...
            Nu mins han ånger, feld och blygd.

Men månen snart, ack! snart sin glans skall återvinna.
Den fläck uppå sitt namn, en villad yngling fått,
Utplånas ej af år, som ärorikt försvinna -
            Det blir ej hans, men tidens brott.

Sitt huvud mot sin arm han på en grafhäll böjer:
"jag blef dock, Gud! förförd...och i hvad späda år!
"På lastens gräns ett steg, och sig en afgrund höjer,
            "Derur ej ångern rycka får."

"ja! menskan är barbar - att jag af vågen föres
"Dit hennes etter mer ej fläcka kan mitt namn!
"Jag känslor haft och har! - Hvad röst nu fjerran höres?
            "Kom åter, kom uti min famn"!

En moders röst det är - Bland menskor blott de ömma.
Se sonen vi dess fot...du skrider, måne, fram.
Men, tigrar! edra brott er skapare vill glömma...
            I höljen likars fel med skam.

Ack! när ett barn jag hör sin mor om tillgift tigga,
Och mötande och glad hon då förbarmar sig,
Mig tycks en brottsling se inför Guds domstol ligga,
            Och höra: "jag förlåter dig."

Der, på en kärfve lagd, af nakna barn omgifven,
Uti ett taklst torop ett inhyshjon jag ser.
Af tidens tunga plog hans kind är fårad blifven,
            I ögat englars ungdom ler.

Hur skådar han med fröjd på forna dar tillbaka!
En gyllne purpurbädd är sällan hvilans bo.
Ju längre trädet står, ju mindre stormar skaka,
            Och lefva glömd är dö i ro.

Sin tiggarstaf han tar, och nu sin röst upphöjer:
"Dig utan rodnad jag med mig i grafven för."
(Monarken ej så lugnt sig mot sin spira böjer,
            Då han i smickrarns armar dör.)

"En maktlös kropp du stödt, för fosterlandet sårad.
"Behofvens barn med hjelp mig städs till mötes stått.
"Jag af den rikes prakt till bön blef ofta dårad,
            "Och, bortvist, önskat honom godt.

"ARbeten, mina barn! om himlens barm sig sluter,
"Om vintrar fräta bort det I på åkrar sån:
"Den samma himlabarm i öknar hemligt gjuter
            "Det bröd, hvaraf i föda fån."

Hvem skall din tiggarstaf, dock med din dygd, få ärfva?
Må jag bland ödens ras ståndaktig bli, som du.
Fick jag så stormfritt dö...o Gud! på denna kärfva;
            Jag ville dö i detta nu.

Men hvem med mordisk blick en helig stund mig möter?
Ack! en förtviflad mor med barnet i sin famn.
"Förr´n du af hunger dör, en dolk...jag denna stöter-
            "Försyn är blott en dikt, ett namn."

En svala på dens torp, som mig till tårar väckte,
Sitt näste hade byggt, och strax hon skåda får,
Hur svalan ungarna med sina vingar täckte,
            Och hade korn, fast ej hon sår.

Naturen krafde ut sin rätt i modrens hjerta.
Ur handen dolken föll. Från detta ögonblick
Hon tillbad en försyn, som väger fröjd och smärta,
            Och bröd för sig och barn hon fick.

Nu störtar mörkrets flod och natten sig förskräcker.
På floden åskan far, i hafvet buller hörs,
Och med sin afgrund upp Vesuv mot molnen bräcker,
            Och häftigt jordens grundval rörs.

Bland eldar, storm och sjö, en seglare der svallar.
Re´n flammar mastens topp, re´n rodret bortryckt är,
På en förtviflad hop ur klippan döden kallar:
            Och se! nu krossas seglarn der.

Hvad vilda skri jag hör! o hoppet släckt i nöden!
Hvem i ett afgrunds svalg kan öppna dig en hamn?
Religion!...Se der en mor - hon trotsar döden
            På plankan med sitt barn i famn.

Från klippan slungas de och dundrens vågor plöja.
En eldsjö strax mot dem ur hafvets afgrund far,
Åt höjden modern ser...med viggen blixtren dröja:
            Naturen sina samband har.

Nu i en hvirfelvind på stranden plankan stöter,
Der rädd, med oviss fot, hon söker vandrarns fjät.
Hon vågar...hon är fri - Ett lejon henne möter,
            Det ryter - åskan krossar det.

Och modern svimmar ner, med barnet mot sitt hjerta.
ur vaggan menskan förs till ödens stom och svall.
Hon får en droppe fröjd, en rågad kalk med smärta,
            Och hvad hon får, hon tömma skall.

Natt! blodig är din skrud; mer brottet dock förskräcker.
Vid klippans fot om hjelp en grånad niding ber.
Hans ovän hör hans röst, åt honom hander räcker,
            Och ropar: "hata mig ej mer."

Ur dödens fjättrar ryckt, en dolk barbaren stöter
(Hvad vilddjur!) mot dens bröst, som honom räddat har;
Men ödet armen för; en yngling honom möter:
            Den mördas - och hans son det var.

Från denna fasans syn en eremit mig kallar:
"Fly menskor! lugnets hem i dessa hyddor se.
"Det haf du ryta hör, det moln som döden knallar,
            "Så grymma äro ej, som de.

"Naturen upphör snart att stoftets barn förfära;
"men de upphöra ej att öka brott med brott,
"Den svage trampa ner och lömska vapen bära
"Mot dem, som större styrka fått.

"Fly derför menniskor, fly!" - Nej! jag bland dem
                                                mig gömmer.
Nej! jag dem älska skall för deras upphofs skull.
Jag tusen brottslingar förlåter och förglömmer
            Vid åsynen af en känslofull.

Ännu, o himladygd! hos oss du dyrkad finnes,
Ännu från ömma bröst jag känslor suckas hör,
Ännu välgerningar af den, som njutit, minnes,
            Och än man godt i tysthet gör.

Ej morgonrodnan fram på ljusets vågor träder,
Och ej i nattens köt en ädel gärning händt;
Ej rinner solen ner, och sig ej himlen gläder,
            Att han sitt bloss den dagen tändt.

Dock, midnatt, i din famn sig helst mitt hjerta sluter,
Hvi är min ängslan der så vällustfull och öm?
Ack! hvarför denna suck?...jag tusen himlar njuter,
            Och dock...af tårar hvilken ström!

Snart i en annan natt man känslolös mig sänker,
Der ingen stjerna mer, ej mer för mig uppgår;
Kanske en efterverld då åt mitt minne skänker
            Den suck, mitt minne nu ej får.
 

| Tillbaka startsidan | Till innehållsförteckning dikter |