Året MDCCLXXXIII hör till en av de dikter som Lidner författade ganska snart efter det att han blivit hemskickad från Pars och skrevs således under den period som brukar räknas till hans främsta, sett ur ett litterärt perspektiv. Det är inte enkom i vår tid det nya året har lockat till betraktelser över det gångna året. Det är dock lika sällsynt idag som i gången tid att det blir god litteratur därav.

Lidners årskrönika är inte heller någon sådan i den vanliga bemärkelsen. Visst behandlas det gångna årets händelser, men det är minst lika mycket den lilla människan som kommer i fokus som storpolitiken. I sammanhanget kan det noteras att Lidner likväl som i Spastara, väljer verkliga händelser som stoff till berättelsen.

Det är idag ingen lätt dikt att läsa med tanke på alla anspelningar som görs till dagsaktuella händelser, men även Lidners berättarteknik försvårar det hela. Detta till trots tänker jag inte här kommentera hela dikten, utan väljer att göra några nedslag. Av rent innehållsmässigt intresse kan det konstateras hur väl dikten harmoniserar med upplysningstidens politiska idéer (här används begreppet i en allmän bemärkelse). Diktarjaget kritiserar bland annat slavhandeln i Amerika och utbrister: "Nej, store Washnington! den dag ej lysa må,/Då af en jord du höljs, på hvilken slafvar gå./ Må frihet hos ditt folk en evig tron förvärfva!". Poängteras kan att upplysningsrörelsen till stora delar använt den amerikanska revolutionen som en förebild och den användes som exempel för politiska syften i de europeiska länderna. Inte minst den franske filosofen Raynal blev mäkta populär för sina böcker i ämnet. Att nu dessa män av frihetens revolution använde slavar var förstås upprörande i dubbel bemärkelse.

Ett av upplysningstidens hatobjekt var Fanatismen, vilket diktarjaget förstås angriper. Detta görs dock på ett kan tyckas märkligt vis, genom att väva in en sorgerlig kärlekshistoria med den olyckliga Laura som icke kan leva utan sin Villi. Dessvärre blir hon av sin far satt i kloster som nunna och blir därmed tvungen att avsäga sig den jordiska kärleken för den himmelska. Genom att låta upplysningstidens favoritkejsare Josef, framträda som en Dues ex machina, som diktarjaget också benämner "jordens gud", befrias Laura från sitt klosterlöfte och kan återförenas med sin älskade.

Att ett av Lidners favorittema är olyckliga kvinnor råder ingen tvekan om och han fortsätter i samma stil genom att återknyta i nästföljande stycke till den olyckliga Spastara. Värt att lägga märke till är att Lidner här använder sig av temat i den epilog som läggs till dikten om Spastara i 1786 års upplaga: han låter en seraf höja upp henne på "evighetens vingar" och hon "ett rum vid himlabågen får!".En avslutande episod i dikten behandlar hungerns smätra och återigen är en fötvivlad mor i centrum. Året MDCCLXXXIII är således ganska representativ för Lidners författarskap. En rad episoder berättas under en ganska fri ram och de är av ett sentimentalt snitt, ofta med en olycklig kvinna i centrum. På detta sätt utgår han från upplysningstidens ideal, men ger berättelsen en ram som en klassicistiskt skolad författare skulle rycka på näsan åt, men som var helt i samklang med den förromantiska värld som Lidner räknade sig till.
 

                             |Till dikten Året MDCCLXXXIII|
| Tillbaka startsidan | Innehåll diktanalyser | Innehåll essäer och analyser |