Den utan tvekan mest kända dikt av Bengt Lidner är Grefvinnan Spastaras död. Den första versionen tillkom 1783, med en betydligt omarbetad version 1786. Det är den senare av de två som blivit den gängse. Dikten fick stor uppståndelse redan av sin samtid och inte minst Thomas Thorild skrev berömmande om dikten. Samtidigt  kritiserades den från både "smakdomare" och kyrkan. Dikten ansågs ha både fel och brister utifrån det hantverksmässiga perspektiv som tiden ställde på ett diktverk. Ett perspektiv som förvisso icke förnekade alla innovationer, men de skulle vara i samklang med en god smak och det var detta som inte dikten svarade upp till riktigt menade man.

Allvarligare var egentligen kritiken från kyrkan, i sådana fall, som till och med ville
ingripa med censur. Det som skapade dessa upprörda stämningar var att diktarjaget under katastrofens rand anklagar Gud för att han inte ingriper, sålunda det klassiska teodicéproblemet, som ju också står i fokus hos Voltaire. Sverige var dock inte Frankrike (även om många samtida nästan tycktes göra den förväxlingen). Den Svenska upplysningen innefattade mycket lite kritik av religionen, vilket däremot på kontinenten gjordes till en av de stora måltavlorna för filosofernas pilar.

Influenserna till dikten är flera. För det första har vi själva historien som Lidner hittade i Stockholms-Posten. Denna tidning hade i sin tur hämtat den från den franske författaren Armard som hade givit ut en samling sentimentala anekdoter i vilken denna ingick. Tilläggas kan att Stockholms-Posten hade gjort ett stavfel i grevinnans namn: hon hette egentligen Spadara.

Som ovan nämnts ter sig ämnesvalet liknande Voltaries om jordbävningen i Lissabon, en dikt som måste ha tilltalat Lidner i högsta grad. Berättarjaget i den dikten kastar samma frågor ut i luften, om än Voltaires främsta måltavla är de filosofer som menar att vi lever i den bästa av världar (läs: Leibniz). En mer udda infallsvinkel har den store litteraturprofessorn Martin Lamm visat på när han påpekat likheterna med operan, och kanske framförallt den reformopera av Gluck som var omåttligt populär i Stockholm vid denna tidpunkt, samtidigt som Lidners arbete med operalibrettot Medea också naturligt fick in honom på detta spår. Inflytandet från operan märks tydligast i den fria versformen som Lidner tillämpar, där jamber blir till trokéer och vissa versrader blott har två stavelser, emedan alexandriner skådas i en del lugnare partier.

Stina Hansson har påpekat en infallsvinkel som med anknytning till de ovan nämnda kan tyckas något märklig, men som det kan ligga en del sanning i. Hon pekar på kopplingen till andaktslitteraturen, där dikten både till innehåll, och uppdelning av de olika retoriska delar som dikten kan sönderdelas i, har drag som sammanfaller med andaktslitteraturen.

Det är således en rad influenser som Lidner har haft till hjälp i skapandet av detta mästerverk. Det är dock endast denne skalds snille som kunnat skapa detta till den helhet vilken den utgör, och till en av de vackraste dikter vår språkdräkt äger. Även om handlingen i sig med dagens ögon kan kännas en aning svårsmält.

| Startsidan | Essäer och analyser | Diktanalyser |Grefvinnan Spastaras död |