Glömskan, Stancer

                                                                                                                                                           
             
Vixwere fortes ante Agamemnona
Multi, sed omnes illacrymabiles
Urgentur, Ignotique longa                                                                                                          Nocte.                                                                                                                                                                      HORATIUS.
 
Ack! skall jag Svanen lik, mit öde mig påminna?
Ja! Sångmö, sjung, som han, hvad snart oss förestår.
Se Glömskan mulna flod med tysta böljor rinna,
                    Och skölja Tidens spår.

Förgäfves sig din blick til Minnets Tempel höjer,
Med Heltars vapen prydt, och store Skalders namn:
Än någre secler blott: och långsamt det sig böjer
                    Mot glömskans djupa famn.

Långt förr än lagren hann, Homér! din hjessa kröna;
Har jorden Hjeltar ägt, och de en värdig sång;
Nu alla glömskans rof! - Du och Achil få röna
                    Den samma lott en gång.

O, Ärelystnans slaf! hvad fåfängt hopp dig gläder!
De Stoder Cesar fick i öknar ramlat kull.
Nej! Himmelskt lycklig den, på dygdens bana träder
                    För dygdens egen skull.

Dygd! höga känsla! Dygd! At mig ej mänskor minnas;
Men måtte jag en gång få kunna göra godt!
Det är tyranners graf, på hvilken marmor finnas:
                    På dygdens mossa blott.

J Ynglingar, som nu i GUSTAFS fotspår striden,
Begär til mänskors väl, och Fosterlandets röst,
Långt mer än lagrens pragt, långt mer än pyramiden
                    Uplifve Edra bröst.

Hvar? Kring et blotfullt haf skall jag hans vålnad söka?
Har jorden gömt hans stoft för fasor och besvär?
Nej! uti atherns rymt, at stjernorns antal öka,
                    Se Hogenbusen är.

Hur eldas nu mit bröst! J Hjeltar! til hans ära
Jag helga lyran tar, som Bard, och Svensk, och fri.
At sjunga Stora Män, åt Det at offer bära,
                    Är Deras like bli.

Men båta sång och mod? - O! mer än hårda öden?
En gång, en gång, får dygd med brottet lika del;
Och glömskans svarta moln kring grafven breds,
                                                sen döden
                    Slöt lifvets sorgespel.

Tyranners vilda brott på Ryktets vingar fara,
Och hämnden deras namn til seclers afsky dömt.
Så, Christjern! även dit skall glömskan länge spara,
                    Då Yngves ren är glömdt.

Du, mina Fäders jord! J Dygder, och Du Ära!
Och ömma Mänsklighet! --- ack! Hjertats Majestät,
På Edert altare, hvi skall jag lagrar skära,
                    Då glömskan slukar det?

Jo! fast en Gud ej fans. - O, mina glömda fäder?
Jag trampar Edert stoft, välgörande mot mig.
Det ropar: Yngling, bör! den jord, du ren beträder,
                    Jag odlat har för dig.

Du skulle, jordens barn! din Skapare förglömma;
Om åskor, haf och storm ej röto: Här är Gud!
Ack! vid de rika regn, som, då du sofver, strömma,
                    Förgäter du hans bud.

Sprid, Nattens Majestät, kring mina vänners grifter -
Dit sorgsna sken nu sprid! Jag helgar dem min sång.
Här prunkar marmorn ej med stolta öfverskrifter;
                    Hit hjertat för min gång.

Ack! af en lutad gran i vintrens stormar bruten
En skalle skyddas här bland få och multna ben.
Af jordens öpna barm, hur ligger du förskuten,
                    Och hvit af solens sken!

Törhända, korpars rof! din moder du bedröfvat.
Nej! min Orest det är, han, som gjort usla godt.
Han... Mänsklighet, havd blygd! för dygder
                                            han utöfvat,
                    En hand full mull ej fått.

Välgärningen förglöms, och henne otack följer:
Men ingen ångre sig... Man gjordt ju godt ändå.
Välsignadt du, o, träd! du dessa ben fördöljer:
                    Din telning frodas må.

Dock, hvarför vänners stoft med tårar fruktlöst väta?
I evighetens natt man mer ej drömma får.
De redan mig förglömt --- Så måste jag färgäta
                    Den, än mig återrstår.

Min lagerkrönta graf af dig, min trogna Maka
En helig midnatts stund, ack! snart besökas skall:
Då älskas du ej mer! Dig qvalens stormar skaka;
                    Men jag är döf och kall.

Så hasta, svarta våg! Hur lugnt, förglömd at vara,
Förgäta oförrätt, sig sjelf och ödets brott;
Dock! om det möjligt är, hos mig en känsla spara
                    För dem, som gjort mig godt.

Hvi! dessa vålnader i nattens hemska stunder?
Än för dem hämdens blixt, at störa mördarns ro;
Än drifver kärlek dem, at sväfva ner i lunder,
                    Som dufvan kring sit bo.

Om öfver detta klot, det bortt och dygder blandas,
Min skugga irra skall, stum, saknande och rädd;
Må i en västan fläckt välsignelser jag andas
                    Ikring en uslings bädd.

Men Glömska! sig din magt mer vidt, än hafvet, sträcker;
Et torn af irrbloss lyft i Mälarns negder står.
Dess hvalf välgörande en dårars hop betäcker;
                    Bland dem, se Elma går.

Utaf sin älskare hon grymt bedragen blifvit,
Och svept i glömskans moln sig lycklig tror ännu.
O! du, som all din tid åt vetenskaper gifvit,
                    Mer säll är hon, än du.

Gud! öfver glömskans haf Din blick omätlig brinner.
Du varit och Du är - Men Chaos öpnat sig
Och Himlarne förgås, och alt Dit verk försvinner,
                    Och alt förgäter Dig.

Nej! Jag af Gud en del. Mit Uphof och min Ära!
Du ropade mig fram ur: Glömskan, för at bli;
Och nu jag hennes rof? - Jag skall Dig offer bära,
                    Jag evig är och fri.
 
 

| Till startsidan | Till innehållsförteckning dikter |