Det är vare sig möjligt, eller lämpligt att här försöka ge en heltäckande bild av den tid som brukar kallas den gustavianska. Några nedslag kan dock vara av värde för att bilda en omgivande relief till Bengt Lidners författarskap. En sådan här kort överblick kan omöjligt ge en helhetsbild och förenklingar blir ofrånkomliga.

Den 19 augusti 1772 red Gustav III med en vit bindel på sin vänstra hand genom staden följt av folkets jubel. Frihetstiden var slut, Gustav III hade gjort en statskupp och tagit makten över landet. En händelse som de flesta ansåg var lyckosam. Särskilt med tanke på den förfallsprocess som den sista tidens rivalitet mellan mössor och hattar åsamkat landet. Sverige befann sig minst sagt i ett uselt tillstånd.

En viss försiktighet kan dock ändå vara på sin plats i glorifierandet av Gustavs statskupp. Historien tillhör som bekant alltid vinnarna. Därmed vare sig sagt att  landets tillstånd inte var illa, eller att statskuppen inte hälsades med folkets jubel Vad som däremot även bör framhållas är att det parlamentariska system som fanns under frihetstiden, särskilt efter tryckfrihetsförordningens införande, gynnade en politisk debatt som naturligt blev inflammerad (med betydligt värre påhopp än dagens politiker förmår). Efter Gustavs tillträde minskade möjligheterna till kritik drastiskt. Formellt fanns det ingen gällande tryckfrihetsforordning förrän 1774 och det fanns ingen karriärsväg i att kritisera landets styrelse.

Gustavs första år vid makten kan dock betraktas som guldkantade. Hans intresse för konsten, i vilken form den än tog sig uttryck, kom inte minst att få denna sektor att blomstra. Bland de konstformer som kungen särskilt guterade hör teatern och inte minst operakonsten. Gustav både spelade och skrev egna teaterpjäser, som även om de inte hör till tidens mästerverk bär ett gott handlag Men även lättare underhållning som Carl Mickael Bellmans geniala epistlar och sånger uppskattades.

Det kanske viktigaste var dock att 1770-talet innebar goda år utan att Sverige var inne i några krig eller större konflikter med omvärlden. Tiderna skulle dock förändras och en begynnande opposition mot Gustav började skönjas. 1780-talet skulle uppvisa ett betydligt hårdare klimat. Inom konstens område var dock även 1780-talet en glansfull period (vilket icke heller undgick kritik från de oppositionella). 1786 grundades exempelvis den Svenska akademien och samma år hade Naumanns opera Gustaf Wasa
premiär med libretto av Johan Henrik Kellgren efter ett manus av kungen själv. Det är bara att instämma i Tegnérs ord att "Der låg ett skimmer över Gustafs dagar". Den illvilliga kan förstås påpeka att Gustavs syfte med denna satsning på konst och teater hade ett enda syfte: att förhärliga honom själv och hans politik, således inget annat än en gigantisk propagandeapparat.

Oppositionen började göra sig tydlig. Tidskrifter började ges ut med förtäckt kritik mot kungen, vilket fick tillföljd att tryckfriheten inskränktes. Bland annat infördes ett tillägg som innebar att tryckaren var ansvarig för innehållet om författare inte angavs. Från 1780-talets mitt var det i praktiken inte möjligt att i skrift form framföra kritik mot kungen. I och med att krig startades med Ryssland 1788.

Missnöjet mot kungen blev inte mindre av detta krig, som måste betraktas som ett misslyckande. Dessutom skulle redan året efter den franska revolutionen utbryta. En revolution som kom att få långtgående konsekvenser för hela Europa. De politiska krafter som var i rörelse oroade inte utan anledning kungen, likväl som missnöjet började få stora dimmensioner inom adeln. I den s.k. "Säkerhetsakten" vid riksdagen samma år lyckades kungen spela ut bönderna mot adeln och avskaffa delar av adelns privilegier. Dessutom tillfångatogs under en kortare tid, de ledande oppositionella inom adeln. Gustav vann detta "spel", men detta skulle också bli en bidragande orsak till att han senare blev mördad. Nästan samtliga av de i adeln som var med i den senare sammansvärjningen mot Gustav, hade blivit fängslade under 1789 års riksdag.

Orsakerna till mordet på Gustav är förstås långt mer komplicerade än som finns möjlighet att gå in på här. Politiskt tycks en av de vägande orsakerna ha varit Gustavs tankar på att starta krig mot Frankrike, men även ett allmänt missnöje och inte minst personligt hat mot kungen hos de sammansvärjade tycks vara betydande ingredienser.
 
Kodat varningsbrev till Gustav III (fragment) Kungen fick en rad varningsbrev men negligerade dem alla. Det mest kända är det som Carl Lilliehorn författade och gavs till kungen samma kväll han blev skjuten. Brevet ovan är antagligen från tiden, men i övrigt är proveniensen okänd.
 

Den 16 mars 1792, på kungliga operan i Stockholm avlossas så skottet, som dock inte isig var dödande. Bakom pistolen står Jacob Ancarström. Någon statskupp blir det dock inte, kungen lever i knappt två veckor till och kan hålla kvar kontrollen över landet. Enligt sägen skall Gustaf ha givit de som ingick i sammansvärjningen sin förlåtelse, något som Lidner inte var sen att skalda om:

Klar, utur nattens djup, den stolta solen bröt,
Naturen suckade, fast åskans moln försvunno.
En ovan vällust sig i englars hjertan göt,
Och Carlavagnens bloss kring Gustaf Adolf brunno.
Der stodo Sturarne, der Engelbrekt man såg,
Från Wasa flög en blick, lik floden, då den svallar
Och ur en tvinad jord det torra kornet kallar.
Af himlar väntades en hjeltes segertåg...
        Och Gustaf på sin dödbädd låg.
        Vid den, se der!... Se Magdalena,
Lik religion, då hon sitt hopp förlorat har!
Och denne späde prins med henne tårar ena,
Förgäta kronans glans, och gråta blott sin far.
        Carl, med sin lagerkrönta hjessa,
        Nu lutande mot majestätet står,
Hans hjerta häftigt hörs förtviflans suckar pressa,
Han gråter...hjeltars gråt har blod i hvarje tår.
        Han ryter hämd...men Gustaf talar...
Kring Ceylons öknar så dem östanvinden svalar...
        Nej! nej! för sina mördare
Messias ropat så "min far! förlåtelse!"

        Och Gustaf talar:

"Jag dör. Mitt diadem i tjugu år jag bar.
"Förlåta!...hvilken fröjd, då hämdens eld man har!
"Bedragen, ofta nog, jag nu den vällust känner,
"Att fastän kung, jag egt, ehuru få, dock vänner;
"Och röner, konungar, som födde bli till brott,
"På döden trotsigt se, när de sitt folk gjort godt.
"Hvad är jag skådar nu? Min dödsbädd hvem omgifvit?
"En enka, som af mig ur nöden räddad blifvit.
"Den faderlöses tår mot jorden faller tung...
"Ack! då man hjerta har, hur sällt att vara kung!
"Jag är det än, o prins!... och jag, faständ du gråter,
"Befaller: hämnas ej!...jag dör... och jag förlåter..."

Och han förlät...och dog, glad, aftonrodnand lik,
Då jordens rymd hon ser af regnets droppar rik.
Och mot sin ättling strax den förste Wasa ljungar,
Och himlar fröjdades, och han blef störst bland kungar.
(Han hade hjerta)...än förtjust han blickar ner,
När i sin broders hand han Sveriges roder ser.