Hos Crutz i Paris (1781-1782)
Lidner lyckades tydligen, trots det abrupta slutet på vistelsen i Göttingen, att återfå kungens förtroende. Under 1781 finner vi vår skald hos ambassadören i Paris. Som sådan hade Gustav III utsätt ingen midre än Gustaf Philip Creutz (1731-1785), författaren till ett de bästa svenska diktverken inom fransk-klassicismen, skadedikten Atis och Camilla.
Detta gav en ypperlig chans för Lidner. Här befann han sig plötsligt i Europas kulturella centrum. Genom att kunna framställa sig mer eller mindre som ambassadörens gäst, hade han också möjlighet att kunna delta i de litterära salongerna och bli presenterad av tidens store män. Warburg hävdar att denna tid var i det närmaste förödande för Lidner1 Detta är dock en stark överdrift. Det var ju efter tiden i Paris, vilket vi skall bli varse, som hans storhetstid som diktare inträffade. Den olycka som denna vistelse orsakade var en annan. Han lyckade dessvärre bli ovän med Creutz till den grad att han blev hemskickad, vilket även medförde att Gustav III tog sin beskyddande hand ifrån honom. Helt avig verkar inte kungen ha blivit gentemot den unge skalden, men möjligheterna till att bli kunglig sekreterare hade omintetgjorts. Först när kungen lämnat den jordiska sfären, kom den drömmen att uppfyllas.
Om orsakerna till hemskickandet är mycket okänt. Anekdoter har även under denna tid berättats om hur Lidner skall ha stulit både det ena och det andra för att pantsätta. Vid detta läge bör nog dessa berättelser mer ses som "roliga" historier, ehuru någon förstås kan vara sann. Vid detta läga har dock Lidneranekdoterna formats efter ett visst mönster och det är lika omöjligt som i en Bellmanhistoria att bedöma sanningsgraden. Vad konflikten tycks ha rört är dock i vilken mån Lidner har lånat verser till sina dikter utav ett operamanus som Creuz höll på med. Som Warburg påpekar gav dock Creutz utkast till Lidner att arbeta efter.2 Det är dock frågan i vad mån det är resultatet av dessa dikter som Lidner anklagas för att ha stulit, eller om det rör sig om helt andra. Handlar det dock om dessa utkast, är det frågan om det kan kallas stöld eftersom det i sådana fall defacto är Lidner som står bakom versifieringen. Likväl är det förståerligt om Crutz uppfattade det så, då hans tanke måste ha varit att använda Lidner som en medhjälpare, som knappast skulle få dela Crutz plats såsom författare på titelbladet.
|Till startsidan | Innehållsförteckning biografin |Till nästa sida|
Noter
1. Warburg, s. 101.
2. Ibid, s. 107. Warburg hänvisar
till ett brev i Riksarkivet från Crutz till Gustaf III i mars 1782
där detta nämns.
För litteraturförteckning, se Bibliografin