Även de som endast hört det minimala om Bengt Lidners diktning, har knappast undgått att uppfatta att det rör sig om en känslofull diktning, där diktarjaget alltid står berett att börja gråta. Detta är i många stycken en sann bild, men det vore fel att påstå att all Lidners diktning är av den karaktären.

Hans verksamhet omfattades av en rad genrer, som ställde olika krav (eller möjligheter) till sentimentalitet. Må så vara att det är den känslofulla diktningen som gjort honom känd intill våra dagar. Bland hans produktion återfinns inte minst en del komiska alster, exempelvis en komisk teaterpjäs och en del material för  Wälsignade Tryckfriheten. Med detta poängterat, vill jag dock här framöver karaktärisera hans sentimentala diktning.

Det kanske mest frapperande när man kommer i kontakt med Lidners diktning, är det alltid lika närvarande jaget. Ett diktarjag som gör sig påmint, så fort de litterära figuerna hamnar i knipa. På detta sätt befinner sig berättelsen ständigt i ett historiskt presens; det utspelar sig i detta nu, som om diktarjaget stod bredvid det som inträffade, men ändå vore förhindrad att ingripa. Det främsta exemplet här på är i Grefvinnan Spastaras död där diktarjaget kastar sig mellan att beskiva det ohyggliga som äger rum och att förfasa sig över detsamma. Även om det medkännande diktarjaget knappast var en nyhet, må det sätt som det kommer till uttryck i Lidners diktning kunna betraktas som rätt unikt. I rättvisans namn måste det erkännas att hans metod ibland kastar logiken utför backen och gör det svårt att hänga med i berättelsen. Det vore däremot fel att tro att detta inte är ett medvetet stilgrepp.

Det är kanske framförallt i känslosamheten och val av ämne som Lidners förromantiska drag kommer fram. Även om han låter versen vara friare än vad de fransk-klassicistiskt skolade poeterna skulle godta, är det deras sätt att bygga upp dikterna han använder sig av. Ämnesvalet är dock mycket speciellt för Lidner och det kretsar alltsom oftast kring katastrofer och olyckor. Men även ofta om försoningen som där blir minst lika betydelsefull.

Om man skall försöka skåda influenser från andra författare hos Lidner, kan listan lätt växa till en imponerande höjd. Han var både beläst och berest som jag pekat på i biografin. De första levnadsåren tillbringade han i Göteborg, där kontakterna med den brittiska övärlden var många, vilket också speglar sig i ett för vårt land påfallande tidigt intresse för Shakespeare, men också förstås för Ossians sånger. Under sin tid vid tyska universitet fick han del av Klopstocks förromantiska värld och, om än kanske först efter sin återkomst till Sverige, Goethes omtumlande verk om Den unge Wherters lidanden. Under sin vistelse i Frankrike med tillträde till flera av de viktiga salongerna, kunde han lätt språka med många av de stora litteratörerna i denna världshuvudstad.

Förutom all den stora litteratur som Lidner stötte på, finns det också en gren som icke är att förakta. Jag tänker då på den religiösa litteratur som spelade en stor roll för många av den tidens författare. Lidner kom från en familj som tillhörde den herrnhutiska rörelse som spridit sig i landet främst under frihetstiden. I deras sånger finner vi den sentimentala diktning och mycket av det bildspråk som Lidner använder.

Jag avböjer mig för att i denna allmäna karaktäristik gå djupare in på att karaktärisera Lidners författarskap, utan ber att få hänvisa, dels till artikeln om de förromantiska strömningarna, dels till de särskilda diktanalyserna.

|Tillbaka till startsidan | Till innehållsförteckning Essäer och analyser |