Året MDCCLXXXIII
 

Från Templens mörkgrå torn hör midnats-timan slår!
Bland brutna silfver-moln den kyska Månan går.
Du tysta, djupa Natt! Jag i dit sköt mig sänker,
Mit väsend hänryckt, stumt i känslors haf sig dränker.
Et år... i detta nu... Jag ren det flygtadt ser
På Tidens vingar fördt i Evigheter ner.
Så från et gränslöst svall den rika Niler rinner,
Egypten lycklig gör; hon gläds, och han försvinner.

Du, som bland Seclers tal så högt, så utmärkt står.
Jag sjunger til dit lof, förflutna, sälla År!
På mänsklighetens fält skal jag dig lagrar skära,
Beundra Hjeltars värf och tolka Snillens ära.

Af frihet hjärtat lär, at tänka sant och stort;
Hon af American en Romersk Cato gjort.
Gudinna, elda mig! Du lif och djerfhet sprider.
Man känner smickret blott, der Nero fjättrar smider.
Och du, af ödens blixt förfölja, slagna själ,
Gläds! glöm din egen nöd vid hela folkslags väl.
Se millioners frögd, hur kan du sig beklaga?
Som mänskor lät oss del i mänskors sällhet taga,
Ej efter namnet skald jag ärelysten far...
Mit enda högmod är, at jag et hjerta har.

På spetsen af et berg der afton-rodnan glimmar,
Och med et purpur-sken bland fädens vågor simmar;
Se der! från födslen lind en usling modfält står:
Nu! genom Gudars nåd från ögat hinnan går.
Han ser... Hvad Majestät! - ser moln med moln sig blanda,
Ser gräset vaggadt bli af västanvädrens anda.
Der smyger bäcker fram, der störta strömmar ner:
Han har ej sinnen nog, at känna hvad han ser.
Til Ögat själen flyr. Villrådigt, stumt der hvimlar
Från blomster- krönta fält til stjernbeströdda himlar.
Än örnens vilda fart hans tjusta syn betar;
Än hafvets mulna gång til sig hans blickar drar;
I tusen föremål bestört han sig förvirrar:
Så du, min skaldemö! bland tidens storverk irrar.

Hvad? Skal jag sjunga först hur i et långsamt krig
En Brutisk Washington för frihet väpnar sig?
Då egna bröders ok hans bröders axlar trycker:
Han ur tyranners hand en lodig spira rycker,
Från himlen viggen tar. - Monark! med bäfvan lär,
At kärlek, ej förtryck, dit väldes fästen är.
Dock, bör jag innan des en dyrkad GUSTAF prisa?
En JOSEPHS guda-arm mot fanatismens visa?
Den späde Hjältens lof, som manlig lager fick,
Då han ur modrens sköt i krigets faror gick.
Fullbordad födes den, som född til Storverk blifver.
Det själens styrka är, som drift åt armen gifver.
Pompei var sjutton år då han de Parther slog:
Den tjäna kan sin Kung, är redan gammal nog.
De sår, som efter krig en ynglings mandom tyda,
Långt mer än silfver-snö på sorglös hjässa pryda.
Han kände han var til då han i vaggan låg,
Och efter lagren gret förrän han svärdet såg.
Men skal jag?... molnet klyfs... se der sig Snillet svingar.
Mot solens Ocean på konstens nya vingar -
Hvar stanna?... Skaldemö, sjung! hvi villa ämnen dig?
Vid första öpna ros, se Biet fäster sig.

Än krigets bistre Gud med härjnings-facklan ljungar,
Och på en blodig väg en åskfull fästning gungar
Emot Gibraltars borg man skeppen rusa ser,
Då til en gruflig storm basunen tecken ger.
Strax hvinar döden fram i bombars heta skurar,
Den skantsar böljan bär bestorma klippans murar;
Men klippan nu på dem Vesuver återspyr,
Och blodig böljan bort med slagne Hjeltar flyr.
Ach! ur de bräckte hvalf sig dödens slussar lossa,
Som sluka tusen lif, och tusen kölar krossa,
Sjelf Åskan på sin thron, och töknen gömma sig.
Man Hafvet sucka hör, och töknen gömma sig.
Dock än et vildt försök de slitne segel våga,
Mot konst och mot natur med sista styrkan tåga.
Hvars öga gnistrar hämd, förtviflan för dem an:
Den ej förlora djerfs, ej nånsin vinna kan.
Ur dödens hundra gap en mordisk kula ljungar,
Som hundra hagel-regn utaf granater slungar.
Gibraltar svigtar ren, och eldens vida flod
På torg och valla släcks med ägta Brittiskt blod.
Men Elliot klippan lik der strand och haf han plundrar,
Der utan fruktan han sin oväns mod beundrar;
En blick, en mulen blick på sina kämpar slår,
Och blottar kalt sit bröst och visar sina sår.

När långt på Islands fjäll, der frusna töknar sväfva,
Der fästen utaf is mot solens thron sig häfva.
En grym och retad flock af glupska björnar går,
Uch plötsligt en af dem en blodig barne får;
Då rusa alla dit der snön med lodet färjas,
De rasa, ryta, slå; alt mördas, sköflas, härjas.
De bryta bommar af, och störta träden ner:
Så vild Soldaten blir, då Elliots får han ser.

Nu inga fasor skys,nu haf och lågor trossas;
Snart åter matta skott från skeppen långsamt losssas.
Så ock den tummelplats der strom mot storm fört krig.
Ju mer i trötta lopp des hvirflar sagta sig;
Ju mindre täta dån från längsta klippor höras,
De hesna, tyna af, på lätta vågor föras;
Och dö - Gibraltar strax sit sista utfall gör,
Och svärdet sköflar alt, hvad elden ej förstör.
Af hafvet återsken de häpne töknar brinna.
Der böljan fordom rann, nu blod och lågor rinna.
Sjelf Döden digna vil vid denna fasans syn,
Då djupet fylls med lik, och klagan fyller skyn.
Der, på en splittrad köl en sårad skara flyter!
Der, med et itändt skepp en annan vågen bryter!
Der, up i mastens spets en hop förtviflad står,
På himlen ropar han, och svar af döden får.
De salta fraggor up ur brustna djupet ljunga,
Och köl, och mast, och folk mot molnens rymder slunga,
Än åter en Orcan i yra hviflar far,
Och Kämpar, eld och våg med sig i flygten tar.
 
I denna fasans stund, då stum naturen bäfvar,
Och med et blodigt bloss kring hafvet Döden sväfvar;
Det Bourbons Hjelte är, som höjer up sin röst
Med stillhet i sin blick, med åran i sit bröst.
Omgifven utaf lik, hvars blod kring honom flyter,
Och hotad af den eld, som vild ur klipppan bryter,
Han såleds tala hörs til dem, som än stå qvar,
Sen lutad mot sit svärd han länge tegat har.
Nu är en blodig dag, och mången Hjelte slagen!
O, Tropp! af mod och hämd, blek, eldad och betagen,
Kom, följ mig! gack på lik, och simma uti blod!
Dig genom lågro bryt! slå ner: och fall med mod!
Se Här, hur död är mer, än lifvet utan dra.
Sin Konung hedrar den, som död med svärd i hand;
Och en odödlig död är död för fosterland.
Se der den stolta vall, som af Coraller glimmar.
Kring hvilken perle-rymd en mägtig hvalfisk simmar;
Se der din graf beredd för millioner år!
Den våg, han sprutar ut til Ärewflod du får.
Hon skyhög är och klar, ur ingen marmor skuren,
Som himla-hvalfvet vid, och evig, som naturen.

Han talar. Än en blixt! och Hjelten ensam står.
Alt hvad han öfvrigt har är äran, mod och sår.
Men då från segrens thron sit offer Elliot skådar,
Hvad Hjerta Elliot bär en tåreflod bebådar.
När Hjelten gråta kan, han ju förlåtas bör?
Högtidligt Äran nu til honom Crillon för.
Villrådigt i sit val, hon Segrarn skal belöna;
Men bryter lagren af, för at dem bägge kröna.
När ej Gibraltar mer i tideböckren fins,
Man likväl Crillons mod och Elliots bragder mins.
Men jag ej styrka har, at åt de slagne gifva.
Ack! är blott jorden til för fasor, brott och krig?
Nej! Sång-Gudinna, fly dit Glädjen kallar dig!

Må Slafven i sin säng et lättköpt smicker blanda!
Min Gudom Frihet är. Med denna frihets anda
Jag  hälsar dig, o Folk, som henne lifvat har!
Fins i Europa mer, än blotta namnet qvar?
Du starka himla-eld! ehvar du börjar brinna,
Til half-gud älskarn gör och flickan till hjeltinna.
I kogan kämpen föds, och gubben matt och tung
Sin krycka kastar bort, tar svärdet och blir ung.
För tusen folkslags väl sit blod til offer gifva,
Och villigt dö för dem, som skola födde blifva:
Gudommeliga dygd! det måtte vara stort,
Det måste vara luft, när sjelfve Gud det gjort.

O Folk! tyranners skräck! du mänsklighetens ära!
Kom nu på fria fält, at frihets frugter skära,
Har slafven fosterland? Är trälen maka, far?
Du alt med frihet blir, och alt förtjänt du har.
O Rom! hvad förr dig tjust ock nu min själ intager,
Jag hela Hären ser, som hem från striden drager.
Des styrka Enighet, des Konung Frihet är,
Och Äran på sin sköld de tretton vapnen bär.
I spetsen Washington, böjd under lagrar, lyfter.
Hvad känslor, store Man! i denna stund du hyser!
Nu dina blickar in i tusen seelar se,
Hur tusen slägter dig et frihets offer ge,
Och dig sin Skydds-gud, far, Tyranners Åska kalla:
Du hör hur berg och haf af dina bragder skalla,
Du lugnt uti sin själ den tankan höjer sig:
Jag alt för andra gjort: jag intet gjort för mig.
I marmorn man ej mer dit namn, o Hjelte! skrifver,
En verldsdel Washington! din ärestod ju blifver.
Och månne någon tid dit minne då förtär;
Af Äran sprids det ut: odödlig Äran är.
Nu Hären modigt går och hörs om frihet sjunga;
Så tusen stjernor fram på ljusblå rymden ljunga,
Den trogna makan nu sin maka möte gör,
Nu fadren ser sin son, välsingar den , och dör.
Nu rusar enkan fram; i ögat modern lågar,
Då efter enda son hvar blick med bäfvan frågar.
Förgäfves! aldrig mer sin son hon skåda får -
Medborgarinnan dock på sjelfva modren rår.
Man nalkas med en bår: hon bleknar, suckar sänder,
Far fram...ser sonens lik...blir stum- til kojan vänder,
Och prisar Himlens nåd, at hennes sköte bar
Den för sit fosterland med seger stupat har.
Nu midt i Kämpars här der skölden seger klingar
Den sköna Fanny far på kärleks lätta vingar.
Arist!... Ach! kasnke död... men om han andas du -
Ach! monne fri, och min, och fosterlandets vän?
Den dolda dragnings-kraft, som tvänne bröst förenar,
Hon deras känslor så på längsta avstånd enar,
At om på Ganges strand en suck et hjerta drar,
Får det från Nordens fjäll af adnra hjertat svar.
Kan sin gudomlighet Arist så nära vara,
Och hvarje pulsslag ej hans lycka uppenbara?
Han känner... flyger... ren i skötet henne har:
Hålt! ropar hon, och öm et steg tilbaka tar,
Du lefver!... får på nytt sin hand dig Fanny gifva?
Men vet, at Fanny ej för slafvar mor vil blifva.
Är du mig värd, Arist? - Nu faller Hjelten ner,
Nu pantfart öpnar han... och nu hans sår hon ser,
Ach! hur på dessa sår hon tjusta blickar kastar.
Han ropar Frihet ut, och hon til templet hastar,
Åt honom hjertat ger; han ensam herrskar der,
Och om han har Rival, det Fosterlandet är.

Gån Hjeltar, at ert svärd uti en plog förbyta!
Mer ljuf oliven är, än lagren stolt, at bryta.
Gån! odlen up det land, J sjelfve räddat ha´n,
Och spriden skatter ut kring verldens Ocean!
Låt från din folkrets hin en blick, o Rousseau, falla!
Du nu American kan fri och lycklig kalla.
Din känslas eld det är, som lifvat up hans bröst;
Se dygdens tidehvarf! hör mensklighetens röst!
Ja, se ock din triumf i segren, som de vunnit!...
Men himmel!... hvilka moln!... en framtid -alt försvunnit.
Fly, irrings-spöke, fly! du mig ju irrat har...
Hvad ser jag? Detta Råd... Hvad? Lagarnas försvar...
Hvad? Detta tappra folk...nej, jag förtrollad drömmer..
Hvad? Du Americkan din fosterjord förglömmer?
Du af din frihet stolt blir yppig, trög och svag;
Och Enighetens band uplöses på en dag?
Då, dold uti din barm, en afgrunds orm dig fräter;
Då qväfves hjertats röst och Äran dig förgråter.
Du brådskar til det djup, hvari du störtas skall,
Til des en lycklig bof, dejrf, mägtig af dit fall,
Dig med en Skyddsguds blick i grymma bojor smider,
och...Ödens Herre! nej! förbjud så bistra tider!
Nej, store Washington! den dag ej lysa må,
Då af en jord du höljs, på hvilken slafvar gå.
Må Frihet hos dit folk en evig thron försvärfva!
Må deras barn din dygd, dit mod, din sällhet ärfva!

Lägst i Tartarens djup min lyra stämmas bör!
Ach! at hon tolksa skal det dygden tårfull hör
Den eld, som hväser död, med blod vårt jordklot färjar
Och Ocean, som vild i bistra stormar härjar,
Och Tigren hämdfull, lömsk, glupsk, rykande af blod,
Och Pesten, och Vesuv, och Åskans svafvel-flod,
Föröda ej så grymt, ej med den hunger rasa,
Som du, o Fanatism! Du jordens blygd och fasa!
Jag hisnar! hvilka mord! hvad svarta afgruns-brott!
Förskräckligt!... i dit namn, o Gud! hon dem begått.
Och mänskan... den så ömt, med nåd du öfverhopar,
Til den, jag älskar dig! i hvarje fläckt du ropar;
Och mänskan,... som en suck, en en da suck ej drar,
Förr än du visar dig, som Gud, som Vän, som Far:
Förskräckligt... även dig hon tror den grymhet hysa,
De plågor gjuta ut, för hvilka Dejflar rysa.
Så hjertats känsla släcks med Snillets fackla ut,
Och med Förnuftets ljus tar Dygdens välde slut.
Sig bland et folksags knapt Okunnigheten sprider,
Förrn upror, laster, brott bereda olycks-tider;
Kanpt en förblindad hop i vantro sänkes ner,
Förr än i strömmar blod man jorden hvälfva ser.
Än trotsig på sin magt stolt Fanatismen flyger;
Än lömsk en giftig dart i Kungars hjertan smyger,
Än väpnar sonens arm mot fadrens öpna famn;
Än reser bålen up i Guda-lärans namn.
Des orm-betäckta bröst en etter-galla spruta,
At högmod, afund, hat i unga hjertan gjuta.
Åt Indiens glada fält den blikda våren ler,
De blomstras vid den blick på dem han kastar ner;
Men snart en hisklig orm ur dolkda skrefvor rusar,
Och då hans svarta gift ur heta gapet frusar
Med perle-dagg beströdd i knoppen liljan dör,
Och mellan gulnadt gärs man Vestans suckar hör.
Nu ej de stolta fält; man toma öknar finner,
Och i sin morgon-skrud Naturens prakt försvinner:
Så ock ifrån de bröst, der vantron rasa fått,
Dygd, ära, ömhet fly, i såren flyga brott.

Föraktad blir den röst, som Filosofen höjer,
Då han en ädel harm mot Fanatismen röjer.
På Snillets fallna thron hans blod hon gjuter ut,
och Dygdens tidehvarf tar med hans suckar slut.

Men...hvadan detta torn, det töknars afgrund räcker!
Men hvarför dessa hvalf, hvars åsyn mig förskräcker!
Hur dystra! som det moln, som ner från solen far,
och svarta böljor up ur hafvets källor drar.
Hit i sin blomster-vagn ej dagens härhold strålar;
Sit rike ängslan här med nattens färgor målar.
En tystnad mera djup i Chaos aldrig rår,
Til marmor talar man och uppå grifter går.
Et svart och kupigt tak de mörkgrå murar höljer.
Hvad har den brotsling gjort, som hämden här förföljer?
Ack nej! i detta djup den hemska grafvens bild,
Från lifvets nöjen stängd... ej från begären skild,
En skönhet, skapad blott at önska och at njuta,
Af Fanatismen döms sit lif i bojor sluta!
Des börst i lugnets sköt för stormar är et haf.
Hon dör - Så vårens fläckt på klippan tynar af.

Förr än til JOSEPHS lof, som Snillet fjättrar lossat,
Då driftig, som en Gud, han Fanatismen krossat,
Din lyra, Skaldemö! du med glada känslor rör:
Du Lauras plågor först med tårar tolka bör.
Sjung, hur från Älskarns famn man henne svimmad rifver,
Och stanna vid det kors, der Laura Nunna blifver!
Af sköfling, blod och krig förqväfdes nyss din röst.
Med Laura tårar fäll: de lätta klämda bröst.
När vingarne i skyn i gruflig härjning sluta,
Sig i et ljufligt regn de slitne moln utgjuta.

Vid klåckors toma dån man in i Templet går.
Et majestätiskt lugn inom dess murar rår.
På hjertats qväda suck de kalle graf-chor svara.
Se der! ur et, ach! se, en blodig vålnad fara!
Ach! det en Nunna är - hon säkert älskat har:
I grafven blir ej mer, än stoft och kärlek qvar.
Ren orgors sorgsna ljud med håpen lofsång höres,
Och Offer-Lammet lik, til korset Laura föres.
Vid facklans dunkla sken, den hon i handen bär:
Ach! se, hur bleck, hur matt, hur skänkt i qval hon är.
Ej mera glädjens Gud i hennes ögon brinner;
I dem du Månans blick en stormig höstnatt, finner.
I svanens silfver-drägt, hon lik den vålnad går,
Som, mördad utan hämd, ej ro i grafven får.
Uti en tårfull barm des mörka lockar hvälfa.
I det hon raglar fram, de bleke Helgon skälfva.
Den Ängel, som befald, at henne skydda var,
Til Evighetens thron med hennes suckar far.
Ach! de förflutna dar sig lifligt hon påminner,
Hvar kyss af Villis mun på hennes läppar brinner,
Hvart od, hvar trohets ed hon liksom åter hör,
Och suckar: Är det så jag dig belöna bör?
Hvi är du ej den Gud til hvilken man mig leder?
Men Gud!... hvi är du ej den Villi, jag tilbeder?
För hennes ögon strax des Brudgum korsfält står;
Der läser hon sit namn i djupet af hans sår;
Der hans försonings-blod från Helgedomen svallar,
Och ömt i hennes själ de känslor återkallar,
Som uti helga rus hon himmelskt njuta fick,
Då för den första gång hon til ans altar gick.
I denna vällust sänkt sin kärlek Laura glömmer;
Men somnad i hans sköt, likväl som Villi drömmer.
Än öfver Kidrons bäck sin Gud hon vandra ser,
Och vid hans marter-rop åt honom hjertat ger;
Än Villi hennes blick i vild förtviflan möter,
Just då en gruflig dart han i sit hjerta sköter.
Ach! segra Nådens verk på dessa ömhets rön!
Nej, Laura dignar ner, som dagens gryning skön.
Hon dignar sanslös ner. - - J mer än hårda Öden!
Är kärlek då et brott, som straffas bör med döden?

Ach! för et slagit bröst, hur är den sällhet kort,
At känslolöst och kalt i dvala svimma bort.
Sig nu et ögnablick de heta plågor hvila,
At med fördubblad kraft mot Lauras hjerta ila.
Hon spritter up och ser, ser på sit börst... hur vild!
Nu met et radband klädt... nyss prydt med Villis bild.
Så, när till mördarns bädd den bistre Döden rusar,
Dit på en afgruns-våg Förtviflan väpnad brusar,
Och tusen samvets-qval förenas i hans bröst;
Får han af Dödens sömn en lätt och flygtig tröst;
Af drömmar ej förfölgd han alla plågor saknar:
Men strax i qvalens natt bland Afgrunds Andar vaknar.

Inom et galler nu sin hela verld hon ser.
Ve den sit öde vet: han kan ej hoppas mer!

När i en Skönhets blick en ljuflig ängslan röjes,
När då och då des bröst af suckars stromar höjes,
Och ögat söka tycks en tyst och bortglömd vrå,
Et uptändt börst, at det med tårar svakla få:
Acj! då en himmelsk eld förtjuser mig och bränner.
At Gud mit Uphof är i hvarje puls jag känner.
Om, när en vacker kin med hjertats dagg blir strödd;
Om du ej då beveks; är du af Tigrar född.
Det Hjelten ej förmår, der blod i strömmar rinner,
En skönhet med en suck och några tårar vinner.
Men vara känslolös, när blek av dödens slag
Wn visnad blomma lik på vårens födslodag,
Uti sim moders famn den sköna Laura ligger,
Barmhertighet och nåd af jord och hinmmel tigger;
Och då, trots alt det qval des innersta förtär,
Trots...kärlek!... trots, at hon en älskarinna är,
Til altar-foten fram et oskulds offer draga,
Och tro med hjertats mord, at hjertats Gud behaga;
O tyrani! O hämd!... Hvad? detta gör en Far?
Men hålt! så heligt namn ej tillhör dig, Barbar!
Förtigrade Tyran! hvad öma band du lossar;
Och tornen ramla ej! och hvalfvet dig ej krossar!

Du nalkas, fasans stund! til korset Laura förs.
Jag darrar... hvilken ed i Änglars åsyn görs!
En suck i Himlen drags, i grafven Nunnor bäfva,
Då dessa grymma ord på Lauras läppar sväfva:

Gud! som mig dömma skal, inför dit kors jag svär,
At af den kärlek blott mit hjerta upfyldt är!
Må alt det blod, du lät för Lauras frälsning rinna,
Förvandladt i en eld på hennes hjessa brinna;
Om nånsin i des själ en känsla röjer sig,
Som älskar något ting så högt, så ömt, som dig!
Och uphör detta bröst, at evigt troget vara:
Må på min dödssuck du med Domens åska svara!
Jag svär, at glömma alt hvad förr jag älskat har;
Och denna slöjan nu til heligt tecken tar.
Du Tempel, vinte blif! uti dit sköt jag lemmas:
Och Afgrund! hör min ed! och om jag bryter: hämnas!

O Laura! denna ed från dina läppar går?
Se! viggen ljungar fram utur din Brudgums sår.
Flög icke Villis namn på Älskarinnans tunga,
Då Nunnan mantes up sin Bröllops sång, at sjunga?
Hvad djerfs du`... Våga mer! All Ånger från dig drif!
Se den Gudomliga!... Des bild från bröstet rif!
Slit slöjan från din syn och på dit radband trampa!
I Fröjas fackla byt dit vaxljus och din lampa!...
Den, som med marmor-bröst dig trotsa djerfs, Natur!
Den evigt slutas må inom en koster-mur!
Men Laura... samvets-qvl kan Guda-Läran döda;
Men ach! få trogen eld förmår hon ej föröda.

Sörg, Dagens Drottning! sörg, nu laura slöjan tar.
Din glans, ej tjuser mer i hennes ögon-par;
Ej mer, då från din thron du ljusets strålar skcikar;
Förökes dit behag af hennes guda-blickar.
För sista gången hon en blick på Modren slår...
Et avskeds ögnakast... och stum ur Templet går...
Så menkans första Mor en blick åt Eden sände,
Til en förbannad jord sig sen med fasa vände.
Hvad känslor! O Natur! dit aldrig Snillet nått;
Du endast skänker dem: och dessa kännas blott.
Må, Olycks-offer! du, må du mig dock tillåta,
At i den kloster-vrå dit grymma öde gråta!
Jag följer dig... Men Gud! hur vild des upsyn är.
Ach! hvilken mordisk dolk hon i sit sköte bär.
Hvart flyr hon?... Fasans ort! Cypress-bevuxne dalar...
Bland Nunnors grafvar, hör, ach! hör, hur Laura talar:

Du döden skumma hem, i Evighetens natt,
Som en orygglig gräns för Ödets thordön satt!
Vid lampors matta sken din tystnad här förkunnar,
At åt et strormigt bröst du lugn och fristad unnar.
Här i det kalla sköt jag öfverlemnar mig.
Här skal din marmor-barm med ömkan öpna sig.
På dina tistel-fält mit qval må frugter skörda!
Då kärlek är et brott , är lifvet ock en börda.
Gud! är jag icke din, fast jag ej andas mer?
På detta usla klot, hvad är mit öga ser?
Halt! fördom, bojor, mord. O du, som snart mig dömmer!
Sjhelf du det hjerta gjort, som dina bud förglömmer.
Bland alla väsend du den första känslan haft;
Du känner hjertats drift, des upror och des kraft.
Du vet et stoft jag är: en fläckt kan det förstöra...
Om lifvet är en skänk, har jag ej rätt at göra
Med lifvet hvad jag vil? Om blott et lån det är:
Välan! min skuld betals, då jag det återbär
Men Gud!...jag tycks en röst...ur denna grift.. jag fasar!..
"Hålt! otacksamma, hålt! mot Väsends Alt du rasar.
"Lid! det är mänskans lott. Med Döden qvalet far.
"Och grafven endast lugn för tolamodet har.
"I Dödens öknar skal din skugga vilse fara,
"Och Afgruns lösen blott på dina suckar svara.

O! min Förlossare, du som mina jämmer ser!
Du, som , min menend hört! för dig jag faller ner.
Nåd! för din döds skuld, nåd! hålt vredens blixt tillbaka!
Du vet jag älskar dig... men ach! som Villis maka.
För dig, som gråtit sjelf: kan ömhet vara brott!
För kärlek och en vän har hjertat känslor fått.
Med Villi kan jag blott på jorden lycklig blifva.
Ej utom Villi kan dim himmel frögd mig gifva.
Alt, alt en afgrund är... Til dig jag tilflygt tar!
Förskjut mig ej min Gud, mit Uphof... O, min Far!
Ach! mot et villadt barn, hur skräckas fadrens armar!
Du är ju mer du Far... och du dig ej förbarmar?...
Hvad fruktan! ser jag ej min tilgift färdig står
Uti hans marter-blick, som mig til mötes går.
I änglars kyska sköt, der rena hjertan hamna:
Får Eloisa ej sin Abelard omfamna?
På jorden ej en vrå för turtur-dufvan är.
Du öma näcktergal, ack! du som klagar här;
Då på en skum cypress du qval och kärlek andas;
Ach! låt ock Lauras namn med dnina drillar blandas.
Den Nunna då, som vakt om dessa lampor har,
Tör hända på min graf en suck med tårar drar.
Tör hända Villi sjelf en helig midnatts-tima,
När månans strålar blekt på Klostrets mujrar strima,
Tör häna, Villi sjelf din öma klagan hör,
Och til min skugga då hans suckar Vestan för;
Tör hända...
                Häftigt nu i dolken Laura tar.
Med hemskt och spökigt tjut kring tornet vinden far.
Ur grafven skuggor sig, som tjocka dimmor häfva,
Och öfver Klostrets hvalf i hisklig skepnad sväfva;
Och uti töknar höljd går månan häpen ner,
Som när den svarta storm han fjärran nalkas ser.
Men ach! i det hon vild mot bröstet doken sträcker;
Et dån... är det en Gud, som Kostrets murar bräcker.
Se! hvilken väldig blick; och Fanatismen flyr;
Som ugglan, nattens troll, för solens strålar skyr.
På Snille tsseger-vagn, at ljus kring jorden sprida
Han utaf Äran förs, med Dygden vid sin sida.
I ängslans mörka bo han glädjens fackla bär---
Ach! ja, der jordens Gud--- ach! ja, det JOSEPH är.
Nu löfte, fasta, bön, de blyga Nunnor glömma;
Öm frihet, öma qval, om lif, om.. JOSEPH drömma
Och Laura... återskin du nattens Majestät!
Och tindra i de spår, som märka Villis fjät!
Ach! ren uti hans famn med henne kärlek flyger.
Fast sig ej något ord på deras läppar smyger:
Sen jorden kala rymd den förste älskling bar;
Sig hjertat ej så rikt, så evigt uttryckt har.
En helig tystnad må des känslor nu beskrifva!
Af lika sälla bröst de endast kände blifva.

Du höga Snillets eld! det hör din klarhet till,
At visa hur en Gud af mänskor dyrkas vil.
Odödliga ljus på Romar-örnens vingar!
Odödliga är den gland dit du Germanien svingar.
Sit rum vid JOSEPHS thron Philosophien får,
Och Mänskligheten der hos Majestäter står.
Brott, barbari och qval ur Klosten strax försvinna,
Och faderlöse värn, och enkor fristad finna.
I Templen Himlens bud man utan fördom lär.
En Gud med ädla verk, med sång ej prisad är.
Germaniens Barder! gån, at JOSEPHS storverk sjunga!
Låt Gluck! hans namn bli hördt från en Anzanis tunga!
Blif Efterverld! förtjent den Hjeltes ärestod,
Som enar Titi dygd med Alexanders mod.

En dufva nyss, du flög, at på cypresser hvila:
Hur djerfs du, Skaldemö! nu mot örnens rymder ila?
Ur Snillets Occean! om du en droppa fått;
Du härma strömaras svall?... Se, och beundra blott!
Et segelvingadt klot sig up från jorden höjer,
Af konsten endast fördt det molnens vågor plöjer.
Mot solens gränsor far och åskans rike ser.
Det vimpel-krönta haf likt svanens vass sig ter,
Och hvarje stjerna lans på lätta klotet kastar,
När det til himlens Här med jordens hälsning hastar.
Flyg, konstens mäster-verk! flyg til fullkomlighet!
I lindan ännu svept man ej dit öde vet.
Må det, at gagna bli! Et bloss är Snillets ära,
Så framt des alster ej för jorden frugter bära.
Med Newtons tanke-flygt oändligheter mät!
Förkunna Snillets magt och Skaparns majestät!

Så vand vid öma qval, så vand at tårar gjuta;
Med stor å nyo hölj, o Skaldemö! denna luta.
Från klyftans nakna brandt, hör nordanvädrens tjut!
Se molnens svarta svall... sprid lika fasor ut.
På detta olycks-klot ej glädjens frugter hoppas!
En blomma gläjden är, som dör i det hon knoppas,
Gud! mänskan...hvilket stoft!...med tigren i sit spår,
På Afgrunds sköra hvalf hon under åskan går.
Det moln hvars ljumma regn millioner skatter skänker,
Det samma moln, o Gud! millioner slägter dränker.
När i en blodig sky de döfve viggar slå;
Då krossas uslas tjäll: Tyranners fästen stå.
Och jag ej klaga bör vid mina likars smärta?
Åt klyftan det befall; du gaf ej klyftan hjerta.
Af hvilka fasor, Gud! jag mig omringad ser.
Hålt!...ach!...Calabrien!...i gruset störtadt ner...
På marmorns bräckta hvalf förbrända ben jag finner,
Der under mödrars skri det späda barnet brinner;
Och på en remnad jord en gruflig afgrunds flod
Sin ådra späder up med faderlösas blod.

Kom Guda-lärans Tolk! du sällhet oss predikar,
Kom! öma om du kan, kom, skåda dina likar!
I flammors vida famn millioner mänskor se.
En Gud oöndlig frögd för korta qval skal ge.
O hopp, O! mänsklighet... se der af stormar drifven,
Från jorden skuten ut, af himlen öfvergifven,
På klippans kala brant en naken usling står;
Vid hoppets irsken nu et skep han skåda får.
Mon det en planka är, som til hans frälsning flyter?
Ach! nej, det är en våg, som sig mot klippan bryter.

Ach!... hvart?... mit enda Barn! min Maka! utom dig?
I dessa öknar!... ve!... Hvad fasor hota mig!
Djupt i ruiners svalg jag mellan lågor hastar.
Ve!... efter dig, mit Barn! jag ljungelds-blickar kastar.
I svarta Töknar! Sol, hvars stråle dem förtär!
Haf! Himlar! Afgrund! Jord! och sägen hvar han är!
Det var mit barn! min son... har dundrens vigge slagit,
Han har på oskulds fält för tisteln liljan tagit.
Och du, som under mig med öpna gapet ler,
Är, Afgrund! i dit djup min förstling störtad ner?
Ach! veten, edert våld har Himlen gränsor gifvit;
Men sen jag Moder blef min kärlek gränslös blifvit.
Hvar är du, o mit Barn!... Hvar? fölg mig, nöd, o qval!

O, fasa! så ach! så ej någon näcktergal
Sig under popel-tröd i skuggan höra låter,
När fina ungars död vid källand brädd han gråter.
Hvem?..  O! en vålnad.. Gud!.. med sträckta armar far,
Kring himmel, jord och haf förvillad flygten tar.
Hvem? Stormen hvinar fram: et klagans skri sig öker---
Ach! det Spastara är: sit enda barn hon söker -
Ännu, du olycks Mor!.. men Himmel! hvilken syn!
O, sällhet! en Seraph, hvars strålar tända skyn,
Emot Spastara sig, hur majestätiskt! svingar,
Och höjer henne up på Evighetens vingar.
Se! hur hon nu et rum vid Himla-bågen får!
Se, med sit barn i famn hon der bland stjernor står!
Vid morgonrodnans blick hon det i skötet sluter,
Och hvad ej Änglar känt des moders hjerta njuter.

Men hvadan denna suck så qväfd jag pustas hör?
Spastara! ach! han mig långt från din Himmel för.
Jag störtar från den rymd, som af din sällhet flöder.
I skötet störtar jag af mina olycks-bröder,
Ljuf är den ängla-frgd, åt själen Himlen ger;
Men öma Likars nöd... är det ej vida mer?
Drag töknar för sin sol! i qvalens djup jag hastar,
Til ingen sällhet född, i uslas famn mig kastar.
En tår på fallnad kind, dock hjertats uttryck bär.
Från Änglar låcka mig, en tår nog mägtig är.
O mina fäder bygd!... Se, der en skepnad sväfvar!
Se, hur i Hungrens fjät den bleke Döden bäfvar!
Se, i en svartnad grop hur ögat sjunket står!
Se, på den svultna kind en långsamt prässad tår!
Hvart för min känsla mig? ach! jag en koja hinner,
Och straxt et utsträckt lik vid fallna porten finner.
Förtviflans suckar blott, ej tårar gjutas här.
Den ännu gråta kan ej rätt olycklig är.
Hålt! ömkansvärda Mor!... Naturen sig förskräcker,
Då barnet i dit sköt de matta armar sträcker,
Bröd!... hvilket faso-ljud!... ach! qväf dit moders bröst.
Bröd!-Gud! med denna blick!-Bröd-Gud! med denna röst!
Nej! nej! hon blott en suck, som alt åt Skaparn säger,
Et famntag för sit barn, för sig en afgrund äger.
Som qvalet hemsk och vild i öknen Fadren far,
Och tanden häftig, snål från ormar skörden tar.
O jämmers brutna rep! O mina likars smärta!
Den mägtige har alt: blott uslingen har hjerta.

Hvem der i tankar sänkt med smärtans blickar står?
I plågors vinter-natt, se blomman af hans vår!
Förlorad... fasan vild uti hans själ sig sprider,
Der med den tryckta dygd det djerfva brottet strider.
Förgäfves hungren vil den rodnad plåna ut,
Som utaf oskuld sprids vid hvarje fegt beslut
Ach! för hans blickar nu den svultna Modren sväfvar!
Men trots Naturens röst det rena hjertat bäfvar.
Dock, när hos Dygden qval; hos Lasten frögd han ser:
Då... ach! et steg bedrar... sen grukta tusen fler.
Djerfs til en afgrund du en brådstört tilflygt taga:
Ach! hoppas aldrig mer, at dig ur djupet draga.
Och då i jämmerns sköt din oskuld hämnar sig:
Fins väl bland mänskor en, som skulle ömka dig?
Låt Ödet öfver dig de döfve åskor kalla:
Med dygden i din själ, skal du med seger falla.

Du, som i luftars famn ej nånsin skåda fått
Den branta, trånga väg imellan nöd och brott.
Med orördt bröst du ser den ånger-qvalde gråta:
Om ingen svaghet fans: hur kunde Gud förlåta?
Barbar! hur ofta du en dödlig straffa plär
För fel, som at begå för känslolös du är.
Ach! då til mänskans qval sig jord och himmel para:
Skal ej sin likes tröst, skal hon des mater vara?

J, som förtviflade blott långa plågor sen!
Ach! lyften ögat up, er skyddsgud nalkas ren.
Den kung uti hvars spår Europa lagrar kastar,
Flyr trenne Rikens pragt, och til er frälsning hastar;
Flyr utur nöjets sköt til djupet af er graf...
Så Gud vid uslas rop sin himmel öfvergaf.
När från sin silfver thron, hvars fot på isberg hvilar,
Kring hvilken molnet hvälfs af nordanvädrens ilar,
Den bistre vintrens Gud i töknar ljungat ner:
Då efter Vårens blick med längtan Jorden ser:
Så längta ock Dit folk, Din Ende Son, Din Maka...
Ach!... O vår Gud! vår Far! kom i vårt sköt tilbaka.

Om fordom, Store Kung! det stolta Rom Dig sett!
Dig Cato, Råd och Folk en envålds spira gett.
 
 
| Tillbaka till startsidan | Till innehållsförteckning dikter |