I Tyskland har den fått namnet Europas vackraste landsväg. SS (strada statale) 163 står det på skyltarna. Fem mil landsväg från Sorrento till Salerno som nästan uteslutande består av kurvor, stup och en blånande havsutsikt.

Amalfikusten är en stor halvö utmed vilken man måste färdas med bil eller buss - om man inte har en egen båt förstås (enstaka båtförbindelser finns mellan huvudorter som Positano, Amalfi och Capri, men turerna är ytterst sporadiska). Så fort man lämnat Sorrento, som tyvärr vuxit från allt vad pittoresk charm heter, kan byn Santa Agata sui due golfi vara värt ett första stopp. Som tillägget antyder har orten utsikt såväl över Neapel- som Salernobukten. Här ligger lyxrestaurangen Don Alfonso (tel: 081-878 00 26, fax: 081-533 02 26, stängt måndagar) som allmänt anses vara Syditaliens främsta matställe. Ägaren Alfonso Iaccarino har lyckats väl med ambitionen att bli Italiens svar på mästerkocken Paul Bocuse och har numera belönats med tre stjärnor i Guide Michelin.

Utmed vägen till Positano är landskapet som vildast och otillgängligast. Man färdas flera kilometer utan att se ett enda hus. Hotellen i Positano är världsberömda: lyxhotell som San Pietro, Sirenuse och Palazzo Murat. Frågan är dock om man kan bo bättre och trevligare än på Casa Albertina (tel: 089-875 143, fax: 089-811 540, dubbelrum för 900 kronor) Det är ett genuint familjehotell som sedan länge drivs av familjen Cinque och som dessutom är öppet året runt. Samtliga rum med utsikt och egen terrass.

På de eleganta hamnkrogarna Buca di Bacco, La Cambusa och Covo dei Saraceni kostar det ofta mer än det smakar. Hos korpralen, som trattorian precis ovanför hamnen heter (O’Caporale, tel: 089-875 374) betalar man för den utsökta pastan med havsfrukter "frutti di mare" och för pinfärsk bläckfisk, men inte för havsutsikten. Samma sak gäller på Da Vincenzo på Viale Pasitea (089-875 128) uppe i stan, där sonen Giosué Porpora följer fadern Vincenzos tradition att aldrig fuska vare sig med maten eller notan. Sedan är det bara att fortsätta kvällen på Ciros bar intill.

Efter Positano slingrar sig vägen förbi de mindre orterna Vettica Maggiore och Praiano. Furore, berömt för sitt eldiga lokala rödvin, ligger högt uppe i bergen. Nere vid kusten finns bara en fjord som bär byns namn. Alfonso a Mare (tel: 089-874 091, fax: 089-874 161) är en sympatisk restaurang som även har ett tiotal rum till uthyrning. Här bor man direkt på stranden nere i den lilla viken Marina di Praia till ett betydligt mer överkomligt pris än i Positano.

Innan man kommer fram till Amalfi passerar man Conca dei Marini och Vettica Maggiore, men också utsiktspunkten Belvedere med Grotta dello smeraldo. Den smaragdfärgade grottan - som man kan besöka med hiss direkt ner till havet - tävlar om turistens uppmärksamhet med den berömda blå grottan på Capri.

Amalfi äter man utsökt fisk. Staden fisksoppa "zuppa di pesce" är berömd. Vi åt en magnifik skaldjurspasta på La Taverna del Duca (piazza S. Spirito 26, tel: 089-872 755, stängt torsdagar), som var så omfattande att vi sedan omöjligt orkade äta en huvudrätt, men det mötte inga sura miner, tvärtom huset bjöd på den hemgjorda citronlikören "limoncello".

De historska hotellen i Amalfi är många och flera som Santa Caterina och capuccinermunkarnas forna kloster har bevarat mycket av den ursprungliga atmosfären. Även hotell Luna (tel: 089-871 002, fax: 089-871 333) är ett gammalt kloster grundat av den helige Franciskus år 1222. Om man vill kan man få bo i nummer 15. Här bodde Ibsen 1879 och här skrev han "Ett dockhem". Men vill man bo på en mindre och lugnare ort rekommenderas varmt byn Atrani som ligger efter vägen bara 500 meter längre fram. Här kan den privata rumsförmedlingen A’Scalinatella hjälpa till med rum och även lägenheter (tel: 089-871 492).

Tvillingbyarna Minori och Maiori är större och mer anonyma orter som i regel lockar besökaren mindre. Efter Maiori stiger vägen ånyo upp i bergen och slingrar sig fram utmed havet på till synes livsfarligt smala hyllor med låga symboliska skyddsräcken. På Capo D’Orso (Björnudden) ligger en dyr, men utmärkt restaurang (tel: 089-877 022) på en av kustens bästa utsiktspunkter. Från den stora havsterrassen ser man ut över hela kusten. Längst bort vid horisonten skymtar Capri med de karaktäristiska klipporna "Faraglioni".

Cetara är ett litet fiskeläge och är det sista stoppet som lockar innan kusten tar slut. Kort därefter är man framme vid Vietri sul Mare, berömt för sin majolikaindustri. Här möter "civilisationen" i form av motorvägen A 3 och den lokala järnvägslinjen mellan Salerno och Neapel. Några kilometer senare är man framme i Salerno.

Efter att ha färdats de fem milen från Sorrento inser man att detta är en kust som inte kan moderniseras ytterligare. Innan vägen byggdes på 1860-talet kunde kustens byar bara nås med båt. I dag tar det 2- 3 timmar att färdas med bil - om man har tur - men snabbare går inte att köra. För den som är rädd för att köra bil är bussbolaget STA mycket bra. Bussar går i regel en gång i timmen med obligatoriskt byte i Amalfi. STA har världens bästa bussförare som med millimeterprecision rattar sina fordon på dessa mardrömslika vägar.

Vilket trafikkaos som än uppstår kan man vara övertygad om att det aldrig är STA-bussen som behöver backa, utan i regel en alltför stor turistbuss. De värsta trafikpropparna (undvik lördag- söndag under juli- augusti) löses med kirurgmässig rutin efter några timmar av en alltid livligt engagerad lokalbefolkning.