Han hade tagit en liten,
skranglig landsortsbuss från Vovilon. Bussen var väl från
det tidiga av 40-talet ock saknade allt utom smuts. Det var den å
andra sidan rikt utrustad med i alla former som smuts kan existera i. Plus
13 former till. Jämte honom satt Bror Colin. Ja inte Anders-Lennarts
bror utan Betongtuggaren Bror Colin. Betongtuggarna är en av de mest
otroliga insektsarter som någonsin studsat runt på denna planet.
Av människan en helt okänd insektsart, men ändå väldigt
välkänd ock ökänd. Välkänd på sin föda.
Eller rättare välkänd på de rester som blir kvar efter
en måltid. Betongexperter över, ock under, hela världen
förundras ock känner en väldig frustration över hur
betongen på pelare & hus bara helt plötsligt börja
vittra sönder utan någon som helst ursäkt. Detta sätt
som betongen vittrar sönder på är en trots mot naturlagarna.
Iockförsig är detta ingen ovanlig företeelse eller benämning
på betongtuggarna. De struntar trotsigt i naturlagarna, likt ett
barn som trotsigt vägrar öppna munnen vid åsynen av spenatglass.
Betongtuggarna är små, små grå varelser som närmast
är besläktade med minisvartmyrorna. De myror som gjort sig kända
bland människor i allmänhet för att trotsa alla upptänkliga
myrmedel i jakt på föda. Den föda som för det mesta
finns i skåp ock lådor i människornas kök. Dessa
små gynnare, betongtuggarna alltså, kan leva lika bra på
land som i vatten. De är nämligen utrustade med små små
syreupptagningshål över hela kroppen. Detta gör att finns
det syre kan de tillgodogöra sig den. Oavsett vad som är bundet
till syret, eller var det finns bundet. Alltså en enkel trots mot
naturens lagar.
Eftersom varken Anders-Lennart
eller Bror Colin hade något bestämt mål så bestämde
de sig för att ta sällskap en bit på den långa vägen
som kallas livet. Så efter ett bra antal tvättbrädesmil
hoppade de av i en liten stillsam håla. Hade det varit i ett medeltida
Sverige skulle hålan högst ha fått kallas köping.
I denna hålas enda, men väldigt inbjudande & mysiga, café
intog de en bastant måltid bestående av megamackor + hyperstarkt
kaffe. Sen satt de bara där ock filosoferade, samt väntade på
att kvällen skulle göra dem sällskap i den lilla hålan,
så att de skulle fä en ursäkt att resa sig från de
mycket bekväma stolarna...
Life goes on...
© Mr Z