Äntligen stog han där och
andades in den kalla höstluften. Han var den förste av sin art
som någonsin varit utanför Amazondjungeln. Han drömde sig
tillbaka till kvällen då han beslutade sig för att åka.
Det hade varit en helt vanlig kväll då man roade sig med att
kittla ostron och sedan skratta åt att de försökte skydda
sig med det skal som man tidigare plockat bort. Ostronen fattade helt enkelt
inte att skalen var borta. Vad kittliga de var sen... de låg och
skrattade flera minuter efter det att man slutat kittla dom. Men detta
nöje, som alla av hans art haft som tidsfördriv i generationer,
lockade inte AndersLennart. Nej han ville ut ock se världen. Han ville
ha äventyr. Känna adrenalinet rinna till av mer sofistikerade
anledningar än att se ett ostron garva ihjäl sig. Så han
hade gått hem den där kvällen. Packat sin lilla resväska
med ett ombyte kläder ock en tandborste. Dagboken la han i innerfickan
tillsammans med pennan som han fått av nån gudmor eller nåt,
när han döptes. Han hade sedan tagit sig till ett kaffeplantage
nära "byn". Han hade hört att de brukade skicka iväg de
nästan mogna bönorna vid den här tiden på året.
Ock eftersom kaffebönor var formade som en perfekt, formgjuten säng
för Ostronknäckarbaggar tyckte han att det var en bra ide att
ta sig till plantagen. Ja, som ett första etappmål på
sin resa. Ödet skulle få bestämma vart resan sedan skulle
bära. Han hade rätt. De höll just på att lasta de
tunga jutesäckarna med kaffebönor på gamla risiga scania-lastbilar
när han anlände till plantagen. Han lyckades ta sig in i den
näst sista säcken utan några större problem. Där
somnade han nästan genast efter den långa natten. Vaknade gjorde
han först när "hans" säck flyttades över från
lastbilen till den otroligt stora ock rostiga atlantångaren Unn-Ina.
Eftersom han kvällen innan missat den stora helgkvällsmåltiden
pga. att han då packat sin lilla väska, började han genast
leta efter MAT. Unn-Ina hade knappt kommit ur hamnen innan han hittade
det stora, kyliga ock välfyllda skafferiet. Han blev nästan salig
när han såg all maten. Där fanns mer mat än en hel
klan ostronknäckarbaggar kunde sätta i sig under sin livstid.
I Rotterdam hade "hans" säck
lastats om till ett, vad han förstod det som, svenskt fartyg med namnet
Jeanette. Han hade då bestämt sig för att följa säcken
till dess sluthamn. Holland, där han annars hade hamnat, var ett land
som man hörde mycket ifrån vid Andernas fot men Sverige hade
han bara hört talas om en enda gäng. Det var i samband med några
pirayors mystiska försvinnade. Detta land skulle alltså bli
hans första anhalt i hans världs-check-resa. Han vaknade upp
från drömmarnas värld när han såg spårvagn
nr 5 komma. Den som skulle ta honom till något som människorna
kallade Liseberg. Han undrade vad detta berg med ett kvinnligt namn kunde
vara, ock varför så många denna fredagskväll snackade
om det. Han tyckte det skulle bli jättespännande, för det
var ju trots allt något helt okänt ock troligen mycket farligare
än att ligga i en säck kaffebönor som var adresserade "Zoégas,
Helsingborg" .
This is not The End...
created by: Mr Z