KVINNOFRONTENS NYHETSBREV PÅ NÄTET  •  4/2004

HEM

Artiklar

Tilda

Notiser

Fler nummer

Kontakt

Gerda Christenson har läst en rapport från LO: "Anställningsformer och arbetstider 2003" och jämfört med siffror från Kvinnofrontens 6 timmarsbroschyr från 1980-talet. Allt vi skrev då om riskerna med ett "flexibelt" arbetsliv är vad vi nu ser i verkligheten och vardagen omkring oss, menar hon.

är Kvinnofronten i slutet av 1980-talet gjorde vår broschyr "6 timmars arbetsdag åt alla – med 8 timmars lön!" var det väldigt inne bland myndighetsfolk att prata om "flexibelt arbetsliv". De målade upp bilden av att "individen" fritt skulle bestämma över när hon ville jobba – gubbar som metallekonomen Bertil Edin påstod till och med att man själv skulle kunna välja mellan att till exempel: gå i pension 15 år tidigare, få betald ledighet för att studera i upp till 8 år, ta 11 veckors semester, eller vara föräldraledig i 14 år.
Vi i Kvinnofronten ifrågasatte om "flexibiliteten" verkligenskulle vara bra för folk:

"Om fler och fler jobbar på oregelbundna tider, vad betyder den 'flexibiliteten' för möjligheten att driva facklig kamp?..."
"...Med ett flexibelt arbetsliv får vi också fritiden på 'individuella' tider av dygnet och veckan. Hur ska det fungera? När ska sångkören ha övning? När ska kursverksamheten ha träff? När ska idrottsklubben träna? Och när ska Kvinnofronten ha möte!?!"

    Sen dess har vi sett hur det gått. Det är bra mycket svårare att träffas i Kvinnofronten idag, för vi jobbar på så olika arbetstider.
Det är där LO-rapporten kommer in. Den visar nämligen att det är just vi vanliga tjejer och kvinnor – vi som är typiska Kvinnofrontenmedlemmar – som fått det mesta av det där "flexibla arbetslivet". Och även om det kan betyda vissa fördelar ibland, och för några av oss, är det mest så att det var vi som förlorade.

Vad har alltså hänt?
Det LO-rapporten tog upp var frågor som: – Hur vanliga är tidsbegränsade anställningar på den svenska arbetsmarknaden? Vad har hänt under 1990-talet? Hur har utvecklingen varit för olika grupper? I vilken utsträckning arbetar olika grupper av anställda på obekväma eller oregelbundna arbetstider?
Att fler faktiskt inte har fast jobb idag är ett typexempel på hur "flexibiliteten" i arbetslivet ökat – till glädje för arbets-köparna. Alla som inte har fast jobb vet vad det får för följder för "individen":

• man kan inte få ett hyreskontrakt (om man inte har en borgenär som garanterar att den betalar om inte man själv kan)
• man vet aldrig hur mycket pengar man kommer att ha framöver, så det går inte att planera ekonomin
• man kan i princip aldrig ha semester och i alla fall aldrig planera nån
...och så vidare.

    Och de tidsbegränsade anställningarna blir alltså bara fler och fler i Sverige idag.

Extremt otrygga anställningar ökar mest
Det finns stora skillnader mellan olika typer av tidbegränsade anställningar: vikariat, projektanställningar, provanställningar, säsongsanställningar och behovsanställningar. Den form som innebär den allra största otryggheten – som är helt på arbetsköparens villkor – är behovsanställningen. Arbetsgivaren ringer och "erbjuder" jobb när "behov uppstår" – alltså kanske först på morgonen samma dag som han vill att man ska jobba.
Sedan 1990 har den här "värsting"-anställningsformen ökat till drygt tredubbelt så många – från ungefär 40.000 till drygt 125.000 år 2003. Behovsanställningar är absolut vanligast bland kvinnliga arbetare, och de fackförbund där de oftast förekommer är Hotell- och Restaurang, Transport, Handels och Kommunal.
Projektanställningar har dubblerats under 1990-talet (från ungefär 40.000 första kvartalet 1990 till nästan 90.000 första kvartalet 2003). Ökningen var störst i början av perioden. Under de sista åren (1999-2003) har projektanställningarna inte blivit fler, medan behovsanställningarna (alltså värstingformen) fortsatt att öka.
Provanställningarna har gått upp-å-ner under 1990-talet, och ligger idag bara något över 1990 års nivå.
Sammanlagt hade under första kvartalet 2003 ungefär 510.000 personer någon form av tidsbegränsad anställning. Det innebär en ökning med så mycket som drygt 130.000 sedan 1990 – antalet människor som jobbar så har alltså ökat med 35%. Samtidigt har de fasta anställningarna minskat med ungefär 400.000 (från drygt 3,6 till drygt 3,2 miljoner). Tidsbegränsade anställningar blir bara vanligare och vanligare.
(Av de 510.000 som hade någon form av tidsbegränsad anställning 2003 hade 165.000 vikariat, 125.000 var behovsanställda, 90.000 var objekts- eller projektanställda, 60.000 hade provanställningar och 20.000 var säsongsanställda.)

Vilka får ta skiten?
De tidsbegränsade anställningarna ökar alltså medan de fasta jobben minskar. Sen kan man fråga sig vilka som fått mest tidsbegränsade anställningar. För vissa grupper har ökningen av tidsbegränsade anställningar varit extra stora.
Ett exempel är LO-kvinnor i åldrarna 25-29 år. Bland dem har andelen tidsbegränsade anställningar fördubblats sedan 1990 – från 15 till nästan 30 procent. Även bland kvinnor under 25 år och kvinnor i åldersgruppen 30-44 år har andelen tidsbegränsade anställningar ökat rejält. Men också bland männen i de här åldrarna har andelen tidsbegränsade anställningar ökat en hel del.

LO skriver: ”En fråga som man kan ställa sig är vilka effekter det kan få att så många människor i de åldrar, då man normalt bildar familj och skaffar barn, lever med den stora sociala och ekonomiska osäkerhet som en tidsbegränsad anställning innebär.”

De pekar också på att barnafödandet historiskt sett är extremt lågt i Sverige idag och frågar om kopplingen.
LO har också kollat på hur det ser ut för de som redan har barn. Av ungefär 1,6 miljoner anställda med barn under 18 år har drygt 150.000 en tidsbegränsad anställning, alltså knappt 10%.

LO skriver: ”Hela familjen får känna av den sociala och ekonomiska osäkerhet som en tidsbegränsad anställning innebär. Familjen vet inte vilka inkomster man kommer att ha framöver och vad man kan ha råd med, man vet ofta inte om man kan planera för en gemensam semester och annat viktigt i tillvaron.”

Kvinna, arbetare, ung och invandrare
Risken att du ska tvingas ta en tidsbegränsad anställning är betydligt större om du är kvinna, ung, och om du jobbar inom ett arbetaryrke. Dessutom är risken större om du är född i ett annat land eller har invandrarbakgrund över huvud taget.
Inom LO är andelen med tillfälliga anställningar allra högst, ungefär 30 procent, bland kvinnliga utomnordiska invandrare som vistats i Sverige högst 9 år.
Förutom att stapla sådana här fakta slår LO i rapporten hål på en del myter, som den att ungdomar "vill" jobba så här.

"Flera olika undersökningar visar samstämmigt att praktiskt taget alla önskar fasta anställningar. Människor vill ha den ekonomiska och sociala trygghet som den fasta anställningen ger. Det visar sig att det inte finns några skillnader mellan kvinnor och män eller mellan hög- och lågutbildade. De unga är lika intresserade av fast jobb som de äldre."

Internationell jämförelse
Rapporten jämförde också med andra länder. Den jämförelsen visar att andelen tidsbegränsade anställningar har ökat påtagligt sedan 1990 i Sverige, Frankrike, Nederländerna och Portugal – men inte ökat eller till och med minskat något i länder som till exempel Danmark, Irland, Storbritannien, Luxemburg och Österrike. Sverige ligger vad gäller andelen tidsbegränsade anställningar ganska precis på EU-genomsnittet, men eftersom Sverige samtidigt hör till de länder där tidsbegränsade anställningar ökar mest, kommer vi snart befinna oss bland värsting-länderna i EU.

Obekvämt & oregelbundet
Sedan 1990-talet har också de obekväma eller oregelbundna arbetstiderna ökat väldigt mycket bland LO:s medlemmar. Bland LO:s kvinnor är det den så kallade turlistetiden som har blivit vanligare. Med turlistetid menas "oregelbunden förläggning av arbetstiden över dygnet och veckan", enligt ett särskilt arbetsschema eller turordning (det används till exempel inom sjukvården). Bland LO:s män är det skiftarbetet som har ökat.
Skillnaderna är stora mellan arbetare och tjänstemän över huvud taget, men när det gäller småbarnsföräldrar är skillnaden mellan arbetare och tjänstemän vad gäller arbetstidsförläggning ännu större. Bland gifta/sammanboende LO-kvinnor med förskolebarn är det nästan 55 procent som jobbar på obekväm eller oregelbunden arbetstid.
De kan jämföras med att de var 40% under slutet av 1980-talet, då Kvinnofrontens broschyr gjordes. Bland TCO-kvinnor med barn är det 15% som jobbar obekvämt/oregelbundet, vilket kan jämföras med 9% när Kvinnofrontens broschyr gjordes. (Siffrorna för SACO-mammorna är inte helt tydliga i LO-rapporten, men de verkar inte ha ökat på motsvarande sätt.)
Motsvarande skillnader mellan LO, TCO och SACO-områdena finns förstås för män, men där är siffrorna över lag lägre.
Ser man till ensamstående LO-mammor är det så mycket som 44% som jobbar på obekväm eller oregelbunden arbetstid.

Deltid = låg lön
Sen beskriver rapporten lite om deltidsjobb. Bland annat att det är 215.000 som jobbar kortare arbetstid än de själva vill – med medföljande taskiga inkomst. Av dem är de flesta kvinnor i arbetaryrken. (Har vi hört det förut?) Rapporten visar att mer än var fjärde deltidsarbetande kvinna inom LO skulle vilja ha längre arbetstider.
De grupper som är alldeles särskilt utsatta av det här med kortare arbetstid än de själva vill ha, är de unga kvinnorna inom LO. I åldersgrupperna under 25 år och 25-29 år har andelen med ofrivilligt korta arbetstider fördubblats sedan 1990. De fackförbund där ofrivilligt korta arbetstider är vanligast är Hotell- och Restaurang, Handels och Kommunal.
45% av LO-kvinnorna jobbar deltid, en tredjedel av de deltidsarbetande jobbar mindre än 25 timmar/vecka. Ser man till vilka som har barn är det mer än 50% – kvinnorna anpassar sin arbetstid till barnen. Bland LO-männen jobbar 9% deltid, bland småbarnspappor är det ännu färre som jobbar deltid (cirka 5%), men det ska sägas att deltidsarbetet ökar något bland yngre män.
Samma mönster mellan kvinnor och män finns förstås också inom både TCO- och SACO-områdena. Där jobbar 41% respektive 30% av kvinnorna med små barn deltid.

LO skriver: "Männens arbetstider tycks mycket lite påverkas av om det finns barn i familjen eller inte."

Fler exempel
LO är inte de enda som rapporterar om hur arbetsmarknaden anpassats mer och mer till arbetsköparna. Journalistförbundet skriver i en rapport att mediearbetsgivarna systematiskt kringgår LAS (lagen om anställningsskydd) genom att bara ge vikariat i 11 månader. De undviker på så sätt att de anställda ska få företrädesrätt till nya jobb, vilket de får efter 12 månaders arbete.
På Arbetsförmedlingen brukar de påstå att vikariat, projekt- och behovsanställningar oftast med tiden leder till fast anställning. Det är inte sant. Tvärtom leder de sällan till något varaktigt jobb.
Sannolikheten att en vikarie har fast jobb efter två år är knappt 20%, och för behovs- och projektanställda ungefär 15%, visar en avhandling som nationalekonomen Mårten Wallette vid Lunds universitet gjort. Och minst chans har utlandsfödda.
Det har också blivit vanligare att fast anställda sägs upp och återanställs som tillfälliga.

Dags att ta strid!
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att vi fått det utlovade "flexibla arbetslivet". Men det var inte individen som fick allt det där bra de pratade om. Tvärtom har vi "individer" fått ökad risk för arbetslöshet och för de som har jobb: sämre arbetsförhållanden.
I Kvinnofronten kan vi se att vi fått svårare och svårare att få det att fungera med möteskvällar – för att så många av oss jobbar oregelbundet och på obekväm arbetstid.
Det börjar bli dags att sätta stopp nu. Vi vill ha mer tid! Det är vansinnigt att arbetsmarknaden bygger på att massor ska vara arbetslösa och stå till hands, medan andra ska jobba ihjäl sig på otrygga arbetsförhållanden som passar arbetsköparna.

Kvinnofronten håller appellmöte för 6 timmars arbetsdag.

upp

w w w . k v i n n o f r o n t e n . n u