dessa dagars flitiga debatt om föräldraförsäkringen
saknar jag något bland alla de frågor som bollas
fram och tillbaka: hur ska vi försäkra oss om att
en ökning av den kvoterade "pappaledigheten" inte bidrar
till ökat "pappavåld"? Våld i heterosexuella
parrelationer är ett könsrelaterat problem och en
betydande minoritet av män i Sverige använder våld
mot kvinnor. Många av de männen är pappor
och de brister i sitt föräldraskap. Genom våld
mot barnens mamma misshandlar de barnen psykiskt. Vissa av
dem utsätter också barnen för fysiskt våld
eller sexuella övergrepp. Forskningen om våld i
samband med graviditet pekar på att även nyblivna
pappor kan använda våld. Att bli pappa är
inte något "vaccin" mot våldsbeteende.
En återkommande tanke både
i politiken och bland forskare är att pappors ökade
delaktighet i barns liv och ansvarstagande för omsorg
om små barn ska öppna för nya former av och
mer jämlika relationer mellan kvinnor och män –
åtminstone på sikt. Men hur gör vi med de
pappor som här och nu varken praktiserar ett barncentrerat
föräldraskap eller jämställdhet?
Är det rimligt att ambitionen att skapa en jämställd
ansvars- och arbetsfördelning mellan föräldrar
tillåter kompromisser med barns rätt till en barndom
utan våld? Är det rimligt att inte diskutera om
en individualisering av föräldraförsäkringen
kan vara ett problem i arbetet mot mäns våld?
För ganska precis tio år
sedan var det aktuellt med ett annat reformpaket som skulle
bidra till pappors delaktighet i barns liv. De förändringar
i Föräldrabalken som sedan genomfördes gjorde
det bland annat möjligt för svenska domstolar att
döma till gemensam vårdnad mot en förälders
vilja. Inte heller i det reformarbetet var en medvetenhet
om pappors våld integrerad i perspektivet. Den oavsedda
konsekvensen blev domstolar som systematiskt dömer till
gemensam vårdnad trots att den ena föräldern
fällts för våldsbrott, i alla fall enligt
Barnombudsmannens färska rapport.
I början av sommaren kom så
äntligen betänkandet från 2002 års Vårdnadskommitté
som sett över lagstiftningen – igen – och
förhoppningsvis kommer deras förslag att leda till
förbättrad situation för utsatta barn och mammor.
Men när nu en debatt om problemen med en alltför
optimistisk princip när det gäller tvister om vårdnad,
boende och umgänge kommit igång är det märkligt
att den inte verkar ha satt några större avtryck
i diskussionerna om föräldraförsäkringen.
Forskarvärlden får nog
ta på sig en viss del av ansvaret för dessa återkommande
svårigheter att koppla ihop frågorna pappors föräldraansvar
och pappors våld. I nordisk forskning om män tenderar
våld inte vara en central fråga, i synnerhet inte
i forskningen om pappor. I forskningen om kön och våld
har pappors föräldraskap inte problematiserats tillräckligt,
och könsrelaterad makt hålls analytiskt väl
"ren" från andra maktrelationer, som den knuten till
ålder. Inte bara i politiken utan också i forskningen
behövs nya perspektiv.
Maria
Eriksson
| 