KVINNOFRONTENS NYHETSBREV PÅ NÄTET • 1/2001

Det som publiceras här är ett utdrag ur Kvinnofrontens nyhetsbrev för medlemmar:
"Ordet är ditt, syster!". Allt detta har med andra ord redan publicerats i pappersform.

Myten om umgängessabotage

Foto av plastleksaker i snöslask
© Gerda Christenson Lillemor Dahlgren är studerande vid Institutionen för Genusvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon forskar kring vad lagen om vårdnad av barn får för följder. Den 2 december förra året höll hon nedanstående tal vid ROKS (Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige) demonstration mot det nya lagförslaget om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar.

Jag har rätt att vara både med mamma och pappa.
Orden är hämtade ur ett litet häfte kallat "Mina Rättigheter" där ett litet barn själv kan ta del av sitt bästa, Barnets bästa, och sin rätt enligt FN:s Barnkonvention. Illustrationen på samma uppslag visar en leende kvinna vid en öppen bildörr som ser sin dotter gå iväg mot en man med utsträckt hand.
     Just den här definitionen av Barnets bästa, kanske mest den här specifika rättigheten, är vad som numer väger tyngst i Föräldrabalkens sjätte kapitel efter förändringarna 1998.
     Barnet ska ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Det är lagstiftarnas formulering av samma rättighet..
Jag har rätt att vara både med mamma och pappa.
     Det står alltså inskrivet i lagen, om så könsneutralt utformat.
     Mer än en aning förbryllande blir det när vi ställer oss frågan om barnet verkligen har den här rättigheten. Det handlar istället om en rättighet under vissa förutsättningar. Förutsättningen här är pappas utsträckta hand. Ett litet finstilt tillägg saknas.
Jag har rätt att vara både med mamma och pappa
– Så länge pappa vill.
     Jag väljer att undvika de mer könsneutrala formuleringarna "umgängesförälder" och "boförälder" här idag. Självklart är jag medveten om att det finns kvinnor som är umgängesföräldrar och män som är boföräldrar. Men med min feministiska utgångspunkt väljer jag inte bara att synliggöra könsaspekten utan också notera att det inte är en slump när majoriteten boföräldrar är kvinnor och umgängesföräldrar är män.
     Att lagen i sin slutgiltiga utformning är könsneutral är en sak. Men det är viktigt att fråga sig om det verkligen finns en könsneutral förälder i ett samhälle som är långt ifrån könsneutralt. Svaret är nej.
     Problematiken med en könsneutral reform är att den skyler över den verklighet där män och kvinnor är långt ifrån likvärdiga med samma förutsättningar och rättigheter i vårt samhälle.
     Inför förändringarna i Föräldrabalken 1998 tog man steget längre och valde att medvetet bortse från kön. Det ska inte handla om män och kvinnor, om mammor och pappor, sades det. Det ska inte handla om någon föräldrarättvisa. Det här å ena sidan. Å andra sidan diskuterades det samtidigt mycket kring diskriminering av fäder och fäders rättvisa.
     Genom att fullkomligt ignorera en könsaspekt i det grundläggande arbetet inför en lagförändring ignoreras också det faktum att vi lever i ett samhälle där män och kvinnor inte har samma rättigheter och villkor. När en kritisk könsaspekt inte finns i åtanke så blir slutresultatet skevt.
     Det ska inte handla om någon föräldrarättvisa, sades det. Och det gör det inte heller. Det handlar om en mycket ensidig rättvisa.
     Vi måste se till vad som ligger till grund för förändringarna. Vi måste se till samhällets attityder gentemot faderskap och moderskap. Vi måste se till vad som innefattas i begreppet Barnets Bästa, det som lagen säger sig vila på, och hur och varför det har förändrats. Vi måste fokusera på kön.
     Det går inte att bortse ifrån att just frågor om vårdnad, boende och umgänge handlar om just kvinnor och män, om pappor och mammor, i allra högsta grad. För nej, det handlar inte om Barnets bästa eller Barnets rättighet. Hela lagens utgångspunkt faller som ett korthus vid en närmare analys. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
     Så står det i lagen. I debatter och diskussioner inför lagförändringen framkom tydligt att det här är ett behov barnet har, och det även i fall där barnet själv säger sig inte vilja. Barnet vet inte alltid sitt eget bästa.
     Dessa debatter och diskussioner kretsade kring barnets behov av just pappa. Barnet behöver sin pappa, vill ha sin pappa. Oavsett vad pappa har gjort eller inte har gjort så är han oersättligt viktig för barnet. Barnet behöver nämligen sin pappa för att kunna forma en sund identitet, sades det.
     Från en del håll kom även uttalanden om att barnet faktiskt behöver sin pappa även då han har utsatt barnet för övergrepp och våld.
     Konfrontation och en möjlighet att se det goda hos den onda, att inte bygga upp en fantasifigur, sades vara anledningarna.
     Med det här i åtanke och om vi köper det resonemanget, vilket lagstiftarna på många sätt verkar ha gjort, blir det en aning förbryllande. Just det där lilla finstilta. Så länge pappa vill.
     Om inte pappa vill så är det inte längre viktigt, inte längre fruktsamt. Om inte pappa vill så behöver barnet uppenbarligen inte längre den annars så nödvändiga konfrontationen.
     Jag förespråkar inte ett tvångsumgänge där pappa hämtas med polis eller där han åläggs med böter då han inte vill träffa sitt barn. Vad jag vill komma åt är det snedvridna resonemanget som lagen vilar på.
Jag har rätt att vara både med mamma och pappa.
– Så länge pappa vill.
     Lagen ger friheten att välja åt umgängesföräldern, oftast pappa. Han kan välja att inte träffa sitt barn alls.
     Han kan välja att dyka upp som gubben i lådan närhelst det passar honom. Han kan välja att ställa in eller ändra tider för umgänge. Inget av det här är klassat som umgängessabotage och inget av det här får några rättsliga konsekvenser.
     Vad förväntas då av boföräldern, oftast mamma, under tiden? Går vi tillbaka till bilden i det lilla häftet "Mina Rättigheter" så får vi svaret. Mamma ska leende hänga med i svängarna. Hon ska underlätta och uppmuntra umgänget. Minsta lilla motstånd kan trots allt bli klassat som umgängessabotage och för det finns rättsliga konsekvenser.
     Jag blev inbjuden hit idag för att ta upp myten om umgängessabotage. Jag säger myt eftersom det inte finns någon undersökning som visar om och i så fall hur vanligt förekommande umgängessabotage faktiskt är. Lagstiftarna bemödade sig inte undersöka det här heller.
     Vad vi däremot vet är att närmare 20 procent av barn till separerade föräldrar har ett mycket bristfälligt umgänge med den förälder, oftast pappan, som de inte bor med, då de ses mer sällan än någon gång i månaden. Utöver dessa har 10 procent av barnen ingen kontakt alls med den andra föräldern, oftast pappan.
     Det här är vad vi vet.
     Bakom lagen finns därmed ett antagande. Om umgänge inte förekommer eller är bristande så beror det inte på att pappa inte vill utan att pappa inte får. Skulle det måhända finnas någon pappa som verkligen inte vill träffa sitt barn så handlar det mer om att han inte får tillräckligt med stöd och uppmuntran av samhället eller av mamman.
     Det formulerades så i Vårdnadstvistutredningens arbete. Det sades att lagen skulle uppmuntra pappor att ta sitt ansvar. Plötsligt bleknar barnets rättighet.
     När jag säger myten om umgängessabotage så menar jag inte att det inte förekommer. Jag har inte en aning. Jag väntar fortfarande på en vetenskaplig undersökning som kan ge mig svaret. Dessutom vore det av vikt att se till orsakerna bakom umgängessabotage om och när det förekommer. Lagstiftarna borde vara intresserade av svaren på samma frågor innan de går in och ändrar i Föräldrabalken på ett sätt som får förödande konsekvenser för kvinnor och barn.
     För vi är många här idag som vet att samhället brister i sitt skydd av barn som far illa i sammanhang som rör vårdnad, boende och umgänge. En vårdnadshavare har ju inte bara ansvaret att se till att umgänget fungerar med den andra föräldern. Barnet har även andra rättigheter och en av dem är att skyddas och känna trygghet. Om nu barnets rätt till trygghet krockar med barnets, eller ska vi säga pappas, rätt till umgänge, vad väger då tyngst och vad bör vara avgörande.
     Myten om umgängessabotage handlar om hur en oemotsagd sida har förändrat Föräldrabalken nu senast, och vi måste förhindra att det händer igen.

Lillemor Dahlgren

Fler artiklar:
TV-program om "sexmissbruk" dolde brott
Sexualbrott är inte underhållning

HEM	Tillförlitliga Tilda	Notiser	Kontakt	UPP
w w w . k v i n n o f r o n t e n . n u

4517