Söndag ... Inte för att det spelade någon roll, men i alla fall. Söndag…, och Diane var ledig.
Jag såg på henne där hon låg virad i det vita lakanet som en sovande grekisk gudinna i sin toga. Jag rörde varsamt vid hennes trumpna, sömnsvullna ansikte, och mitt finger sjönk in i renaste mjukhet.
Diane… Nyss en vanlig flicka, nu ett poem, och jag tänkte att det alltid var samma känsla när man vaknar bredvid en kvinna för första gången. Först känns det fint utan att man vet varför. Sen vacklar man. Så kommer man till sans igen och tänker på natten som gått, och man ligger där och gungar på vågskålen ett tag innan den faller över på ena eller andra sidan. Denna gången föll den åt rätt sida.
Hon vaknade och såg på mig med stora ögon och ännu en gång störtade jag ner i den rutschkana som bara en flickas varma famn kan skapa.
It's been so long, sa hon. Too long. I mean… I can't remember the last time I felt so…
Vi drog oss motvilligt upp ur sängen vid elvatiden. Alla ursäkter för att stanna kvar var tömda. Huset likaså. Nancy hade gett sig iväg, och Bob kom aldrig hem från nattens galenskap. Var fanns han nu? I en flickas säng? I rännstenen?
Diane skulle bjuda föräldrarna på middag samma kväll, men innan dess hann vi ge oss ut i hennes bil för att få lukta lite på den naiva och ödmjuka söndagseftermiddagen.
Västkustsolen pulserade. Vi surrade oplanerat upp och ner för San Franciscos tokiga överraskande kullar. På radion tjattrade drivna diskjockeys sitt vanliga jive mellan soulplattorna. James Brown i svart, guld och silver. Det svarta trasproletariatets överstepräst, vars musik vi fick låna utan att aldrig förstå dess innersta själ. Och Diane och jag log mot varandra medan hon tryckte in tvåan uppför Nob Hill, och så flyttade hon handen från växelspaken till mitt ben, där hon trummade till "Sex Machine" tills det var dags att växla nästa gång.
Vi satt vid brofästet till Golden Gate sedan, och pussades generat och Diane sa:
Sometimes you're just like a nice little college boy.
Jag sa ingenting.
Life is good today, sa hon. Kiss me again.
Vi hade inte ett bekymmer i världen.
Det var ögonblicksbilder. Så här efteråt…
Så skulle hon hem och förbereda middagen och jag blev avsläppt på The Ocean Beach. Jag slog mig ner i sanden vid the Boardwalk, och lutade mig mot den eftermiddagsvarma muren till The Great Highway, som med lite tur kunde ta dig ända till soliga Los Angeles.
Ocean Beach… En sån dyster gammal city-beach. Havsbrus och signalhorn. Här låg storstaden alldeles bakom knuten. Ölburkar, hundar och skräp och människor överallt. Jag blev dåsig av solen och havet och lät mig domna bort. Och jag föll in i tankar på hur Sigrid och jag varit älskare på Italiens stränder till näktergalssång och miljoner dofter av namnlösa blommor. Knockade av ljuset från ännu en solnedgång i pastell.
Jag såg strandfolket rasta sina blöta och sandiga hundar, som skällande sprang omkring, fyllda av bekymmerslöst liv, och jagade frisbees genom luften. De bara sprang och sprang och slängde med tungan för att det kändes så skönt. Under tiden sjönk solen som en övermogen, luden persika i det silverglittrande havet, och jag kisade mot jyckarnas svarta vargsilhuetter som jagade fram över den kvällsfuktiga stranden.
När kvällen kom på allvar, med sina kyliga dimbankar, gick jag hemåt genom de oljiga lukterna i Golden Gate Park. Jag sveptes in i tung djungeldoft. Så mättad att man kunde ta på den, kyssa den. De söndagsystra San Franciscoborna hade ännu inte gett upp. De ville ta vara på de sista timmarna av helgen och åkte runt på rullskridskor och kastade sina plastdiskusar som en riktiga överenergiska amerikaner förväntades göra. På ett ställe pågick en fotbollsmatch och vid en glänta i skogen övades bågskytte och hela tiden fick jag väja för målmedvetna cyklister med ursinniga ögon och plågade joggare med pannband.
Jag gick längs John F Kennedy Drive och innan jag gått igenom hela parken hade det
mörknat. Page Street mötte upp efter grönskan och välkomnade mig, på sitt speciella sätt, med sitt svala benvita ljus, sina bilvrak och sina lägenhetsgräl som slank ut genom öppna fönster och snodde runt bland lyktstolpar och soptunnor som tjutande spöken, och så var jag hemma igen.
Bob stod på gatan utanför vårt hus och såg upp mot de upplysta fönstren som börjat imma igen av matoset därinifrån. Han stod där och skvätte med foten i en vattenpöl vid en läckande brandpost och var ängslig över att gå in. Han såg ut som om han hade gråtit, och jag tänkte att det kanske var en pöl skapad av hans egna tårar. Han var sig inte alls lik.
I can't remember being so stoned, suckade han. Diane's got her parents in there, man. I don't know if I can handle that.
Handle what?
Come on…You know me by know, Leo. I'm kind of wicked. I can't control myself. It's all this time, man. I know I'm not crazy or anything.. It's just that the clock and I… well, we just don't get along that good. Aging is my biggest enemy.
Och han såg på mig med ögon som var glansiga av tårar efter en oundviklig uppväckande upptäckt. Eller också såg han rakt igenom mig… På våra skuggor som föll mot husväggen.
Jag förstod inte vad han pratade om, men vi förenades i vemodig tystnad ett tag innan jag lyckades få honom med uppför trapporna. Det ångade och doftade från det varma, amerikanska, köket, där Diane och hennes föräldrar höll på med middagsmaten.
Vid middagsbordet kunde Bob sedan inte längre hålla tillbaka de vilda fantasier och visioner som hade orgier inne i hans huvud. Det började koka i grytan, kranen öppnades och orden välde fram i en flod ur munnen. Fraser, tankar och gester, blandade i en obeskrivbar, och för en utomstående, obegriplig, soppa.
Makarna Wilson satt där orörliga med österns fromma trygghet i blicken. De bara stirrade stumt. Vad var detta för en grabb, som gjorde alla så förlägna med sin lättjefulla dominans?
Bobs påtända hjärna höll flera bollar i luften på samma gång. Alla med samma inlevelse och precision. Han hoppade upp och ner på stolen, viftade med armarna och lutade sig över bordet och pratade med ansiktet alldeles för nära Mr Wilsons. Han åt en tugga. Tände en cigarett. Drog ett bloss. Fimpade den. Reste sig. Gick runt bordet. Han skakade av sig de spindlar som satt på axlarna. Osynliga för oss, men verkliga för Bob. Gick på toaletten och pissade med dörren öppen. Återvände med stora kliv. Knäppandes gylfen. Hela tiden snackandes. Vandrade runt i vardagsrummet i cirklar som en mentalsjuk på jakt efter sin egen tappade livlina.
Han slog sig på låren, la sig i soffan för att omedelbart rulla ner på golvet. Han balanserade, röd i ansiktet, på vansinnighetens knivsudd. Han ställde sig i fönsternischen och såg ut över Page Street, hans bedrägligt trygga bakgata, medan han pustade och drog djupt efter andan. Så fick hans hjärna fatt i en ny tråd, och han var igång igen.
De omtumlade föräldrarna gick senare. Förbryllade och generade. Jag låg lutad över köksbordet, utpumpad, med skrattkramp i magen. Diane var inte lika road, men det var lönlöst att försöka spela oberörd. Hon kramade Bob, som log som en pojke på sin födelsedag.
Så blev allt långsamt stilla, och vi satt i varsin ände av lägenheten och skrev brev.
Det var en typisk söndagskväll, gjord för eftertanke och rannsakan och som avslutades med skräckfilm på tv. Vi samlades i soffan och delade en joint.
Jag trodde Bob somnat framför TVn, så jag sa:
God dammit boy. You're crazy.
Till min förvåning öppnade han ett öga och svarade:
Leo, my friend. I've been thinkin' 'bout you. You should go to the Mardi Gras in New Orleans. That's the real trip. What you saw tonight is nothing compared to the weird things that goes on in that town.
Well, I don't know, sa jag som trivdes rätt bra här just nu. Med Diane och allting…
I know some folks there you could stay with.
Och så la sig även Diane i snacket.
Go to New Orleans, sa hon. Go there and come back here later.
Och på något sätt så tändes den gamla rastlösheten upp inom mig, och snart hade de båda övertalat mig för att ge mig ut på en tripp igen. Ut på vägarna och se lite mer av det här proppmätta landet. Men först måste jag ha ett par veckor till med Diane i San Francisco.
Så tände Bob en fimp som gav honom nådastöten, och han föll ihop på sin madrass med ett stönande, likt en tjur träffad av matadorens blanka svärd. Diane och jag satt kvar och förhäxades av tv-mediet. Filmen handlade om en lustmördare och var full av rysliga överraskningsmoment. Vid ett tillfälle blev Diane så rädd att hon knockade mig i ögat med sin knytnäve. Jag fick en präktig blåtira efteråt, men just då märkte jag inget utan fortsatte att stirra på TVn som om ingenting hade hänt.
Hon somnade mot min axel sedan och när filmen var slut bar jag in henne till sin madrass. Där låg jag så och mumlade en massa osammanhängande svammel i hennes mjuka lilla öra tills jag inte kom på något mer att säga utan lät mig dras in i tung sömn på gränsen till medvetslöshet.
Och jag drömde att jag åkte med ett gammalt ånglok genom ett grönskande landskap, där Diane, svart av sot, stod och skyfflade in kol i den rödglödgade pannan. Och bakom mig stod Sigrid och kämpade med att kasta ut kol på banvallen.
Så gick dagarna. Diane arbetade bland dårarna på sjukhuset i San Mateo, och hennes fritid gick mest åt till att ta hand om de besökande föräldrarna, som skulle stanna veckan ut. Bob drog
omkring på stan, med allehanda upptåg och galenskaper. Nancy var på sitt håll. Antingen med
Marty eller med någon av sina, till synes oändliga, väninnor.
Själv sov jag till tolv. Vaknade i en tom och tyst lägenhet och efter frukost vandrade jag runt
i San Francisco och bara tittade. Jag brukade ta samma runda varje dag.
Jag tog bussen till ändstationen på glättiga Market Street. Förbi ljusen i fönstren på de släta fasaderna längs Van Ness Avenue. Förbi de tiggande indianerna framför varuhusen. Ända ner till de breda kajerna vid The Embarcadero. Där låg rostiga lastfartyg med sina skäggiga, bakfulla sjömän som hängde över relingarna och slappade likgiltigt medan kaffet lastades av. Det doftade av Colombia, av Singapore och Yokohama. Tjära, tång och dragkärror överlastade med silverglänsande fisk. Smuts, kondomer, pornografiska tidningar och utanför en Gulf-mack läckte ett oljefat på en sörjig trottoar och bildade regnbågsmönster i vattenpölarna
Jag gick ända till Pier 39, där jag vände söderut igen på Stockton Street. Blåsten jagade runt i staden och överraskade mig bakom varje gathörn med stickande sand i ögonen.
Så genom North Beach med mödrar i hellånga batikklänningar och okammat hår i mittbena. De rotade i reabackarna under trasiga rödvit-randiga markiser utanför bokhandlarna medan snoriga ungar letade bra-att-ha-skaker i rännstenen och stirrade häpet efter intellektuella, svarta hipsters i vit skjorta och mörkgrå byxor med stuprörsben som passerade med bokknippen under armen.
Myriader med stumma tegelväggar och brandtrappor i zick-zack. Svarta barn i gula och röda regnkläder vid gungorna i parken i solskenet strax efter regnet. De lyste som klickar av oljefärg mot den murriga bakgrunden.
Jag satt på en bänk bland duvorna på Nob Hill och såg folk passera förbi medan tidningspapper dansade i blåsten och de plötsliga regnen fått rosenhäckarna att dofta bland alla avgaser. Där satt jag och tittade på människor på väg till och från arbetet i en snabblunch. De rörde sig i klungor, styrda av ljussignalernas stopp och gå kommandon. Tjutande sirener skar genom lunchtimman utan att någon tog notis om dem. Bagladies drog sina kundvagnar. Svarta predikanter stod i gathörnen och grät ut sitt budskap.
Så vidare tillbaka till Market genom Chinatown, med alla dess kompakta dofter av friterad mat. Mongoliska köttbullar, hackat lamm i saffransås, eller varför inte chilidrypande tortillas med mörk tequila nere vid Mission St.
Allt var precis som jag ville ha det. Jag ville att det skulle vara perfekt. Som att älska och sedan dö.
På kvällarna satt Nancy och jag i tryggheten framför TVn och degade. Hon var förkyld och hade halsduk runt halsen och drack underliga luktande örtteer och rökte marijuana. Hon satt rödögd i sin solkiga morgonrock och pustade och stånkade framför den flimrande bildrutan.
Diane kom alltid hem sent på kvällarna efter att ha vallat runt Mr och Mrs Wilson. Förbi av
trötthet anslöt hon sig till oss andra i TV-soffan. Bob syntes sällan till och Nancy gick
och la sig för att bota sin förkylning. Och Diane och jag blev lämnade åt oss själva i vår
nyfunna kärlek och det fanns inte mycket mer att säga om det, mer än att jag älskade
att se henne lycklig, och att höra henne viska vackra ord med sin New York-dialekt.
Jag var förtjust i hennes långsamma och omständliga sätt i allt hon gjorde. Det tog lång tid att äta. Hon tog rökpaus mitt i maten, och gjorde långa avbrott för att bara snacka sitt viskade tugg.
Och jag försökte berätta för henne hur jag längtade efter det riktiga livet, och hur jag ville leva det med henne. Jag sa att varje sekund, varje ögonblick, var dyrbart, och att livet var heligt och inte fick kastas bort. Hon såg mest trött ut.
En kväll blev även jag bjuden på middag av paret Wilson. Vi åkte till The Cliffhouse.
Ett pampigt, sagolikt spökslott vid havet strax norr om Ocean Beach. Vågorna slog in mot de spretiga, spöklika klipporna som de gjort i miljoner år och skulle göra i miljoner år till.
Där satt vi, vid vita dukar med blänkande porslin, som en mikroskopisk parantes längs den eviga historiens spikraka väg.
När Mr Wilson betalt fortsatte vi till Twin Peaks. Därifrån hade vi en extraordinär utsikt
över stan och hela The Bay Area. Det blinkade från tusen ljus nere i staden. Ljusprickar i rader försvann ut i det hemliga mörkret. Vi såg stadens ande där nere som andades vid våra fötter under fullmånen.
Kontinenten böjde sig bakom de svarta, mäktiga bergen. Och där bortom horisonten låg Californiadalen blommande och doftande. Allt i mörker nu. Och vidare bort… Hela min resa hit. Prärien, New York, Atlanten och Sigrid i sin trygga säng. Och jag kände att jag behövde en flicka att älska.
Sigrid... Mitt öde… Mitt livs mening…Jag har fortfarande så oerhört svårt att acceptera att du kunde känna så för någon annan.
Och Diane… Kan man verkligen lita på de elektriska vågor du utsänder mot mig?
Och hade inte gamlingarna varit där så hade jag vrålat som ett vilddjur ut i natten. I desperat längtan efter stillhet, trygghet och en kärlek så stark och självklar att man aldrig behöver ifrågasätta dess motiv eller mening.
Men så förlöstes Diane ur mörkret bakom mig, och hon smög upp intill mig och kysste mig under stjärnorna.
Leo baby, sa hon. Pinch me.
En dag gick Bob och jag gick på ett av våra många biobesök, och han höll som vanligt full låda i lokalen.
Kommenterade repliker och skrattade alltför högt och på fel ställen. Och på hemvägen sedan, alltid balanserande på brandposter och smala räcken, och så hela tiden snacka, snacka, snacka... Själv var jag tyst, och kände mig lite nere, och det märkte han så klart.
Don't worry 'bout anything, sa Bob. God, or something else, leads you on the right way. Just stick to Diane, and it'll be fine.
But sometimes I'm so lost in this country. I guess I'm homesick.
Well, I don't know… This is my home. I know this place. I'm safe here… and God will make you safe as well.
Men jag var melankolisk och gamla synder kom över mig. Vad var det för mening med att minnas allt man gjort, när man ändå inte kan gå tillbaks och ändra på det. Och jag fick tillbaka den gamla känslan av att vara tillintetgjord och trasig, och ibland så inbillade jag mig att de värsta ögonblicken i mitt liv var när folk förstod vem jag egentligen var.
You don't know me Bob. I hurt people… I hurt people just by opening my mouth. Just by being around. I'm a restless fool. I will never find peace.
You'll never know. One day you've found it and you can never say when it happened.
Och jag försökte förklara för Bob den där känslan som jag alltid haft inom mig. Att man inte ligger ensam i livmodern. Där ligger också jägaren, och han föds minuten efter dig. Och han kommer att jaga dig genom livet. Var du än går. Vad du är gör. Han pinar dig och låter dig aldrig få ro. Han är dig ständigt i hälarna och du känner hans andedräkt i nacken. Varje dag i hela ditt liv. Tills han en dag slutligen fångar dig. Och det är den dagen du dör. Så ligger ni där tillsammans igen. Sida vid sida i kistan. Äntligen i frid.
När vi kom hem mötte vi Nancy och Ronna Schneider i trappan. Det var ännu en väninna till
Nancy, som kommit hit från Boston för att stanna en vecka. Hon var storväxt, nästan kvadratisk, och hon och Nancy hade känt varandra ända sedan sextiotalet, då de gått i samma judiska söndagsskola, med sina uråldriga regler och sin stränga, dystra, gamla Rabbi.
Ronna, som jag först misstagit som en panelhöna, hade bestämt sig för att roa sig som en drottning på driven under sin vecka i San Francisco. Hon var full av skratt och studsade energiskt omkring i köket till diskomusiken på radion.
Diane var hemma, vände, och försvann ut med föräldrarna igen. Jag såg henne nästan aldrig nu för tiden. Istället såg jag på TV, drack en öl och duschade. När jag så återkom från badrummet
låg hon, i sina bästa kläder, framför TVn och sov. Jag lyfte upp henne och bar henne ännu en gång till sängen, och jag tänkte att det var vad jag gjort i hela mitt liv. Burit sovande flickor till sängen.
Diane skolkade från jobbet nästa dag. Och fick naturligtvis skuldkänslor framåt eftermiddagen. Vi sov till tiotiden och fnittrade och kelade under täcket en timme innan vi gick upp.
Föräldrarna hade åkt hem till New Jersey, och äntligen var det slut med alla middagarna. Vi firade med att dela en joint. Hon låg fnissande framför TVn och såg på tecknade filmer medan jag läste reseannonserna i San Francisco Chronicle.
Hey, Diane. Let's go to Hawaii. It's not that expensive if you're camping.
You're kidding.
No I'm not. When does your work finish?
At the end of March.
Well… let's go then. At the end of March.
You're crazy.
Det var en underbar eftermiddag och jag ville bli full. Gick upp till Uganda Liqourstore
där jag numera var känd och alltid hälsad med samma oförfalskade glädje av den evigt arbetande jovialiske gamle negern bakom disken. Jag köpte en sexpack Miller och gick hem igen.
Så var det dags för nya gäster i lägenheten. Dianes syster Linda skulle komma hit och vi
åkte till flygplatsen för att möta henne. Diane gjorde ännu en av sina marijuanatända bilkörningar, och medan vi susade fram i rusningstrafiken på den fyrfiliga motorvägen förbi Daly City och South San Francisco med radion på hög volym, gjorde hon halsbrytande filbyten och sista-sekunden inbromsningar. Jag var full, hög och lycklig och struntade i vilket. Gud håller väl sin hand över Diane och mig i våra lilla silverfärgade Honda, tänkte jag. Vi ska ju till Hawaii.
Linda, som var lång och smal som en giraff, och inte alls liknade Diane, hämtades på
flygplatsen efter lite förvirrat cirkulerande bland terminalerna, där Diane, lutad över ratten, försökte styra och läsa skyltar på samma gång som hon distraherades av mitt tokiga pladder.
Carla Bley skulle spela på Keystone Korner samma kväll och jag ville dit. Diane halkade av motorvägen lite vimsigt vid Dolores Street och åkte kana hela vägen ner till Market där vi var en hårsmån från att köra över en motorcyklist. Vi forsatte uppför backarna på Stockton Street, genom Chinatown och så upp på Russian Hill där Keystone Korner låg vid hörnet av Vallejo Street.
Jag betalade sex dollar och gick in och satte mig. Carla Bley kom in på scenen med sitt storband. Hon var som ett skogsrå i tunn genomskinlig klänning och rött atombombshår, vildare än Sigrids. Hon rökte pipa vid pianot, och dirigerade sitt band medan jag kämpade med att hålla jazzfyllan vid liv.
Vaknade för tidigt med tanke på gårdagen. Diane jobbade, Linda försvann och Nancy och Ronna gick upp på en sightseeing. Bob syntes inte till. Jag var ensam i världen.
Jag masade mig upp till kollektiv-butiken uppe på Haight och handlade mat. Slevade upp jordnötssmör ur en jättelik gryta och kämpade med att få ner den kletiga sörjan i min lilla plastburk. Folket var som vanligt avslappnade och långsamma. Jag försökte, verkligen försökte, anpassa mig till den slappa rytmen, men stod ändå och stampade i kassakön medan expediten pratade meningslösheter med kunderna framför mig.
Senare svettades jag mig ur baksmällan i den torra värmen på en laundromat. Matade tvättmaskinen med quarters och dimes tills alla mina kläder blev som nya. Satt uppkrupen på ett bord och läste medan kläderna tumlade runt innanför glasrutan på maskinen.
Jag sov ett par härliga timmar på eftermiddagen och så var livet klart att levas igen. Det var party i köket. Nancy var ljuvlig som en pinup-flicka på ett bombplan, och Ronna var röd i ansiktet av förväntan. Hon skrattade och dansade med Bob, medan han lockade in henne i synden. Han hoppade, skrek och tjöt i köket, och, fan ta mig, hade han inte horn i pannan?
Jag blev sugen på Carla Bley ännu en gång, och lyckades tigga skjuts med Diane och Linda som skulle ut och äta. Jag hade druckit en sexpack och satt i baksätet och kände mig bedövad. Och precis då tändes alla ljusen i San Francisco, och utanför bilrutorna startade ett glimmade av västerns lockande mystik.
Den legendariska San Francisco-dimman kom rullande in mellan husen, och förvandlade staden till en spökstad med dova röster och klirrande flaskor i fallfärdiga gränder, suddiga figurer, som troligen inte var något annat än opiumtända kineser med hårfläta och sylvassa knivar. Bojar vrålade som brunstiga tjurar ute i bukten. Hela stan tog ett djupt andetag och lämnade ifrån sig en sötaktig doft av horor och blod.
Jag glömde hela mitt liv och förlorade mig i två föreställningar av Carla Bleys smygande, nyfikna, Stilla Havsmusik.
Jag förbluffades av dess flexibilitet och gränslöshet. En blåsvart trumpetare, vars ådror verkade vilja sprängas vid tinningarna, blåste som en ensam coyote i namnlös sorg och saknad. Don Preston liknade en drucken medeltida munk. Slagen av pesten, väntande på döden där han gungade över tangenterna under stön av fysiska plågors extas. Fingrarna trillade och dansade över elfenbenet för att så hitta en bra plats att stanna och dunka ett ackord om och om igen.
Jag önskade att jag hade kunnat lira sådan jazz. Ungefär som Coltranes solos... Goin' out and comin' back again. And if you miss a beat…Make up a new one.
Inga problem skulle längre kunna fastna på mig. Upp med luren bara, och blås dem till helvetet. Jag skulle varit en kung i natten. Det här var precis vad jag behövde. En stor skopa glädje, kåthet, garv, gråt och bara låta de Californiska nätterna skölja över mig med sitt bläcksvarta täcke.
Jag hade svår törst och öl efter öl rann ner. Jag drack som en sjöman natten innan båten ska gå, och när jag trillade ut från Keystone Korner var jag full och oslagbar. På gränsen till att göra något dumt.
Tog en buss till Market, men åkte fel väg i fyllan. Hoppade av och bestämde mig för att gå istället. Men jag var så packad att jag gick åt öster istället för åt väster. När kajerna vid hamnen hindrade mina fortsatta promenader insåg jag misstaget och vände. Det slutade så klart med att jag stod och vinglade vid en lyktstolpe i ett gathörn nere på 3rd street, med blått öga och allting, innan jag äntligen fick fatt i rätt buss och kom hem till Haight.
Lördag. Svettig och oundvikligt bakfull vaknade jag i soffan med kläderna på. Jag förstod omedelbart att det här skulle bli en svår dag. Alla dessa människor som ständigt fanns omkring mig när jag helst av allt behövde gå undan och lida för mig själv.
Diane var hela tiden alldeles för nära. Jag kände att jag inte skulle klara det. Här var jag bland en massa främmande människor, men Diane hade inte tid för mig. Hon såg inte att jag mådde dåligt. Hon var i toppform, och såg mig över huvudtaget inte alls.
Och plötsligt så saknade jag Sigrid så att knäna vek sig under mig. Tillsammans med henne var jag aldrig så här knäckt och sjuk och hopplös.
Denna långa dag började med att flickorna skulle åka rullskridskor i parken. Ronna var nybörjare. En nittiokilos novis som inte kunde bromsa utan snurrade runt bland lyktstolpar och parkeringsautomater innan hon som en skenande, tjutande elefant korsade Shrader Street mot rött ljus och lämnade en symfoni av ilskna signalhorn bakom sig. Därefter, fortfarande utan någon som helst kontroll över åkningen, ner i tunneln och ut i parken där hon i första kurvan äntligen fick stopp på sig själv genom att krascha in i ett gäng svarta killar som satt på gräset och lirade congatrummor.
Medan flickorna åkte runt i parken la jag mig på en kulle i närheten och väntade. Saint-Bob kom lufsande och la sig bredvid mig. Vi var båda tysta. Jag försökte sova bort baksmällan, men det var för kallt. Jag låg mest och huttrade och Bob hade ingen lust att trösta. Han hade väl sitt att tänka på. Vi glodde tjurigt på fotbollsspelarna och hundarna och lät tiden stjäla ytterligare ett par timmar från våra liv.
Jag kom hem trött, med hjärtat fast i ett skruvstäd. Låg ett par timmar och betraktade Diane och Nancy som lagade mat. Jag kände mig övergiven, och saknade att ha Diane för mig själv. Men nu skulle det bli fest, och folk började droppa in.
Först kom Nancys vän Suzie, rödhårig och hög på marijuana. Därefter Charlie, en arbetskamrat till Diane, och hans polare Greg. Charlie var, på ett sätt, min rival. Han var kär i Diane som dock försäkrade mig att hon inte var intresserad av honom. Men för mig var han ändå ett hot. Bob kom hem med sin nyfunna, vackra flickvän, Patti, men de gick snart ut på stan igen.
Charlie, Greg, Linda, Diane och jag åkte till Chinatown för att se det kinesiska nyårsfirandet. Vi stod på tå bland miljoner kineser för att se lite av den glamourösa paraden, med sina grinande pappersdrakar och smattrande påsksmällare, men gav snart upp och gick till en bar i närheten istället.
Där stod jag så med foten på mässingsstången och drack wine-spodiodi och öl och väntade på resten av partyfolket. Jag var inte på humör och längtade efter Diane. Det var alltid så mycket folk omkring oss och jag fick aldrig chansen att vara ensam med henne. Hon gav mig aldrig de där långa sugande blickarna som hon brukade.
Plötsligt var alla där. Suzie med boyfriend Chuck, Nancy, och Ronna. Ett band började lira Herb Albertlåtar och alla var uppåt och skulle dansa. Diane dansade med alla pojkar, medan jag tjurade svartsjukt. Varför kunde jag inte ha kul som de andra?
Mitt hjärta sjönk som en sten och jag förbannade min egen stjärna som jag tvingats att följa i den nedåtgående spiralen vid vars botten ingen ändå kommer att sakna dig när du en gång är död. Jag ville hem, och min själ flög i förväg till ett ställe där jag kunde vila mitt huvud mot en kudde.
Jag önskade att Bob varit där. Mannen från underjorden. Med sina tankar så inspärrade bakom de galler som mänskligheten satte kring hans hjärna. Med seklers moralkakor inburade i skallen. Bebop-Bob. Min hjälte, min bror, mitt ömkliga lamm.
Allt fortsatte i ett knasigt party hemma sedan. Bob dök upp igen med Patti och medan Diane försvann ut i köket med Charlie och Greg låg jag på soffan och kände svartsjuketrummorna slå sin vilda dans i mitt hjärta.
Men just när jag börjat fundera på att packa min ryggsäck kom hon och slog armarna om mig, och vi föll omkull på golvet och kysstes medan partyt fortsatte omkring oss som en gammal TV-film vi inte orkade stänga av.
|
