De där somrarna i Italien var alltid så intensiva i sina honungsdagar att varje ögonblick måste upplevas i smärta. Smärta över alltings förgänglighet. Att den här tiden aldrig kommer tillbaka. Precis som sextiotalet aldrig kommer igen. Att just idag gol, just denna, tuppen på sin bruna ångande gödselstack. Och katten som strök sig mot mitt ben medan Sigrid tjuvmjölkade en ko. Det fattade jag aldrig. Hon hade dolda talanger.
Så är det, tänkte jag. Bit i det sura äpplet.
Fatalismen slet och drog i mig, där vi låg med vår picnic-korg på kullarnas mjuka blomstersidor. Sigrid och jag.
Jag älskar dig Sigrid, sa jag när jag börjat fyllna till.
Bla bla bla, sa hon. Och hon låg på rygg på sluttningen medan DC9or ritade luddiga vita streck på Medelhavshimlen. Hon gapade, och jag hällde starkt, sött vin i hennes mun.
Vi låg på samma blomsterkullar flera år i rad, och gjorde om ritualen gång på gång. Siggen… Ängel, duva i all din enkla nakenhet. En stjärna bland alla galaxer som tindrade för mig och ingen annan.
Hushaby, hushaby, Oh my darling don't you cry, nynnade hon sorgligt och sövande för mig, och det var härligt att vara två utan att behöva spela några roller i livets krystade drama.

Men någonting hände med henne. Som en mussla slöt hon sig om pärlan. Vi var naturligtvis alldeles för olika för att kunna fungera ihop. Eller också var det just det som gjorde att det funkade. Jag var pratsjuk, rastlös och känslig. Hon var inåtvänd, tyst och hemlighetsfull. När jag ville prata om vår kärlek ville hon vara tyst. Men hon lät mig prata på medan hennes varma andedräkt bildade små pölar på mitt bröst. Och jag tyckte om att snacka, och hon att lyssna.

Din tystnad som du gjort till din trygghet. Medan jag snackade och tuggade om allting hade du alltid blicken fäst på horisonten, och läpparna som vanligt hoppressade medan du fingrade lite förstrött på bärnstenssmycket jag köpte till dig av en svartklädd gumma nere i hamnen.
Vi gick längs stränderna som fångar i solbrännan. Till små byar med uråldriga människor. Fårade män med buskiga mustascher och magra eländiga åsnor som bar sina gigantiska risknippen. Vitkalkade hus med höra stenmurar täckta med murgröna. Vi såg en hund med tre ben.
Men hela tiden… Din heliga tystnad. Gyllene, blytung och ogenomtränglig.

Så tog vi det trista tåget hem till verkligheten. Till en höst fylld av knivhugg och giftblandningar. Jag sparkade omkring bland löven i Slottsparken med ett gräl som enda sällskap. Och fast jag skyndat mig att slå igen dörren bakom mig hann det här trista grälet smita efter ut, och nu satt det där på axeln och gnagde på mitt öra.

Och vad som kändes som ett ögonblick senare satt jag i köket medan snön föll tyst som dun utanför. Det luktade vinter. Flingorna smälte mot rutan och rann nerför glaset. Där satt jag och såg ut på gatans gula sken medan du låg tyst på sängen. Tyst i dina drömmar. Ensam i dina tankar. Din gudomliga hemlighet.

Minns du hur det var en gång, Sigrid. I början. När du ringde till mig och frågade om du fick komma över en stund. Och allt det som hände sedan.
Och när vi bestämde träff kom du alltid för sent. Men jag väntade gärna på ditt blyga leende. Hur kunde jag nånsin bli irriterad på dig. Det var ju du, Sigrid. Jag ville bara få låna några minuter av ditt liv. Jag ville bara höra dig säga några fraser som jag sedan stötte och blötte för mig själv hemma i sängen. Vred dem ut och in och letade efter något som kunde betyda något. Något för dig och mig. Så var det, Sigrid. Skratta inte...

Du kan ta allt jag äger nu. Ta mina kläder. Ta mina möbler, mina plattor. Ta min vision, min grund, mitt förflutna. Jag har ingenting emot att börja om i en ny värld. Helt naken. Utan historia. Utan att någon har rört vid mig. Utan minnen.
Det jag sa var ju ändå bara ord. Det mina händer gjorde kunde ju vilka händer som helst ha gjort. Vad betyder mina kyssar? Det var ju bara en mun.

Det är lustigt hur kärlek kan bli som ett stilla vårregn. Hur det lockar fram färger och dofter och sedan rinner ner i rännstenen. Och hur kärleken plötsligt kan förvandlas till iskyla och en önskan om att den aldrig inträffat.

Hösten kan vara vacker ibland. Men en höst som denna var bara grå, tung och gastkramande.

Så kom våren till sist, och parken var full av hundar igen. Flickorna tvekade mellan duffel och kavaj, och jag tänkte att det här är långt ifrån min första vår, men någonting var annorlunda. Denna gången tänkte jag inte bara betrakta gräddtårtan genom skyltfönstret, utan i år ska jag både ha den och äta den. Slå upp dörrarna, släpp in vinden. Se på mig, Sigrid. Ser du inte att jag finns här för dig.

Men du, Sigrid, om jag bara fick chansen att berätta för dig om allt det vansinniga virrvarr du rört upp i mitt huvud. Men du fattar ju ingenting. Du bara går på som förut. Är det du eller jag som är blind?
Och jag visste att det hela var meningslöst och vansinnigt och idiotiskt. Och att det kanske bara var våren som spelat mig ännu ett spratt. Men i så fall var det värre än någonsin.

Let it come. Let it come. The times we dream of, sa hon en gång.
Va? sa jag.
Arthur Rimbaud…Det trodde jag att du kände till, sa hon i triumf.