|
Hur har du det? Jag tänker mycket på dig och undrar så klart en massa. Jag känner ju dig och vet hur du är. Är du "lycklig"? Har du hittat "rätt"? Själv är jag äntligen i lugn och stillhet. Efter flackande runt i stan har jag flyttat in i ett slags kollektiv där jag tycks få stanna på obestämd tid. Det är trots allt skönt att ha en fast punkt i tillvaron. Ha ha ha, säger du då. För hur länge? Och, ärligt talat, jag vet inte för hur länge. Du känner mig alltför väl för att jag ska kunna inbilla dig att jag har hittat min rätta plats. Förr eller senare gör jag väl något dumt, och så är det vägen igen. Det är mitt öde. Inte ens du, Sigrid, som varit (och är) min stora kärlek kan bota bacillen jag har i mig. Ibland längtar jag efter att bli gammal. Gammal och trött. Min återkommande dröm (även om du naturligtvis tror att jag jiddrar igen) har alltid varit du och jag och ett halvdussin ungar någonstans på landet. Men dit kommer vi aldrig. Min hysteri och din inbundenhet gick ju aldrig bra ihop. Varför ska det vara så? Att den man älskade mest var omöjlig att nå. Ibland, när mörkret faller, så tror jag att du hängde ihop med mig i tre år i brist på något bättre. Och det har du väl hittat nu. Var kan jag göra? Vad kan jag säga? Ingenting, antar jag. Bara leta vidare. Efter vad…? Antingen hittar jag något, (Gud vet vad) eller också springer jag in i någon av dessa amerikanska tegelväggar och dör som en fluga under en hoprullad tidning. |