När verklighetens ljus obarmhärtigt återkommit och slukat mig med sin självklarhet, och jag vaknat, till tio svävande sekunder när jag inte visste var jag befann mig, var huset dagenefter-tyst och tomt. Klockan var över tolv och i mitt huvud svalpade förvirringen omkring som stelnande lava. Jag försökte svälja bort torrheten ur min mun, och en känsla av att ha missat något kom över mig. Sakta blev jag medveten om ljud från gatan, och jag ställde mig bland växterna i fönsternischen och såg ut över Page Street. En av miljoner amerikanska bakgator.
En gång svällande av stolthet och kärleksfullt vakande över sina invånare. "Where do you live?" "Why...? On Page Street". Idag trist, ful och framför allt bortglömd näst intill osynlighet.
Jag befann mig mitt i ett svart område. Längs den oändligt sorgliga, lappade betongtrottoaren stod trasiga soffor, för fula för att ha inomhus, med stoppningen stickandes ut, utplacerade framför varje hus i brist på den gamla dammiga, knarriga sydstatsverandan, som deras förfäder lämnat bakom sig i klibbiga fuktiga Mississippi och Arkansas, med sina gungstolar, månskenswhiskey och sorgliga bluesmusik mot en bakgrund av syrsor som knirkade sig igenom den heta nätterna.
Här i Frisco hade varje hus en skum källarvåning med en halvtrappa ner, med trasiga steg och svarta järnräcken. Men där nere var allting klart för nattliga partys med röd lampa i fönstret och bop på lycklig skränvolym, innan man vältrade sig i svettig kärlek.
På gatan stod smutsiga pick-up trucks, med rosthål stora nog att sticka handen igenom, och så lappade att man fick gissa sig till originalfärgen. Några hade till och med placerat en soffa på flaket där små barn lekte och bråkade. Grupper av svarta trottoaramerikaner i glättiga syntetskjortor och små jazzhattar i nacken satt i sina soffor, drack burköl och hade inte något särskilt att göra, mer än att diskutera hästspel, och senare biljard och snabba affärer i gathörnen.
Tonårskillar med uttråkade ögon som i ren tristess muckade gräl med varandra. Det enda de var överens om var att det tristaste ögonblicket i världshistorien var här och nu.
På köksbordet låg ett par lägenhetsnycklar på en papperslapp med orden "Home sweet home" skrivna med Bobs spretiga vänsterhandsstil. Jag tog nycklarna i fickan och smög mig ut och gick till vänster på Central Avenue, uppför kullen, och upptäckte, till min glädje, att parallellgatan var gamla Haight Street.
Med boutiquer som sålde batiktryckta kläder, tatueringskrypin, alternativa bokhandlare, coffeeshops och den vanliga amerikanska mixen av hamburgare, tunasandwiches, Coke, Budweiser, donuts och Kentucky Fried Chicken.
Och bara ett par kvarter bort korsade den faktiskt anrika Ashbury Street. En gång det absoluta hjärtat i hela den sorglösa hippie rörelsen. Då ett psychedeliskt fyrverkeri. Nu ett gathörn som vilken trist, bortglömd californisk brandpost-korsning som helst.
Men då, -67 i Vattumannens tidsålder, hade hjältarna från North Beach, Ginsberg, Snyder och Ferlinghetti fått lämna plats åt nya trendsetters. Garcia, Paul Kantner, Timothy Leary, Ken Keasy och till och med Charles Manson. Endast kroknästa Neal Cassady höll ut genom hela den långa underliga resan. Som chaufför i den gamla hippiebussen.
Yes, yes, yeah.... Med huvudet gungande över den stora bakelitratten, svettiga armhålor och solkigt linne med fläckar av chilisås, sperma och spår av torkade gamla uppkastningar, medan marijuanatända tjugoåriga flickor på rymmen tjattrade i baksätet.
Men nu är Neal död. Någonstans nere i Mexico orkade till sist kroppen inte längre hålla samma fart som hjärnan ville, och den la sig helt enkelt ner vid sidan av järnvägen och dog.
Gick ner till Page igen och passerade en asfalterad skolgård med svarta småflickor. Alla med håret i små, hårda flätor uppsatta med färgglada gummisnoddar. De skrattade och sjöng och hoppade långrep till ramsor. "1,2,3 said the flower to bee..."
Någon hade målat bilder med ghettomotiv på en betongvägg. Män i vita byxor, uppknäppta skjortor med stora kragsnibbar, jättekepsar, cigarrett och pistol i handen som hallikar på jakt efter någon form av våld. Kvinnor med fotbollsbröst, getingmidja och afrofrisyr. BIG BAD BLACK & BEAUTIFUL, stod det i kantiga, hotfulla men stolta bokstäver.
Utanför skolgrindarna hade några skrivit sina namn i trottoaren en gång medan cementen ännu var våt. Och var gång du sedan passerar din gamla skola ser du ditt märke i stelnad betong. För generationer att se. Det är där för evigt. Du växer upp, lämnar skolan och dina barndomskvarter, och du har för länge sedan lärt dig att livet mest består av en massa frustrationer och dessutom kommer man förr eller senare till den obehagliga insikten att det inte varar för evigt. Men då och då kommer du alltid tillbaka och har du tur så är det kvar. Barnsliga bokstäver ritade med ett litet brunt pekfinger. "Rosie -79".
Samma kväll kom Nancys pojkvän Marty. Ägare till ett mindre skivbolag på Upper Haight. Han läspade och var mjukmysig med precis de glitterblå ögon som man måste ha om man är född bland Orgons susande granskogar och dånande vattenfall.
Han tog Cherry-bomb Nancy varligt under armen och gick ut i San Franciscos glitterdrömmar. När så även Bob försvann blev Diane och jag lämnade i förväntansfull ensamhet. Vi satt på våra platser vid köksbordet igen. Drack öl, och lyssnade på Nancys galonklädda transistorradio.
Och Diane pratade på med sin mörka, viskande röst om sin uppväxt i gråa, avgastyngda, meningslösa New Jersey. I de vita medelklasskvarterens skyddande miljö med sina rätlinjiga gräsmattor och staketlösa tomter. Växelcyklar på uppfarten bakom stationsvagnen, som varje fredag fylldes med matvaror från en livgivande supermarket. TV och bar-b-q och den påklistrade grannsämjan bakom vilkens fasad man hade fullt sjå med att hålla jämna steg med Smith & Jones. Hon pratade om sin skoltid, highschool-dances, om sommaräventyr på Nantucket Island och sin resa till Europa, där vi träffats året innan.
Men hon var också tyst långa stunder och såg på mig med allvarliga brun-fuktiga New Jersey-ögon. En stillsam tystnad föll över oss utan att alls verka besvärande. Där fanns någonting som inte riktigt gick att ta på, men jag kunde ana den där svårbeskrivliga känslan av attraktion och sinnlighet. Hennes tunga andetag. Hennes blick som fångade in mina ögon och höll dem kvar den där extra sekunden som betydde något mer. Hon var mjuk och rund över axlarna och jag ville kupa mina händer runt dem. Och jag ville lyssna till hennes viskande röst när den berättade om alla de hemligheter som jag misstänkte att amerikanska flickor gick och bar på.
Men jag kom aldrig längre än så i mina lustfyllda funderingar innan dörren slogs upp och Bob föll in i köket som en blåögd, italiensk apostel på sedlighetssårande villovägar. Stenad på gräs och frustande vansinnig i hela sin sorglösa, men ändå alldeles allvarliga, utstrålning. Han lunkade i trasiga jeans och med stora steg fram och tillbaka i lägenheten och tjattrade oupphörligt. Garvade och härmade tokiga människor han sett på krogen samma kväll. Till slut orkade han inte längre, utan trillande omkull, knockad av sina egna skrattsalvor och rullade omkring på golvet i spasmer. På en sekund var han uppe igen och lutade sig tungt över bordet där vi satt förstummade. Så började han igen. Rullade med ögonen och fjantade sig som bögarna uppe på Haight Street. Vi blev alla hysteriska av skratt och satt sedan och pustade till efter midnatt när Bobs rus sakta började avta.
Han satt tyst länge iklädd sitt milda, öppna, faderliga ansikte. Härdat av Jamaicas sol och Alaskas torra kyla. Höjd över världens ondska. Omöjlig att snacka omkull.
En man som efter år av sökande sett vad som behövdes för att lära sig vem han egentligen var. Som levt flera år i en liten omodern stuga i Massachusetts, omgiven av gröna skogar, ängar fyllda av vallmo, och en gårdsplan full av tama getter. Där sov han middag utomhus i en gammal kasserad soffa till det avlägsna ljudet av jättelika Ferguson-tröskor som hämtade in årets skörd.
På fredagen åkte Diane till San Mateo för att jobba. Bob, Nancy och jag var rastlösa och bestämde oss för en utflykt till soliga Sausalito. Vi bredde smörgåsar med tonfisk och jordnötssmör och hoppade på bussen uppe på Haight. Åkte ända till ändstationen på Market Street nere vid the Embarcadero vid östra hamnen. Varifrån båtarna gick till Sausalito på buktens välbärgade nordsida.
Vi satt på däck och drack öl och på styrbord sida låg Oakland och Berkeley som grå silhuetter, så främmande, så långt borta, och bakom dem höjde sig sequoiaskogarna på the Coast Range mot molnen. San Franciscos spretiga hustak föll ner från kullarna ända till den tångluktande hamnen och Fisherman's Wharf. Och där låg North Beach med sina caféer och konstgallerier, och dystra, nästan förlamande, Alcatraz Island med sitt stora vita taggtrådsfängelse, från vilket ingen fånge lyckats ta sig levande utan lov.
Fluffiga moln kom muntert inseglande från havet och grånade inne över land för att släppa sitt regn över kullarna bortom Oakland. På andra sidan lyste den purpurfärgade Golden Gate bron stolt i middagssolen. Under brovalvet låg den stora oceanen för en gång skull alldeles blank. Annars fick bron stå där år ut och år in som en trogen vakt och slå sönder vågorna som kommit rullande i veckor ända från Kina.
Norr om bron höjde sig de skogsgröna kullarna igen, och längst nere vid vattnet låg så Sausalito med sina naket stilrena konstgallerier. Från början ett litet stinkande fiskeläge. Nu fyllt av lyxbåtar med en skog av master spretande högfärdigt mot skyn. En turistort med kitschiga souvenirbutiker vägg i vägg längs huvudgatan, och vid kajen ett tjugotal fiskrestauranger.
Men hamnen. Så vansinnig. Segelbåtar för miljonbelopp. Smattrande vimplar och linor som slog mot masterna i metallisk sång. Jollar av plast, små strömlinjeformade racerbåtar som mest liknade rymdskepp. Gigantiska husbåtar som antagligen aldrig lämnade kajen.
Vi strosade bland turisterna, bekymmerslösa i våra otidsenliga kläder. Jag i arbetarskjorta, grön secondhand kavaj, som jag fått av Bob, med hål på ena armbågen. Blond och skandinavisk som en törstig sjöman på permis i främmande land. Bob i jeans-trasor. Saint-Bob, med sina långa kliv i trasiga sandaler. Pratande, gestikulerande, än före, än efter oss andra. Och så lilla, blyga, rodnande Nancy. I ljusblå 50-tals byxor med blixtlås i sidan, som verkade målade direkt på de kurviga benen. En chic rutig kavaj och en liten pillerburkshatt på de svajande korkskruvarna. Prydlig och elegant som från en Rita Hayworth film. Hon skrattade flickaktigt med sin sensationella körsbärsmun, och bet sig lite nervöst i underläppen medan hon kikade på Bob och mig med sina sneda ögon.
Som för att fullborda bilden av en Hollywood-prinscess gick hon så in en parfymaffär knyckte gratisprover och lämnade ett doftmoln av kokosnöt efter sig under resten av dagen. Hon doftade som söderhavets hibiskusar och palmer, med turistromantiska solnedgångar till ukulelemusik, när vi sedan satt på en brygga med våra mosiga fattigmanssmörgåsar. Schasandes bort herrelösa byrackor och tjogtals med duvor som tiggde av vår tråkiga matsäck.
Där låg jag på rygg på träbryggan och såg upp på de gigantiska, till synes massiva, bomullsmolnens figurer, medan Bob och Nancy delade en joint. Bob blev naturligtvis på sitt vanliga humör och berättade historier från sina ungdomsår. Han hade börjat röka marijuana när han var sjutton. När han inte blivigt påtänd efter de första två försöken tröttnade han och gick över till LSD. Nu satt han lutad mot en stolpe med slutna ögon och berättade om den första trippen.
I came home, stoned out of my mind, sa han.
It was the first time I was trippin', and I was bombed out of my mind. When I got home that night, the walls went like this, sa han och gjorde böljande rörelser med armarna.
And the ceiling went like this. Mer fäktande.
I couldn't possibly go to sleep, so I decided to go to the bathroom. But my dad was in the long dark hall, and when I saw him I got scared and went back to my room.
I tried to reach the bathroom a couple of more times and I could see him watch me suspiciously from the darkness of the hall.
After a while I couldn't see him anymore and I decided to go for it. I had almost made it when his hand came out of the darkness and grabbed me by the shoulder. He looked me straight in the eyes and said "Don't you know it's dangerous to drink, it can lead to drugs".
Det var skymning när vi åkte tillbaka. Våra skuggor blev allt längre medan vårt slitna gamla jordklot sakta vred sig. Jag var trött och halvsov på båten medan solen sänkte sig som en jättelik apelsin under Golden Gate.
Och jag satt där på planetern jorden i det himmelska universum och tänkte på Gud och på livet och döden, och det var länge sedan jag känt livet så nära mig. Med sina lugna dagar, sin leende sol och sitt salta hav, och på samma gång var det lika länge sedan döden varit så avlägsen. Men med en kall vind från det stora havet som stirrade på mig under bron började filmen hacka och snurra i mitt inre ännu en gång.
Efter ett besök på en glassbutik i bögarnas Castrodistrikt, så trillade vi av bussen på Haight Street. Handlade mat i the Commutity Store. Ett slags snabbköp som sköttes i kollektiv anda. Här kunde man köpa fallfrukt, kantstötta tomater och jordnötssmör som man själv slevande upp från en tunna till medhavd behållare. Allt var ytterst primitivt. Oordningen var total och personalen slappade vid diskarna. Anslagstavlorna var fulla med meddelanden. "Join the workers revolution", "Support the Cherokee Indians". "Support this.... Support that...".
Så äntligen hem. Zick-zackande mellan hundskitarna på Haight St.
Diane var hemma och stod i köket, rosig om kinderna och lagade en vegetarisk ostpaj till sina föräldrar som skulle hälsa på samma kväll. De var på besök från strikta halveuropeiska ostkusten, och skulle naturligtvis kolla upp sin yngsta dotter.
My dad's an alkoholic, hade Diane sagt till mig tidigare. Understruket av ett fnysande och uppgivet konstaterande med en huvudknyck uppåt, bakåt. Hon såg ut som en rökande Grace Metalious. Tungsuckandes över sitt eget Peayton Place.
Gamle gubben Wilson levde i sitt eget tragiska helvete. Med en egen plastfirma som alltid drogs med dålig ekonomi. Därför söp han för att trolla bort alla obetalda räkningar. Vilket ledde till magsår, som i sin tur ledde till smärtor som bara kunde lindras med mer drickande. En vacker dag hade han tusentals ospecificerade bekymmer lagda på hög för att till sist kulminera i ett ogenomträngligt mörker och ett uppgivet "Det spelar ändå ingen roll".
Nu hade han dessutom fått en plastkula inopererad istället för en utsliten höftled, vilket gjorde att han vaggade omkring som en av ankorna i Golden Gate Park.
När han var full blev hans hopplösa helvete en anledning till att vara jävlig mot hustrun, som var en tystlåten och skrämd svenskättling med nervöst skratt och flackande ögon. Rädda för hans hårda oberäkneliga humör. Rädd för den man som inte längre hade några likheter med den unge stilige grabb, full av framtidstro, som hon en gång gift sig med.
När de äldre gått sin väg och Nancy och Bob somnat var Diane och jag ensamma igen. Vi viskade för att inte väcka Bob som slumrade oroligt på sin madrass. Hon var så nära mig och elektrifierade hela rummet bara genom att finnas där. Men jag visste inte vad jag ville.
Allt gjorde mig ännu mer tveksam och jag tog inte tillvara på den chans som eventuellt erbjöds. Jag kände hur jag ville, och hur jag trodde att hon ville, men ingen av oss vågade ta första steget. Det var decimetrar mellan oss. Jag ville verkligen. Men om nu inte hon kände detsamma skulle jag antagligen trampa i ett jätteklaver och vara tvungen att packa ihop mina saker och åka därifrån.
Så hon gick och la sig med en suck, och jag fick ligga på soffan igen. Och innan jag somnade förbannade jag min egen feghet och tänkte att om jag fick en chans till så måste jag ta den. Livet är ändå bara en sorglig tombola med mängder av nitlotter. Vad hade jag att förlora? Jag måste säga vad jag tycker om henne. Hur jag attraheras av henne. Bara en chans till. Och jag tänker ta den även om det slutar med ett artigt "fuck off".
På lördagseftermiddagen låg jag dödstrött på Stinson Beach efter att ha åkt upp och ner längs glada slingrande vägar med kittlande lördagsutsikt, och guidats runt av Old Man Wilsons vaggande gång genom tusenåriga redwoodträd i gamle skotten John Muirs nationalpark i Marin County.
Diane och jag hade hämtat gamlingarna på ett motell på Van Ness Avenue och klämt in oss alla fyra i den lilla silverfärgade Hondan.
Stranden var precis vad jag behövde just då. Stilla Havet vid mina fötter. Jag låg i sanden och hörde vågornas ofattbart oändliga rullande in mot land. När de andra gick en promenad, såg jag solen skicka guldstrålar från Dianes mörka silhuett medan den sjönk i oceanen. Hon kom sedan och satte sig på en armlängds avstånd intill mig på stranden. Så nära. Jag hade bara behövt sträcka ut min hand och lägga den på hennes himmelska lår.
Tillbaka över bron, till den rytmiska svischande sången från de förbipasserande stålstolparna, med Dianes lår tryckt emot mitt, kom vi så hem igen. Bob var stenad och studsade, sprängfylld av energi eller begynnande sinnessjukdom, ut på stan.
Nancy och hennes vän, Donna, liten, rödhårig och glad, var där. De skulle gå ut och var lördagsfnittriga. Lade frisyrer på varandra och sminkade sig innan de äntligen kom iväg och lämnade Diane och mig för oss själva.
Vi tog hennes bil och åkte för att köpa öl. Parkerade i en tow-away zone och jag vilade mot den blänkande, varma motorhuven med hon gick in i Uganda Liquorstore på Haight Street. Öppet mellan 6-24, och jag undrade när den stackars negern som stod där bland de fullastade hyllorna med sprit, vin och sixpacks, kylskåp med kall öl och färdiga drinkar, egentligen sov.
"Uganda Liquorstore" i halvtrasig röd neon som blinkade och surrade rytmiskt. Och i bakgrunden den allestädes närvarande amerikanska tegelväggen. Hur många tegelväggar finns det i detta landet? Hur många tegelstenar? Var är jag, tänkte jag. Larimer Street, Denver där det grå fuktiga mörkret ibland sänkte sig över staden så tidigt att barägarna knäppte på sin neon redan vid tvåtiden på eftermiddagen. Vad är detta för ljus?
Och om jag kisade mot det, så såg jag ljuset från en varm oktobereftermiddag när solen gick ner över skåneslätten medan bönderna brände halm på fälten. Det man ibland kunde förnimma när man planlöst rullade omkring mellan åkrarna, med någon musik på radion som var så bra att man bara måste stanna och gå ur bilen och stå där alldeles stilla tills låten tog slut.
Jag låg på rygg sedan och såg upp i det ansikte som lockade mig så.
Diane, sa jag. I wanna do something special with you, but something keeps holding me back all the time.
I'm glad you came, sa hon.
Så kröp hon ihop hos mig på golvet. Hon pressade sig in i mina armar och kysste mig med sin ledsna, blyga mun. Och jag hade längtat så efter en mjuk kropp, en öppen famn och ett par hungriga hjälplösa läppar.
Där låg vi när Nancy kom hem. Alla blev generade. Speciellt Nancy. Hon var full och lycklig och slocknade bekymmerslös på sin madrass.
Och vi pejlade in en jazzkanal på transistorradion, och dansade stilla till Chet Baker och Duke's storband. De var oslagbara, och det visste de.
Vi drog en joint i tampongpapper, och blev fnittriga som två barn på förbjuden mark.
Klockan var fyra när vi gled ner i hennes säng och älskade ljudlöst och utan förpliktelser eller tankar om morgondagen. Hon hade varit utan man länge, och jag föll och föll in i henne tills allt tog slut och vi vyssjade varandra till sömns med våra allt långsammare andetag.
|
