Jag hade sett döden i vitögat två gånger. En gång som i en dröm, men ändå alldeles närvarande. Och vad har våra sinnen egentligen för anledning att ljuga? Den andra gången.... var det fasansfull verklighet.

Jag kom en gång, med tom ångest i min själ, och med en hals som kändes full av klistriga papperstussar, till ett övergivet hus i skogen. Det var mitt i den storsvenska högsommaren och luften stod dallrande het och stilla bland barrträden i den uråldriga Dalslandsskogen. Jag trampade i mossan som dammade knastrigt efter långvarig torka.
Jag var på dåraktig jakt efter mina rötter, och letade efter platsen där Bråten, min farfars far, var född till sin usla, hopplösa fattigdom. Gamle Bråten, vars legend var större än livet självt. I skinnväst, blå bomullsbyxor och slokhatt. Sur och vrång målade han staket på järnverket eller också skjutsade han runt patron med häst och vagn.

Han förstod, liksom jag, att livet var omöjligt att leva på rätt sätt, så han söp och rymde hemifrån i den vanliga tröstlösa jakten på något bättre. Han stal och satt i fängelse, och lämnade en kvinna ensam med åtta barn, varav hälften i sin förtvivlan, efter år av fylla, örfilar och att somna hungrig, tog båten till Amerika.
Men det var något annat också, som drog mig så långt hemifrån. Rastlöshet, antar jag. Bråtens egen sjukdom, som hängde kvar i generna genom generationer.

Men hur som helst kom jag denna dagen rakt på en ödegård. Ett litet svältgrått hus med rasad ladugård stod där och liksom väntade på mig. Fruktträden blommade och där växte gula rosor och vita syrener bland ogräset. Jag smög in på tomten, och fram till huset med sina trasiga små fönsterrutor, upp på den knarrande, gamla farstubron, och in i den fallfärdiga kåken. En gång fylld av barnskratt, svordomar och kärlek i sin mest jordnära skepnad. Idag endast dödens boning.

Ett hem övergivet i all hast. Möblerna stod kvar och blängde på mig, porslinet stod på köksbordet. Det var fuktsvullna mattor på golven, och i fönstren hängde tunna vita tyllgardiner vars eventuella mönster för länge sedan bleknat i solljuset, och plågats av årstidernas gång. Jag kände på tyget och det bröts av och gick att smula sönder mellan fingrarna. Vem hade lämnat detta hus i sådan hast? Vilken hemlighet gömdes mellan dessa dystra väggar.
Tapeterna flagnade från väggarna och blottade gamla tidningspapper där bakom. Fuktfläckar bredde ut sig som mörka moln från golv till tak. En sur soffa stod kvar i ett hörn med en katt som en gång gått dit för att dö och som nu låg där och ruttnade i sin ensamhet.

Utanför fönstret stod timotejen meterhög och luften var full av humlesurr och syrsor. Flugor dök upp från ingenstans och surrade plötsligt alldeles intill mitt öra för att så försvinna igen. Jag stod så i en obestämd tid och lyssnade, innan allt plötsligt blev så annorlunda. Det dröjde en sekund, eller möjligen en timme, innan jag förstod att alla ljud hade tystnat omkring mig. Jorden stod still och allt dess liv likaså.

Solljuset föll in genom den trasiga fönsterramen, och la en sned rektangel av gyllene ljus på golvet. Små dammkorn dansade obekymrat i värmen. Det var tyst i skogen, och alla insekter hukade sig. Och nu kände jag den söta lukten från rosor och äppleträd. En doft som långsamt ändrades till någonting kemiskt. Insektsmedel, mögel, fukt och någon obestämd sötsur kväljande stank.
Det var då det gick upp för mig med hjälp av en iskall hand runt hjärtat. Jag var inne i en annan människas själ. Doften jag kände var den kvalmiga doften av döden. Det gamla spöket som huserade, med sin eviga ångest, här i huset, hade störts och nu betraktade det mig med misstänksamhet. Jag kände tydligt kylan komma svepande över håren på mina armar från ett av hörnen i rummet, och jag tvingade mig att se åt det håll varifrån allt obehag utstrålade.
Och där flöt fuktfläckarna ihop på väggen och började långsamt bilda ett moln som antog konturerna en mansperson i mörka kläder. Den mörka skuggan lösgjorde sig från väggen och rörde sig ett stycke ut i rummet. Där blev den stilla och fast jag inte kunde utskilja något ansikte, kände jag hur det mörka betraktade mig som ett rovdjur i väntan på att hugga.
Jag slöt mina ögon och väntade. På vad? Händer runt strupen? Min egen död? När jag så insåg att naturens alla knirrande, visslande och prasslande ljud återkommit utanför fönstret såg jag upp. Där fanns ingenting kvar.

Så hände det en andra gång, en höstkväll för något år sedan då jag kom hem utan att finna Sigrid någonstans i lägenheten. Något sa mig att allt inte stor rätt till, och jag gick för att hämta bilen i garaget och köra ut och leta efter henne.

Jag behövde inte söka länge. Från garaget hördes fruktan tjuta sin egen omätliga siren, och när jag öppnade dörren välde den feta dieselröken ut och där inne stod vår gamla Mercedes med motorn igång. Sigrid hängde lutad över ratten med pannan mot signalhornet. Medvetslös och alldeles grå i ansiktet.
Jag fick stopp på motorn och drog ut henne i den frostiga novemberluften. Hakan föll mot bröstet och armarna släpade mot marken. Men så kom hon sakta till liv igen, och jag la henne i det daggvåta gräset utanför. Där låg hon i gatubelysningens skoningslösa gula ljus och hostade och drog efter andan med ett tjutande ljud tills hon till slut kräktes för att därefter bli alldeles stilla. Allt var tyst utom bildäcken som susade mot det regniga asfalten på motorvägen.
Jag bar upp henne i lägenheten, gav henne att dricka och frågade, varför? Men jag fick aldrig något svar. Bara en huvudskakning medan hon undvek min blick. Och fast jag frågat henne igen så många gånger så har jag ännu inte fått något svar.