Leo Darling
Jag vill berätta för dig om min resa till Oslo, i denna märkliga envägskommunikation där mina rader aldrig når fram till dig utan hamnar i den gamla skokartongen under sängen. Det är mest som att skriva dagbok, men jag hoppas att du stannar så pass länge i San Francisco att du har mod nog att ge mig en adress.
Det känns skönt att veta att du mår bättre, men det är ändå svårt att inte få berätta för dig hur jag har det. För det vill du väl veta, trots allt?
Jag kom hem från Norge idag. Resväskan ligger ouppackad på sängen. Men mina nyinköpta "middags"-kläder som jag endast kände mig fånig i. Du skulle inte ha trott dina ögon. Det har varit en konstig helg. Egentligen skulle vi ha varit där en vecka, men jag lyckades övertala Erik att åka redan idag. Jag stod inte ut längre. Och jag tror inte att hans föräldrar ville ha mig kvar heller.
De bor i ett makalöst hus med utsikt över fjorden. I Oslos finare kvarter. Vi, Erik och jag, fick bo i gästflygeln. Bara det! Det var naturligtvis fjärilar i magen på mig bara jag gick över tröskeln till detta palats.
Och så middagen på fredagskvällen. I min hemska klänning. Vid ett jättebord med gigantiska kandelabrar och uppassning! Kan du tänka dig? Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Vilken sked skulle jag använda först? Jag vågade knappt svälja.
Hans föräldrar var vänliga men strikta, och efter hand som tiden gick så förstod jag att jag inte var den flickan som de hoppats att deras son skulle träffa. Det vilade en högborgerlig, nästan arisk stämning i huset. Och när jag berättade om mitt ursprung så märkte jag tydligt missnöjet i deras ansikten. Erik studsade högt på sin stol när jag berättade att jag kom från en judisk släkt. Han hade inte fattat någonting.
Jag blir inte klok på den killen. När vi är för oss själva är han underbar och trygg och stark, men när hans föräldrar är i närheten förvandlas han. Han är på något sätt deras framtid. Hela deras liv går ut på att sonen ska "bli något". Och jag passar absolut inte in i den bilden.
Därför är jag lite ledsen ikväll. Jag tycker om Erik. Jag kanske till och med älskar honom. Men hans föräldrar står mig redan upp i halsen. Det är så svårt. Jag känner ibland att jag måste tvinga Erik att välja sida. Men det skulle ju inte heller funka.
Jag saknar dig ikväll, Leo. Jag kunde behöva några av dina råd, visserligen vimsiga men ändå. Jag undrar vad som ska hända. Men en sak vet jag… den där klänningen tar jag aldrig på mig igen.
Sigrid
|
|