Två dagar senare stod jag naken, med värkande fötter efter evighetslånga promenader, vid mitt solvarma fönster på Federal Hotel, och såg ut över, den aldrig vilande, staden. Hotellet var en stolt, röd tegelbyggnad, uppförd under den laglösa guldrushen, på södra sidan av Market Street. Varma duschar hade sköljt bort tre dagars lagrad smuts och sur svett, som lagt sig i lager på lager under min resa över långfilmskontinenten. Och naturligtvis hängde allt detta på något sätt samman. Smutsen i bussen - doften av tvål i San Francisco. Nu andades mina porer igen. Nu gnistrade håret. Bångstyrigt och elektriskt.
En trött, gammal radio, som jag lånat i receptionen, spelade sorglös västkustrock. Sånger som glimmade hoppfullt likt kromen på de slarvigt parkerade vrålåken utanför skumraskhotellen längs Jones Street, som makligt och pustande klättrade uppför Nob Hill. Åt vänster låg det vita, palatsliknande, nästan europeiska, Civic Center. Dess diffusa konturer skimrade i pastellrosa i den stickande nedåtgående solen som hällde sitt vassa, orangegula ljus över Market Street i den sömniga, kaliforniska skymningen. Dammet dansade i solen. Rummet luktade häst och det här var verkligen Västern.
Jag drog för de tunga, mörkröda gardinerna och kröp ner mellan de svala lakanen för att ta igen lite av den sömn jag misskött i upphetsningen över att vara här. Men känslan av att äntligen vara framme i detta Shangri La, detta äventyrens Eden, höll mig klarvaken och berusande rastlös. Sömn var bortkastad tid. Jag skrev en hastigt brev till Sigrid, så måste jag ut på gatorna igen.
Jag hade suttit på Jamy's Steakhouse, och ätit fyra dollars t-benstekar begravda under högar av knaprig stekt potatis. Så hade jag vandrat omkring i en fåfäng jakt på beat-generationens hägringar. Upp och ner längs, den aldrig sovande, Market, letandes efter barer med mässingsstång, spottkopp och biljardbord och svettiga jazzhak som kokade av en soppa på be-bop, blues och sex. Men det fanns naturligtvis ingenting kvar från Neals och Jacks femtiotal.
Idag skar Market Street, som en tysk paradgata, rakt igenom alla de elva kullarna på sin väg mot östra hamnen, där fulla sjömän strök omkring i gränderna vid Beale Street, och gav upp glädjetjut mot fullmånen som hängde som en kräftlykta över bukten. Trottoarerna var breda med figurklippta träd planterade på gångbanan. I gathörnen stod trasiga indianer, med stenansikten och oljigt svart hår, och tiggde pengar till sprit. De skränade och tjöt och höll monologer för varandra. Ingen lyssnar ju ändå på en full. Vi har alla våra ups and downs, men de här killarna hade bara förlorat, förlorad och förlorat igen. De hade aldrig haft en älskad i sin närhet, bara fylla och skrikande magar. Så en dag ligger någon av dem där på gatan med kamraterna i cirkel runt omkring. Död som en fågel. Som ett påkört djur. Och ett kort ögonblick står tiden still i ögonen på detta stolta folk. Innan ambulanspersonalen gjort gatan snygg igen.
Jag hade gått uppför Nob Hill på silvriga gator, blanka efter regn och där från toppen av kullen såg man de lockande taken på North Beach. Blöt och kall letade jag efter tecken på Luanne Henderson, Al Hinkel, Kerouac och den store Neal. I min fantasi hörde jag deras kastanj- och gräddfärgade Hudson 49a komma slirande på två hjul från Little Italy ut på Lombard Street. Med Neal vildögd och tuggande bakom ratten.
Jag hade traskat genom Chinatowns sötsura dofter. Med ångande tvätterier i varje gathörn. Med det oupphörliga smattrandet av mopeder fullastade med grönsaker, och jäktade kineser som springer, springer, springer…
Jag hade bestigit Telegraph Hill och kommit alldeles nära den kalifornienblå himlen med sina fluffliga bomullsmoln, och sedan suttit på uteserveringarna i Mission distriktet och tittat efter vackra, brunögda mexikanska flickor, med gungande bröst i snäva, storblommiga klänningar, lädersandaler och målade tånaglar. Sammetslena skönheter som vaktande leddes runt av män i uppkavlade skjortärmar och hatt, med en blick som tydligt varnade alla för att komma för nära. Jag hade till och med vågat mig in i sotiga Fillmore, bland bilvrak och fönsterlösa hus på utbombade tomter, där svarta gatupunks rökte cigaretter och stirrade efter mig som om jag anlänt från en annan planet.
Och så hade jag ringt Diane. Efter ett antal resultatlösa telefonsamtal utan svar, hade till sist en mansröst svarat.
Mitt hjärta stod still i fem sekunder innan det gick igång med dubbel hastighet. Det här var ett scenario jag inte ägnat en tanke. Hon hade pojkvän. Hur kunde jag ha lyckats förbise en sådan möjlighet? Självklart hade hon träffat en kille. Eller hade jag slagit fel nummer? Jag frågade lite nervöst efter Diane.
She's still at work, sa rösten i andra änden. Who are you?
Well… I'm Leo. I'm a friend of Diane, and I didn't know…
Hi Leo. I'm Bob. Why don't you try again later.
Så nu stod jag där som sagt, naken, med en känsla av förvirrad tomhet inom mig. Vad skulle jag nu göra? Åka hem igen? Och plötsligt kom ensamheten dånandes över mig bakifrån som ett expresståg. Det här var värre än nånsin. En miljon kilometer hemifrån, på ett rum som luktade som ett stall, kunde jag uppgivet konstatera att jag var en idiot. Endast en dåre reser över halva jordklotet i jakt på en kvinna utan att bättre kolla upp förutsättningarna. Jag förbannade mig själv. En dåre är just vad du är, Leo. En åsna. En drömmare. Ett fiasko. Jag hade nått slutet på kontinenten. Nu gav jag fan i allt.
Men Gud höll sitt trollspö över mig ännu en gång och nästa kväll var allt annorlunda. Jag satt mittemot Diane vid hennes köksbord med kromade lister och skiva av marmorimitation. Jag såg in i de brunaste ögon jag kunde minnas medan hon tände en joint.
Tidigare samma dag hade jag satsat allt på ett kort och gått närmare fyrtio kvarter till hennes hus på Page Street. Jag hade traskat under telefontrådar, upp och ned för kullar, på en nästan folktom gata kantad av viktorianska trähus i olika färger. Till sist stod jag utanför nummer 1373. Ett grönt kråkslott.
Jag gick uppför stentrappan och hittade hennes namn vid klocka B. Ringde på och hörde genast mansrösten från igår. Jag sa vem jag var, det surrade i låset och jag kunde gå in. Uppför en brant trappa i en mörk hall med en tjock brun heltäckningsmatta och in genom den öppna dörren till lägenheten.
På golvet låg en man och läste plastannonserna i San Francisco Chronicle. Det var Bob. Bob Liuzzi, tjugosju år, med rötter i Italien. Han var klädd i urblekta jeans och en rutig arbetarskjorta. Inga strumpor. Håret var svart och långt och uppsatt i en praktfull hästsvans. Skägget var lika svart och verkade fått växa efter eget behag. Han såg på mig, lite nyfiket, med kloka och milda ögon, och ett kort ögonblick kändes det som om det var Jesus som stod framför mig. Som med en herdes kärleksfulla överseende betraktade ett av sina får som nytt återvänt efter ett rymmar-äventyr.
Han lagade pulverkaffe till mig och stökade omkring i köket samtidigt som han förklarade att de var tre personer som delade den här lägenheten. Han själv, Diane och så Nancy, som för tillfället var i Los Angeles, men skulle komma tillbaka samma kväll. De var alla från östkusten. Diane och Nancy praktiserade till sina studier och Bob drev omkring i väntan på ett jobb. Och… han var inte pojkvän till vare sig Diane eller Nancy.
Mitt hjärta pickade på.
Bob tog en dusch och jag satt vid köksbordet och kikade på lägenheten under tiden. Vardagsrum och kök hängde samman i ett stort rum. Här fanns ännu en mjuk heltäckningsmatta. Full av hårstrån och damm, och säkert miljoner små levande varelser. Tre gröna fåtöljer var hopsatta till en soffa, och framför dem stor en liten bärbar TV. Fönsternischen var fylld av stora gröna växter i matta lerkrukor, och längs ena väggen fanns en stor värmekamin som jag antog var husets enda värmekälla. Över den hängde en spegel och bredvid stod en bokhylla med "liberala" kaliforniska böcker. Hippiefilosofier, astrologi, healing, feministiska skrifter och en bok om Kaliforniens nakenbadstränder.
Köket var stort och ljust. Bordet stod i en nisch och där fanns massor med skåp och bänkar. Spisen var enorm och full med klockor, visare och lampor. Jag hade aldrig sett något liknande. Bob sov på golvet i vardagsrummet, och flickorna hade tydligen varsitt rum. Även de med tjocka mattor. Deras enda möbel var madrassen på golvet. Överallt låg underkläder, och smink, och så den obligatoriska hårtorken. Och de mystiska oljorna och krämerna som så hemlighetsfullt tillhörde kvinnornas värld, och vars verkningar jag aldrig förstått. Någon läste Erica Jong och en annan Lisa Alther. Det var precis som hemma. Precis som det sovrum jag lämnade bakom mig, och ett litet sting av saknad högg i mitt hjärta.
Så hade Bob och jag gått på bio, ätit smördränkta popcorn i ställbara fåtöljer, och när vi kom tillbaka hade Diane kommit hem.
Hon stod mitt i rummet när vi kom in. Ett försiktigt leende och en tafatt kram.
It's been a long time, sa jag.
I remember you well, svarade hon. It was a beautiful night in Italy.
Hon log ännu mer och såg på mig intensivt, nästan påträngande. Jag kämpade för att inte titta bort, men visst var det samma ögon och samma mun som i somras. I mitt minne visades filmen i repris. Hennes viskande, mörka röst som uttalade alla ord så långsamt.
Jag hade duschat bort kylan ur kroppen och nu satt jag på galonstolen mittemot Diane vid köksbordet. Hon hällde upp vitt vin till oss och rullade, som sagt, en joint. Tände den, och den söta doften av marijuana slog omedelbart ut alla andra lukter som fanns i närheten. Det knastrade om den tunna cigaretten medan glöden lyste starkare när hon drog ner röken i sina lungor. Hon räckte den till mig medan hon pustade.
Acapulco Gold... Oh, you must stay here, Leo. There's plenty of room.
Jag tog ett försiktigt sipp på den smala cigaretten. Den heta röken brände i halsen. Hon fick tillbaka sin joint och hon drog djupa tag innan hon gav den till mig igen. Så vandrade den över bordet några gånger innan drogen verkade.
Plötsligt var allting annorlunda. Ljudet från TVn sögs in i mitt öra och la sig i bakhuvudet. Det var någon slags talkshow med bräkande amerikanska röster och en entusiastisk publik som skrattade och applåderade. Jag hörde Bobs ivriga kommentarer till programmet. Hans åsikter, sarkasmer och imitationer av programledaren låg strax över TV-ljudet men var lika glasklara. Jag hörde TVn och Bobs röst flyta ihop. Men ändå lyckades min, hårt jobbande, hjärna skilja dem och dela upp dem i olika kanaler som var lika kristallklara på samma gång.
Samtidigt såg jag Diane framför mig. Hon var först som en oljemålning i starka färger. Så föll ett regn av guldsand över henne och det var Sigrid som satt där. Jag blundade hårt och skakade på huvudet och Diane var tillbaka. Så susade köket ut i en dimma och hennes ansikte blev glasklart. Jag såg varje färgskiftning i håret. Det bruna, det röda, kastanjefärgen. Ansiktets linjer blev knivskarpa. Jag kunde se var rynka, var prick, varje por i hennes hud. Hon var så otroligt nära och detaljerad att jag flämtade av häpnad. Min hjärna drogs in i en virvel. Jag var i Lund, i Italien, i Kalifornien på samma gång. Alla klockor stannade.
Hennes läppar rörde sig men hennes röst skapades inne i mitt huvud. Hon höjde sitt glas, och jag gjorde detsamma. Vinet låg som en kula på tungan i min torra mun, innan det fuktade fram smakförnimmelserna i munhålan. Som gyllene spjut stack den syrliga kaskaden sönder allt motstånd. Det var guldregn överallt. TVn sorlade vidare. Bob skrattade. Diane var som en egyptisk drottning och hennes röst kom in i mig som varma vågor av viskande stämmor från tusen år.
Jag hade ingen kontroll över mina sinnen längre, och jag brydde mig inte om det. Känslorna ville leva sitt eget liv, och jag lät dem leva. Jag var trygg i min galenskap, och inte det minsta rädd. Jag hade öppnat en dörr till en sida av mitt inre som jag inte visste fanns.
Mitt i allt detta slogs ytterdörren upp, med en skräll, och Nancy kom hem från Los Angeles. Hon hade hälsat på sin bror och hans japanska fru. Nancy Rosenbaum, tjugosju år, och av tysk-judisk släkt. Hon skelade lite på ena ögat och kikade på mig från sidan. Och hon skrattade och skakade på sitt huvud så de tunga, svarta lockarna slog mot halsen som tysta bjällror.
Diane och jag gick ut i den susande natten sedan. Från Twin Peaks skickade någon ut röda och gröna laserstrålar mot den Californiska himlen. Vi stod tysta intill varandra och såg ljusen svepa fram och tillbaka över den glittrande staden. Det fanns en värme i luften, och en mildhet och ett lyster som var så lätt och bekymmerslöst i sin kaliforniskhet.
Vi tog hennes lilla japanska bil och hämtade mina saker på hotellet. Hon var påtänd och körde löjligt sakta längs Page Street. Lutad över ratten för att inte missa något rödljus.
God, I'm stoned, pustade hon.
En timme senare var det stilla i lägenheten. Jag låg på soffan och vibrerade av berusning. Page Street var full av ljud. En bil tvärbromsade. Någon svor. Musik från en bilstereo. Bob snarkade på sin madrass. Han vred sig plågsamt i sömnen. Diane och Nancy sov i sina rum och strax därpå somnade även jag med en ryckning som knockade mig fullständigt.
|
