Sigrid hade, och har väl fortfarande, en stark övertygelse att hon kunde få kontakt med sin morfar Isaach, som satt med sin förlåtande vishet och såg ner på oss förtappade från sitt judiska himmelrike.

Ibland när jag kom hem till vår lägenhet fann jag henne sittandes i lotusställning på golvet. Det luktade av rökelse och överallt stod värmeljus och brann. Hon spelade Tim Hardin på stereon. Eller möjligen Joni Mitchell…men det var nog trots allt mest Tim Hardin på den tiden.
Hennes ögon var slutna och medvetandet var långt, långt borta. Och jag visste att hon inte fick störas i dessa egendomliga, men, såvitt jag begrep, alldeles nödvändiga seanser. Medan telepatin tickade ut genom kosmos, smög jag ut i köket för att inte vara i vägen.
Där kunde även jag ligga lutad över köksbordet en timme eller två och tänka på Isaach Gordon. Den gamle skojaren som värdigt promenerade i sin svarta rock och sitt långa vita skägg bland jäktande norrmän längs Karl Johann. Och hur Gestapo så till sist, oundvikligen, kom och hämtade honom i butiken för transport till Akershus. Efter, vad jag förmodar, en farsartad och summarisk rättegång i vilken den officiella anklagelsen var spioneri, medan den verkliga var felaktigt etniskt ursprung, ställdes han framför en blöt och blodstänkt tegelvägg och sköts med ett dussintal kulor. Vad tänkte han då? På lilla Magdalena som var på rymmen någonstans i de Värmländska skogarna? Vad tänkte han? Kunde han någonsin förlåta?

Någon gång, när jag inte längre stod ut i köket, gick jag ut igen och klättrade upp på St. Hans backar och såg ut över Lundaslätten. Där kunde jag stå stilla i en timme och se de djupa, bruna, leriga plogfårorna försvinna in i det spökliga diset medan en hund skällde av ensamhet, på en gård, någonstans där ute. Och i denna obeskrivliga sorgsenhet kunde jag undra hur Gud tänkte när han delade ut våra öden som korten i en lek.

Om du bara visste Sigrid…
När jag kom hem och musiken var tyst, och du låg på golvet och sov. Jag blåste ut alla ljus, och bar dig till sängen. Du var så långt borta och vaknade aldrig när jag klädde av dig och kröp ner hos dig.
Du var så ung. Du hade mig och inget annat. Jag hade dig och min stora förvirring. Men du var hamnen i vilken jag sökte skydd från stormen. Din kropp passade så bra i mina armar. Efter tusen nätter i varandras famn hade vi anpassats efter varandra. Vi smälte ihop till ett.
Och när du sov lyssnade jag till din andning, medan regnet slog på rutan i Lundanatten. Jag kände dina bröst tryckas mot mig för varje andetag du tog. Sov Sigrid. Sov och var lugn. Världen där ute kan inte nå dig nu. Du är min lilla fågelunge som jag värnar om och skyddar med mitt liv. Du får aldrig dö. Du ska leva med mig i tusen år i en värld där tiden står stilla. Du och jag genom evigheters regniga nätter där ingenting kan störa oss. Ingenting kommer någonsin att kunna pressa sig in mellan våra sammansmälta kroppar i dessa skånska höstnätter när ångesten kommer tjutande i stormen med sitt ondskefulla grin. Håll hårt i mig, Siggen, och inget farligt kan hända.