|
Jag ville bara berätta för dig att jag mår bra igen. På något sätt känns det som om jag har hittat vad jag sökte. Jag har blåsor på fötterna efter milslånga promenader på gatorna i San Francisco. Mina hjältars stad. Mina hjältar som du inte förstod dig på, men ändå hade överseende med och lät mig få dyrka ifred. Det var ju lugnast så. Det här måste vara Vilda Västern. Alla folkslag, du nånsin kan tänka dig, verkar ha samlats här bara för att se vad som ska hända. Här finns en nybyggaranda som fortfarande känns alldeles färsk. Jag tänker ibland på min farfars systrar, Hilda och Ester, som for hit på tjugotalet. Och på Esters gubbe, Elis, som jobbade på järnvägsbolaget tills han en dag rånades och slogs ihjäl av ett gäng kineser i Utah. Och hur de sedan la honom på spåret för att få det att likna en tågolycka. Och deras son, Holger, som jobbade på flygplansfabriken i Seattle. Och på farfar själv som så gärna ville åka, men förbjöds av sin mor. Fast han bokat biljett och allting. På självaste Titanic. Så annorlunda allt skulle kunna vara. Äntligen tror jag att jag har hittat rätt. Jag vet faktiskt inte om jag nånsin kommer hem igen. Här finns så mycket att titta på. Det kommer att ta tjugo år innan jag besökt alla barer och jazzklubbar i den här staden. För att inte tala om alla de gränder som måste utforskas. Min rastlöshet och förvirring är lika stor som tidigare, men på något sätt har jag i alla fall lyckats koncentrera den till en plats. Sköt om dig, Sigrid. Gå vidare. Ta för dig. Låt aldrig nånsin någon sätta sig över dig. Efter vintern kommer dagar av mjölk och honung. |