Leo
Jag stod just med mina väskor i hallen när posten kom. Där fanns ett brev från dig postat i Sacramento. Var ligger det? Kalifornien? Nu kan du snart inte fly längre. Om du inte mönstrar på en båt förstås.
Nu sitter jag med Erik på flyget från Kastrup till Oslo, och skriver detta brev som du inte får läsa på länge än. Jag kryper ihop vid fönstret så att han inte ska se vad jag skriver. Han frågar mycket, och nog lite svartsjuk.
Ja du, istället för att sitta på ett bussäte med dig så sitter jag i ett flygplan bredvid min nye kille. Jag har naturligtvis inte råd att köpa flygbiljetter till Oslo, men det har Erik fixat. Fast egentligen tror jag att hans föräldrar ställt upp. De verkar löjligt rika. Erik har visat mig bilder på huset där de bor. En vit villa på sluttningarna mot Oslofjorden. Det är dit vi är på väg. Jag vet inte om jag pallar för detta redan. Det känns som om jag ska visas upp och godkännas.
Jag har berättat om min oro för Erik, men han lugnar mig med att hans mor och far är öppna för nya människor och utan fördomar. Vad han nu menar med det. Jag har aldrig berättat för honom att jag kommer från en judisk släkt, och han vet kanske inte om det. Eller också bryr han sig inte. Jag vet inte varför jag bekymrar mig för det. Jag har alltid varit stolt över mina rötter, och tänker vara det i fortsättningen också. Det vet ju du, i alla fall. Fast du har nog aldrig förstått vad det innebär att tillhöra en minoritet i Sverige. Sånt rycker ju du bara på axlarna åt. För dig är alla människor lika. De ÄR verkligen det. Jag tror aldrig jag har hört dig fälla en kommentar om någon annan människas ursprung. Men det var väl för att du inte fattar bättre.
Erik är i alla fall norsk, och det betyder mycket för mig. Det är också något som ni svenskar aldrig kommer att förstå. Vi har alltid varit underlägsna er. Först danskarna, och så ni duktiga svenskar på andra sidan Kölen. Vi norrmän skrattar mycket åt er när vi träffas. Fast… det finns ju bra människor i Sverige också.
Erik läser till någon slags civilingenjör i Lund. Jag vet inte riktigt vad det är. Vägbygge eller något sådant tror jag. Han ska flytta tillbaka till Oslo till sommaren, när han är klar, och då vill han att jag följer med. Jag vet inte vad jag tycker om det. Vi får väl se.
Så du är ledsen och ensam nu? Vad hade du väntat dig? USA är stort. Har du aldrig läst geografi? Jag tycker inte synd om dig. Du har ju själv valt det. Jag är ingen morsa man kan komma till och gråta en skvätt när det passar. Tror du inte jag också har mått dåligt ibland?
När du har varit försvunnen på dina "utflykter". Tror du inte att mina sinnen har varit i uppror av ångest och på nätterna brukade jag alltid ha en återkommande dröm om att jag hittade dig vid järnvägsspåret, utan huvud. Jag har aldrig berättat det här för dig, men ibland har jag varit så trasig att jag trott att jag aldrig skulle kunna lagas igen.
Hur skulle jag kunna glömma dig. Du är ju min första man. Ja, egentligen min enda man. Men du tillhör en del av mitt liv som jag tänker lägga bakom mig nu. Det finns ingenting som jag skulle vilja ha ogjort. (nåja, något kanske). Men livet måste gå vidare. Jag är äldre och klokare. Du är också äldre, och snart blir du kanske klokare med.
Jag kommer aldrig att glömma bort dig, Leo. Även om jag tror att jag just nu är, upp över öronen, förälskad i en annan man. Du finns alltid inom mig. Jag har bara inte tid för dig just nu.
Sigrid
|
|