Efter en av New York Citys rostbiffsmörgåsar överhängd med massor av rostad lök, pickels och sauce remoulad, och en ljummen öl på 42a gatan någonstans mellan 7e och 8e avenyn, där stan är som allra vildast, gick jag nedför trapporna till Greyhoundstationen. Buss 40 till San Francisco var klar för avgång, och vi var endast en handfull vilsna passagerare.
Bland dem fanns, Bob, en ung man i svart- och rödrutig Canadian lumbarjacket. Han skulle till Colorado Springs efter en veckas destruktivt festande på Times Square. Så var det B.J. från Iowa. Stor, närmast jättelik, med cowboyhatt, väst och kniv i bältet. Han var kapten i armén och hade äntligen fått permis, och nu skulle han hem och skjuta hjortar, äta pannkakor och slåss på de lokala barerna. "There's nothing like a descent fistfight between old friends" sa han på en dialekt som kunde varit plockad från vilken TV-västern som helst.
Bussen luktade rengöringsmedel som en allmän toalett, och jag tog plats i rökaravdelningen längst bak. Motorn spann vasst och metalliskt medan vi rullade ut från den underjordiska stationen. Upp på Manhattans stirriga gator och så ner igen i Lincoln-tunneln. Ut igen i ljuset och vi var i New Jersey.
Förorterna låg hopflätade i en hopplös, trist villervalla. Alla dessa människor. Alla dessa amerikaner sida vid sida. Bussen gjorde en lång sväng och vi kom upp på The New Jersey Turnpike. Jag såg Manhattan försvinna bakom oss på andra sidan den bruna floden. Skyskraporna pekade upp i himlen som smala stickor av betong, stål och solgult glas. De lockade med framgång, äventyr och aldrig sinande möjligheter för den som vågade ta steget. Men nu försvann den i samma solbleka dis som jag sett den dyka upp i. Dödens dimma, som vi människor så målmedvetet lagt på våra liv i vår kollektiva resa mot det oundvikliga slutet.
Vi åkte upp på New Jerseys kullar, genom platser som Union City och North Bergen. Stad på stad på båda sidor om motorvägen. Den ena fulare än den andra. Reklamskyltar, hamburgerjoints, bilförsäljare med färgglada vimplar smattrande i blåsten. Ett olösligt nystan av telefonstolpar och trådar, järnvägskorsningar, godståg och bilar, bilar, bilar. Vi åkte över Hackensack River och genom Clifton och stannade för första gången. Detta var Peterson, New Jersey. Det sorgligaste stad jag någonsin sett.
Vi fick en ny resenär. Hon var nitton år och hette Cindy. Nu skulle hon resa till San Diego för att gå på college, och hon eskorterades till bussen av sin nervöse pojkvän. Han såg bekymrad ut medan Cindy hoppade jämfota av spänning, och i hans ögon såg jag att han redan visste att det aldrig skulle bli de två. Han drog ut henne ur bussen för en sista kyss. "Don't talk to anyone on the bus" sa han ängsligt. Men hon var förlorad för honom i samma stund som dörren slog igen bakom henne.
Hon var vild och tokig och detta var den dag på Cindy sa farväl till sin barndom, och i magen hade hon den där kittlande känslan av att allt var möjligt, och allt kunde, och skulle, hända. Hon ordnade till sin klädsel. Rosa, tight angoratröja och lika slimmade jeans. Så slog hon sig ner hos B.J. som längtade efter flicksällskap på resan.
Cindy pratade högt och ofta och fotograferade oss alla med sin kamera. För henne började livet i detta ögonblick. New Jersey var världens ände, och någon pojkvän hade hon ju egentligen aldrig haft.
Highway 80 går från New York ända till San Francisco, och jag skulle åka med hela vägen.
Jag hade ingen tid att förlora. Vi mullrade genom New Jersey på högvarv. Städerna utan hopp försvann bakom oss och en mörk, sluten landsbygd tog över. Här fanns ingen snö. Bara högt, brunt, visset gräs från ifjol och långa mjuka kullar. Sjöar hade svämmat över sina bräddar. En del hus låg till hälften dränkta i vatten. Den långa färden hade börjat på riktigt.
Allt var stilla på bussen denna vinterkväll. Det hördes dämpad musik från en radio. Vi var ett dussin själar i oändlig ensamhet på planeten jorden. Var och en i sina egna minnen och drömmar. Det var en kväll gjord för att tänka på sånt man gjort och sånt man sagt. Vad man borde gjort och vad man inte skulle ha sagt. Tolv förlorare. Tyngda av skulder från det förgångna. Endast Cindy verkade ha en framtid.
Så var vi i the Keystone State, Pennsylvania. Mörkret föll snabbt och silhuetterna av berg och skogar blev allt otydligare utanför bussfönstret. Vi släckte ner lamporna för att slippa se våra tragiska spegelbilder reflekteras i fönstren.
Så småningom kom vi till Milesburg på andra sidan Appalacherna. Här började ett snötäcke som sträckte sig oavbrutet till Kalifornien. Bob och jag åt varsin rostbiffsmörgås på stationens restaurang, och tillbaka på bussen föll jag in i en drömlös sömn.
I Youngstown, Ohio klev det på mycket folk Vi nådde Cleveland vid tvåtiden på natten och nu var bussen full. Ohio och Indiana försvann utanför i mörkret medan jag sov. Hypnotiserad av motorns vibrerande surr kom drömmarna över mig.
Lördag morgon klockan fem. Chicago. Snön låg knädjup, och jag hade ingen tanke på att stanna. Här var bitande kall blåst. Jag var dåligt klädd och ville inte sluta mina dagar som gamle bluesgubben Blind Lemon Jefferson. Jag såg framför mig hur Lemon föll i en snödriva vintern 1929. Det var full snöstorm. Lemon var blind. Säkert var han full också. Ensam i natten. Det är lätt att gå vilse när man blind i en snöstorm. Men snökornen som slog som nålar mot de alkoholheta kinderna.
De hittade honom nästa morgon, och fick tina upp honom i bårhuset, för att kunna räta ut armar och ben, så han passade i kistan.
Jag åt frukost på greyhoundstationen och såg poliskåren göra detsamma. De kom i grupper. Tjocka och svällande med vaggande gång. Fyrtiofyran hängde ledigt på låret.
När vi skulle åka vidare klev det på ett nytt gäng. Bland dem en cowboy till. Han hette Rosco och skulle till Omaha. Samma västernhatt och kniv i bältet. Dessutom leriga stövlar som han la upp på sätet tvärs över gången.
Han var ännu en av dessa unga amerikanska män som tar för sig av världen, som Gud skänkt dem, var de än befinner sig. Men sin självklara, och ibland alldeles charmanta och trevliga, övertygelse att vi alla har lika stor rätt att bre ut oss på jorden.
Cindy fotograferade Chicago medan vi körde ut ur staden, och någon plockade fram ett par jointar som gick runt. Busschauffören, som var svart som en bluesnatt i Illinois, hade dock varit med förut, och han visste hur gräs luktade.
"I don't want no potsmokin' on this bus" sa han i mikrofonen.
"If I feel that smell again, I'm gonna drop you off right down by the highway".
Jointarna stoppades undan.
Illinois fanns någonstans därute i snöyran. Vi kom till Moline och åkte över Mississippifloden. Stor och så självklar, så värdig och utan konkurrens flöt den, med en majestätiskt tröghet, som ingen vågade ifrågasätta, söderut. Fylld med isflak som skulle smälta på vägen mot Mexikanska Golfen.
Det bruna, tjocka vattnet klöv landet mitt itu. Det här gigantiska landet som aldrig nånsin verkade ta slut. Med så många livsöden. Så många främlingar. Med all sin längtan som aldrig blir stillad. Alla sina drömmar om kärlek, som trots all hopplöshet, ändå vägrar att överge en. Hoppet om något annat. En annan dag. I nästa stad.
På andra sidan floden låg Iowa. Så platt att man inte orkar tänka på det. Med sina små städer som verkar utkastade på prärien lite på måfå. Några gator som alla slutar tvärt vid den plats där den oändliga slätten tar över igen. Svagt glödande gatlyktor, som med sitt gula ljus lyser på de spöklika högarna av smutsig snö.
Vi kom till Davenport, och jag satte mig hos Bob för att alla nya resenärer skulle få plats. Snön yrde kring bussen, och resan gick långsamt. Bob hade rumlat runt ordentligt i New York, och nu hade han ångest inför mötet med flickvännen. Han började snacka om sin dotter som han inte trodde han var pappa till. Precis som hans egen far aldrig ville erkänna honom som sin son.
Och jag pratade om mitt liv, och så där höll vi på ett par timmar. Tyckte synd om oss själva, och fan vet om det är så att det alltid känns bäst av att snacka om det.
I Iowa City blev bussen full med folk igen. Någon var bakfull efter en helnatt, och nu skulle han hem till Des Moines. En skum typ med mängder av packning satt i bussvärmen med päls och mössa på sig. Hans misstänksamhet mot oss andra kändes tydligt i bussen. Man kunde lukta den. Enfalden lyste om honom.
Vi bytte chaufför, och den gamla tackade oss för att inte rökt mer marijuana. Hans avlösare sa ingenting om pot-smokin', så jointarna kom fram igen.
Det var lördag. Feststämning. Alla mådde bra. Bob och jag gick ut i snöstormen och köpte en sexpack som vi delade på. Jointarna gick runt, och B.J. förundrades över att den pälsklädde grabben också rökte. "I thought you were a down-home country boy" sa han. Men skenet bedrog, och lantisen pyste upp ett par öl som han hittade någonstans långt inne i pälsen. Han rapade och brast ut i ett bullrande cowboyskratt. Det började i magtrakten och bubblade upp genom strupen för att explodera som en tornado över slätten. Och jag kunde
höra detta jätteskratt eka mellan silos, bland hästskit, traktorer och melass.
Under några eftermiddagstimmar i Iowas snöstorm försvann all vår främlingskap. Vi tyckte plötsligt väldigt mycket om varandra. Cindy var hög, och skrattade tills tårarna kom. Kroppen var lätt och anden var på fri fot igen. Bob berättade med inlevelse att Colorado Springs var en underbar stad, som jag måste besöka någon gång.
Efter Des Moines började emellertid ruset avta, skratten och ropen kom mer dämpat och sporadiskt, och tristessen tilltog i djupa suckar. Vädret vägrade ändra sig, och vi såg tysta ut genom fönstret.
Sent på kvällen kom vi till Omaha, Nebraska. Där var det bussbyte och all packning skulle stuvas om. På den nya bussen hamnade jag bredvid en femtonårig kille som hette Jimmy. Han skulle till Barstow, California för att jobba på en bilverkstad. Om jag kom dit så skulle han visa mig en spökstad från guldruschen som låg i närheten. Där fanns koskelett, skallerormar, prärievargar och …
Han pratade på och jag somnade.
Nebraska var lika platt som Iowa, och jag sov mig igenom hela staten. När jag vaknade var vi i Wyoming. Det hade slutat snöa. Solen lyste och de oändliga slätterna var gnistrande bländvita.
Vi åt frukost i Cheyenne. Jag tog farväl av Bob som skulle söderut medan jag fortsatte mot Stilla Havet. Wyoming var något helt annorlunda. Sakta började Klippiga Bergen smyga sig på oss, och plötsligt var vi mitt ibland dem. Vi klättrade upp till två tusen meter och solen lyste starkt i den klara luften. Hjortar och antiloper skuttade över de snötäckta slätterna.
I Rock Springs rusade några av oss in på en bar. Golvet var blött av smält snö och vid bardisken satt fullt av självsäkra cowboys som slog ihjäl en söndagseftermiddag med skitprat och öl. Vi hann med några rundor och några rökte gräs, bland jeeparna på parkeringen, innan vi återvände till bussen.
Vi kom till Utah i kvällningen. Saltsjön verkade först fientlig. Den såg ut som en "fall-out zone" från någon testplats för atombombssprängningar. Den var så oerhört ödslig i det purpurfärgade ljuset från den nedgående solen. Några tunga, mörka moln drog in över sjön. Men mellan dem sänkte Gud ner några skarpa strålar av orangegult solljus och välsignade Amerika varpå nattens trygga mörker la sig som ett täcke över den böljande kontinenten.
Vi kom till Ogden och Salt Lake City där vi åt hamburgare på busstationen. Det var söndagkväll och jag skrev ett brev till Sigrid innan jag somnade i mitt säte. Utanför försvann Nevada med sina casinon och blixtsnabba skilsmässor.
Jag vaknade i gryningen, när vi rullade in i Kalifornien. Äntligen. Jag kunde ana Sierra Nevadas mörka silhuetter vid sidan av vägen. Solen hade ännu inte gått upp, men himlen var mörkblå och gav en föraning om att den nya dagen skulle bli vacker. Den var måndag och jag var i California. Great.
Himlen gick över i grönt sedan till klarblått. Det skulle bli en strålande dag. Det visste jag med säkerhet när solen klättrade upp över bergskammarna.
Det blev en magisk morgon. Det var som om bussen fick liv och skrattade hela vägen när den rullade ner mot Sacramento Valley. Den var som en häst som ville hem till stallet. Solen var mild och snön var borta. Vi gjorde ett kort uppehåll i Sacramento som doftade av tallbarr och honung, och nu var det plötsligt sommar. Små färggranna trähus solade sig i morgonskenet och folk gick bekymmerslöst omkring i kavaj och t-shirt. Lövträden var tunga av gröna blad och små röda blommor. På terrassodlingarna väntade apelsinträden på ytterligare ett par grader för att kunna slå ut i full blom.
Så nådde vi The Coast Range med sina underbara, mjuka kullar. Och vi tog oss igenom via ett pass. Storstadsområdet runt bukten kom emot oss som inledningen i en Hollywood-film.
Vi gled igenom alla pastellfärgade städer på östra sidan av bukten. Fairfield, Vallejo, Richmond, Berkeley och Oakland. På höger sida låg vattnet som en glittrande spegel. Längst därute syntes Golden Gate Bridge med sina röda bropelare. Och under brospannet öppnade sig Stilla Havet i silver och guld. Här dog vågorna mot kusten efter sin resa över Stilla Havet. Landet tog slut här, och jag fick ont i magen.
Efter stopp i Richmond och Oakland åkte vi över Oakland-San Francisco bron. Genom tunneln på Treasure Island och där låg hon. San Francisco. Den vita staden på sina elva kullar. Ljusa skyskrapor kring Downtown med Bank of America's pyramid som den vackraste. Där låg Coit Tower och den stora skylten "Port of San Francisco".
Vi åkte genom ett virrvarr av motorvägsavfarter och snart stod vi på Greyhoundstationen på 7e gatan. Jag tog min packning och gick av bussen.
There I was. Market Street, San Francisco.
|
