Sigrid

Sigrid, Sigrid, Sigrid…. Det är fortfarande alldeles glasklart. Vårt första möte. Det finns saker man aldrig glömmer. Saker som aldrig förbleknar, utan som alltid lyser knivskarpt i minnets oändliga gömmor.

Till sommaren blir det tre år sedan vi träffades i den där parken i Salzburg. Jag låg i skuggan av ett träd och sov ruset av mig efter en gasthaus-runda i Tyskland. Det hade varit en förfärlig tågresa genom ett vidbränt Bayern. Jag hade tillbringat större delen av den på muggen. I Salzburg hade jag inte stått ut längre utan gått av tåget och lagt mig under ett träd i parken utanför järnvägsstationen. Ett par timmars sömn, och allt skulle vara OK igen.
När jag vaknade satt hon under trädet intill. Hon åt jordgubbar och drack vitt vin. Jag betraktade henne en stund i smyg. Hon såg inte mig, men jag såg den vansinniga fontänen av svart hår som var som en explosion runt hennes huvud. När hon så äntligen fångade min blick var jag omedelbart förlorad.

Vad som hände sedan var sånt som egentligen aldrig händer. Jag skulle till Wien och Sigrid till Paris, men på femton minuter bestämde vi oss för att åka till Venedig tillsammans. Vi hade en kupé för oss själva, det var väldigt varmt och vi luktade båda svett. Vi hade fönstret öppet och det dammade och doftade från sädesfälten på Po-slätten. Tåget dunkade fram i den italienska natten, och hon berättade sin historia på mjuk norska.

Hon var född för nitton år sedan i Oslo och var dotter-dotter till den judiske mattförsäljaren Isaach Gordon. Hennes mor, Magdalena Gordon, hade genom en serie lyckliga omständigheter lyckats fly till Sverige när tyskarna invaderat Norge. Morfar Isaach hade inte samma tur, utan avrättades av nazisterna på Akershus fästning den 7 november 1943.
När kriget var slut hade Magdalena återvänt till Oslo och träffade Alfred Friedman. De gifte sig, och året därpå föddes Sigrid som deras enda barn.

Det är svårt att beskriva vad som hände den där natten på den italienska slätten. Att två människor kan tycka så mycket om varandra bara på något ögonblick. Det var väl Guds försyn. Ett möte sedan länge planerat av ödet.
Det var som om vi träffades på nytt efter en längre tid ifrån varandra. Som om vi alltid känt varandra. Alla de försvarsställningar man intar mot en främling var borta, och jag öppnade mig för henne utan några funderingar på återhållsamhet, baktankar och nödutgångar. Sigrid berättade att hon var oskuld, och att hon omedelbart ville bli av med densamma. Vi kom till Venedig vid midnatt och ordnade ett hotell där vi gick till verket med uppgiften.
En sådan händelse är ju alltid omtumlande och den flätade för alltid samman våra liv. Italien fick en speciell plats i våra hjärtan, och vi skulle återvända dit flera gånger.

Men mellan alla våra resor fanns också tiden där hemma. Sigrid flyttade till mig i Lund. Vi bodde trångt och älskade varandra intensivt och passionerat. Våra gräl var lika intensiva och med jämna mellanrum flyttade någon av oss, mestadels jag, bort från allt. En vecka eller två medan jordbävningen bedarrade. Men intensivt var det. For better, or worse.

Nu var emellertid allt slut, och Sigrid hade en ny pojkvän. Jag kunde inte fatta det. Jag hade tagit hennes kärlek för självklar.
Hon hade träffat honom några gånger utan att jag visste något. Själv hade jag aldrig mött honom, men jag avskydde honom ändå av hela mitt hjärta. Jag förstod att han inte alls var som jag, och inom mig byggde jag upp en bild av en trist ingenjörstyp som aldrig läst en vettig bok eller hört på någon annan musik än den som spelades på radion. En klättrare på karriärstegen med en ofarlig framtid utstakad framför sig. Vad skulle han med Sigrid till?
Nyckfulla, oberäkneliga, glödheta Sigrid. Det fanns ingen som kunde tämja henne. Ingen utom jag.