|
Hoppas att du har det bra. Med eller utan norrbagge. Vad kan jag säga...? Jag sitter på världens mest tragiska buss i världens mest ödsliga land. Fan, Siggen, det här landet tar aldrig slut. Miljoner tunnland med gnistrande snö. Jag har åkt i dagar. Tillsammans med en skock andra förlorade själar. De är lika förtappade här som hemma. Tröstlösa, sorgsna silhuetter i bussen. Var och en sköter sitt. Ständigt på driven. Ensamma och olyckliga. Jag längtar så efter dig. Om du ändå vore här. Du borde sitta på sätet här intill. Och sova mot min axel. Så kunde jag nynna lågt i ditt öra och tvinna ditt omöjliga hår mellan mina fingrar. Du vet, så där som du brukar tycka om. Jag är så fruktansvärt långt borta nu. Känslan tar andan ur mig. Först nu har jag fattat hur stor världen är, och hur liten jag själv är. En prick på det enorma klotet. Åh Sigrid. Det här är ju enda chansen för dig och mig att komma vidare. Men det känns tungt inatt. Jag försöker att inte tänka på din nye kille, men jag kan inte låta bli. Och jag oroar mig för vad du tänker om mig. Om du över huvudtaget tänker på mig. Jag kanske redan har packats ihop med allt det andra som tillhör ditt förflutna. Som vilken annan skitsak som helst. Varken bättre eller sämre än något annat. Bara något som tillhör det förgångna. En skugga som bleknar. Jag står inte ut med tanken att jag inte skulle betyda något för dig längre. Jag kan stå ut med att du har en ny kille. Men glöm inte bort mig. |