Jag hade träffat Diane sommaren innan.
Sigrid och jag var tillbaka i Italien och bodde på ett litet vitt pensionat, begravt i murgröna, utanför Rimini. Hon hade varit på sitt tokigaste humör. Ibland, när hon blev upphetsad, rabblade hon en massa, inlärda fraser, på jiddish omväxlande med norska, och denna kvällen var det inte mycket jag förstod. Det knastrade om hennes frasiga hårburr, och de breda, runda, mjuka höfterna, som jag älskade så, rörde sig runt, runt i cirklar när vi älskade i den tryckande värmen.
Hon somnade sedan, men jag satt i sängen och stirrade ut i mörkret medan tusen syrsor höll sin nattliga konsert. Min kärlek till Sigrid var total, men denna natt var jag ändå alldeles tom inuti. Jagad av mitt förflutna smög jag ut i den viskande italienska natten.
En timme senare satt jag under kulörta lampor på en liten taverna. På andra sidan en vitkalkad mur gjorde italienska pojkar konster på sina vespor och försökte överrösta varandra med bilarnas signalhorn. Ett ointresserat och sömnigt band spelade blöta ballader på rutin, och mitt emot mig satt Diane. Hon bara dök upp. I den mättade, doftande natten.
Där satt vi sedan till dagen grydde, och serveringen för länge sedan upphört. Hon berättade om sin uppväxt i Oradell, New Jersey, och hon var frånvarande och närvarande på samma märkliga sätt. Ena stunden en bild, en relief i olja. Så plötsligt, en hand på min axel. Hennes ansikte så nära. En viskande röst. Hennes raka, kastanje-hår, som den amerikanska jorden och New Englands skogar, gnistrade med röda inslag.
Ögonen var så bruna, att man kunde ana blodet från en svart man någonstans i hennes ådror. Kanske en förbjuden kärleksnatt för
hundra år sedan vars minne sedan dess, för evigt, skar genom generationer med sina outplånliga gener. Läpparna var ledsna och fylliga, och de talade hela natten om olyckliga och meningslösa kärlekshistorier, män som slogs, hur kvinnor vill bli älskade och kittlande berättelser från en annan kontinent.
I timmen strax före soluppgången, när de första fåglarna försiktigt börjar sjunga och det kommer en kall vind från havet, lämnade hon mig med en slarvig, och lite tafatt, kyss och ett telefonnummer.
|
