Jag hade fått hjälp med packningen av en "Bell Boy", som till min förundran var klädd i vinröd outfit, inklusive en liten rund mössa, käckt på sned. Han hade platsat i vilken tecknad film som helst. Grabben hade omedelbart, och utan kommentar, knäppt på TVn, och den hade stått på sen dess. Med ljudet avstängt, och lamporna i rummet släckta, hade den ena talkshowen efter den andra kastat sina spökskuggor på väggarna. Nyhetsuppläsarna rörde läpparna i tystnaden, mellan inklippta bilder från mord, eldsvådor och gråtande människor. Rummet var så opersonligt som bara ett hotellrum kan bli, med sin tjocka, ljuddämpande heltäckningsmatta och sina kantstötta tavlor. Tre dagar nu. Utan fallskärm. På trekantiga sandwichar och Budwieser. Det håller inte längre. Jag måste ut. Ut för att överleva. Det hade nu gått en knapp vecka sedan jag lämnat Sigrid den där svinkalla, blåtunga, råsvenska januari-morgonen. Med stormen som rasat, såväl inne som, utanför lägenheten. Hon sov fortfarande när jag gick. Naken på rygg, med täcket vid midjan. Hennes ansikte, som under natten varit sönderslitet av gråt och smärta , var nu alldeles lugnt. Hennes ansikte som ju var min spegel, min tavla, mitt fönster mot verkligheten. Demonerna som piskat henne vilade nu. Sedan en längre tid tillbaka hade vi inte velat ta ställning i de frågor som rörde vårt förhållande. Vi valde alltid den lättaste vägen. Den att inte bestämma något alls. När saken till sist oundvikligen drogs till sin spets, så var det nästan löjligt lätt att säga de tre orden. "Det är över". Tre små ord som lägger sig som en snara runt halsen. Som hänger kvar i rummet långt efter de är sagda. Som ett tyst eko kommer de tillbaka i varje andetag. "Det är över". "Det är slut". Jag lämnade henne samma morgon. Avslutade lite trista affärer för att få ihop stålar och tog tåget till Malmö. Skåne-landskapet rullade obarmhärtigt förbi utanför fönstret. Nysnö på åkrarna. Inga fotspår någonstans. Allt var stilla efter nattens snöstorm. Efter en natt med sporadisk sömn mellan blöta lakan på Hotel Absalon, inklämt mellan porrbutiker och flottiga fastfood-barer på Istedgade, hade jag tagit mig ut till Kastrup. Köpt en SAS-biljett till New York, och innan någon hann säga "regrets" såg jag isflaken i Öresund försvinna långt under mig. Tre whiskey och några timmars sömn senare, gled vi in över Labrador, Canada. Långt därnere syntes skogar, vägar och sjöar. Bangor, Portland och Boston och jorden som lyste tegelröd i solskenet. Long Islands oändliga rader av villor prydligt uppradade i sin trygga förortsmiljö. Därefter en hysterisk bussfärd genom Queens och Bronx grå, fula och sorgsna kvarter. Manhattans hotfulla skyline framträdde så småningom genom diset, och bussen vrålade ner i Queens Midtown Tunnel. Så spottades vi ut på 38e gatan och dumpades brutalt vid busstationen. En tredollars-tripp i yellow-cab tvärs igenom stan. Det var som att befinna sig i en film. För mycket av allting. I samma ögonblick som jag stod på gatan kände jag stadens rytm. Som slog mig i ryggen likt ett baseballträ insvept i en tjock filt. Och mitt hjärtas slag föll in i stadens rytm. En puls som pågår in i evigheten. This town of yellow and grey. Och människor i ständig förflyttning. Det pågår alltid någon rörelse någonstans. Det är aldrig helt stilla. Det är aldrig helt tyst. Uteliggare sov på varmluftsgallren vid varuhusen. Ständigt störda av suckande snutar, som var tjuriga av gammal vana, och som skulle ge vad som helst för att få gå av sitt skift ett par timmar tidigare. Det här var ju så klart inte Harlem. Inte heller the Bronx. Eller the Bowery. Det var Midtown Manhattan. 41st and Broadway. Och från Harlem kom klungor av svarta flickor med långa ben, och grabbar med ghettoblasters som skakade till stånkandet av R&B. De skrek och skrattade och gick om varandra i cirklar i väntan på natten och Times Square. The sickest place in the world. What do you want you, boy? Are you gay or straight? Want drugs? Name it, we've got it. Freddie's on the corner. So you wanna be a junkie. Remember... Freddie's dead. Nu, på dag tre, var jag ute på stan och hittade ett nytt hotell på 16e gatan och Lexington Avenue. 10 dollar natten. Hit tänkte jag flytta nästa dag. Det började regna och jag vände "hemåt" igen. Empire State låg höljt i dimma och jag huttrade under en markis i väntan på att det kalla regnet skulle avta. När det vägrade sluta smet jag in på en mörk bar för att få en öl. Servitrisen var påstridig och fyllde på mitt glas hela tiden. Gick ner i Central Station och köpte en six-pack Miller som jag tog med upp på rummet. TVn körde skit, och jag skrev ett brev till Sigrid, som jag efter genomläsning fann så patetiskt att jag omöjligt skulle kunna posta det. Efter att ha ätit två hamburgare och en kopp kaffe, bland svarta lodisar, på ett nedslitet ställe runt hörnet befann jag mig åter på rummet. Jag plockade fram en lapp med ett telefonnummer ur plånboken. Den hade legat där och bränt länge, och det var dags att se vad som hände om man slog de där siffrorna. Det var ett New Jersey-nummer, och en äldre kvinna svarade. Eh well… Could I speak to Diane, please? Who's asking? The name's Leo. I'm an old friend of Diane. Well Leo, Diane's not here. She's in California. She's in San Francisco to finish her education. Oh I didn't know that. Does she have a phone-number out there? Hang on.. Just a second.. Så där satt jag nu, med ytterligare ett telefonnummer. Jag slog numret, men ångrade mig och la på innan någon svarade. Jag behövde tänka. Vad det klokt att ringa Diane så här? Efter så lång tid? Och allt kom över mig igen. Som en blöt flashback. Jag bestämde mig för att vänta med att ringa och tog istället en taxi till Greenwich Village. Gick på Bottomline och såg John Mayall. Han spelade sina vanliga blues-nummer, jag blev full och somnade senare i mitt meningslösa hotellrum till ljudet av vinande taxibilsdäck över regniga gator och tjutande polisbilar på rutinuppdrag. Vaknade vid nio-tiden. Det var torsdag. Tog en dusch och checkade ut. En svart taxi-chaufför tog mig till 24e gatan. Han tyckte inte om mitt val av hotell. "New York's a filthy place" sa han. "It stinks. Especially this part of the City. Now you listen here son… watch out for them hookers and pimps down here. Don't walk close to them. They gonna strip you down to all they can get. Then you're broke 'n homeless. 'member my words, brother". Hotellet jag hittat dagen innan var fullt, men portiern bad mig komma tillbaka om ett par timmar. Uppskrämd av taxipratet vågade jag inte lämna packningen där utan tog med den till ett fullsatt coffee-house. Jag var trött och svag och orkade inte gå omkring med skiten på New Yorks gator i flera timmar. George Washington Hotel låg i närheten. Dubbelt så dyrt, men vad fan. Min reskassa var knappt rörd. Så jag slappade bort ett par timmar innan jag återvände till gatan. 1st avenue österut, och här var husen finare än vid Lexington. Där låg FN-skrapan, Hudson River och, längre bort i diset, Brooklyn. Jag sov en stund på en parkbänk medan en ekorre klättrade fram och tillbaka på mina jeans. Han hittade inget att äta, utan gav sig iväg mot en turistbuss som stannat på parkeringsplatsen utanför UN. Åt en hamburgare och kom till 54e gatan där de visade "Radio Days" på en biograf. Jag väntade en timme i den röda plysch-fodrade salongen innan jag fick se Woody Allens mästerverk. Det hela var naturligtvis alldeles strålande, och tankarna gick till Brooklyn som jag tidigare sett på avstånd, och till Sigrid och hennes judiska familj, som så turligt kommit undan tyskarna i Oslo under kriget. Det var mörkt när jag åter stod på gatan. En löjlig, och helt onödig, rädsla smög sig på mig. Det var omöjligt att få tag på en taxi, och jag fick gå trettio kvarter tillbaka till mitt hotell. Stannade vid en spritbutik på Lexington Avenue och köpte en liten Jim Beam. Jag stångade mig fram i rusningstrafiken. Jagad av något osynligt. Vad var jag rädd för? Pimps? Niggers? Bums? Beggars? Hookers? Dope-dealers? People?…… Vanligt folk? Jag var ensam i New York, och jag längtade efter en viss person. Nu rusade jag i panik uppför trapporna till mitt hotellrum. Slängde igen dörren efter mig och hängde på säkerhetskedjan. Slog på TVn och tryckte i mig min JB för att över huvud taget kunna somna. Jag låg i sängen och såg New York Islanders slå Boston Bruins med 4-2. På bortaplan dessutom. Det var en rafflande match, och sportens trivialiteter fick ner mig till "normal" paranoia igen. "Älskade Siggen. Jag behöver dig" började jag sedan ett brev med, men det gick inte att fortsätta. Jag måste inse det nu. Allt är över. Alla broar är brända. Hon klarar sig bättre utan mig. Samma kväll fattade jag ett beslut: New York är i alla fall inte min stad. Inte just nu. Den är ingenting för en man med en själ i trasor. I morgon tar jag bussen härifrån. Jag måste västerut. Jag ska hitta Diane. På något sätt ska jag hitta henne i San Francisco, och då ska jag säga henne allt det där som jag aldrig hann säga den där knasiga natten i Rimini. |
