Yellowman

Född som Winston Foster och gul som ost (ja, klyschan var tvungen att tvingas in någonstans så jag kunde lika gärna göra av med den meddetsamma) är Yellowman kanske den mest självklare och älskade albinon från dancehall-scenen. En tid under 80-talet var han ju till och med större än Bob Marley i Jamaica. En bedrift som antagligen ingen annan lyckats bemästra. Till stor del antagligen beroende på att Bob Marley just hade dött och att dyrkningskulten kring honom bara tog sina första trevande steg. Idag är den tyvärr så stor och deformerad att ingen får antasta den kanoniserade dreadlocks-sångaren som prisade Selassie och hade ärr på läpparna efter spliffs som brunnit slut utan att Bobbito brytt sig om att lyfta bort dem från munnen.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om Yellowman som folk inte redan vet annat än att han var grymt stilig och fantastisk på micken. Desto mer intressant är det dock att kika på hans samtida ostiga deejay-kamrater och det är kanske lite av huvudsyftet med den här mini-sidan.

Skivor i urval

One In A Million (Joe Gibbs Music, 1984) är nog min personliga favorit av Yellows album. Den har även släppts av Shanachie med ett annat omslag, av VP Records under namnet Badness med ett liknande omslag (yellow som foster) fast fulare plus ett par extra låtar. Slutligen så har den släppts som en 10" vid namn Operation Radication. Väldigt Yellowman rakt igenom.

Mr. Yellowman (1982, Greensleeves) med Junjo på produktionerna är väl antagligen den första skivan man bör lyssna in sig på när det kommer till Yellowman. För den är väldigt, väldigt bra helt enkelt. Yellow på Dirty Harry-rytmen spelad av Roots Radics är något helt fantastiskt.

Nobody Move, Nobody Get Hurt (1984, Greensleeves) är nog en av mina favorite just för att den är så jäkla ruff. Än en gång Junjo som producerar.

Purpleman

Winston Foster som Yellowman i all ära men det är ändå Purple som är the original Yellow Man. Han var först med namnet men han var likväl tvungen att byta till Purpleman när det var ännu en nykomling som slogs om namnet men lyckades bättre i att göra sig känd. Kanske var det därför Purple aldrig nöjde sig med sitt namn och pendlade lite fram och tillbaka mellan att kalla sig Purpleman eller Peter Yellow, ibland även Yellowman (något jag antas mer kan tillskrivas producenterna som ville profitera på Winston Fosters storhet, se exempelvis skivan Confessions som uppenbarligen är Purple men marknadsfördes som Yellow med både porträtt och namn).

Rent stilmässigt är Purpleman lite hårdare än båda de andra deejaysen; mer monoton, på ett bra sätt, och ofta oerhört galant med sina texter. Medan Yellowman rörde sig runt producent-eliten i JA så höll sig Peter Yellow till ett fåtal, med störst förkärlek för prins Jammy.

Vad Purpleman gör nu för tiden är svårt veta. Enligt deejay-aficionadon Spicey så har han hört en reklamjingel där Peter Yellow berättar om hur framtiden finns i datorprogrammering och han [Peter Yellow] ska tydligen själv ha börjat studera det. Vidare sägs det att han lämnat JA och flyttat till Miami.

Skivor i urval

Hot (Black Joy, 1982) som Peter Yellow med fantastiska produktioner av King Jammy och ännu bättre deejayande av Purpledurple. En av hans bästa låtar finns med på skivan och heter här »Nice Up The Session«, samma låt heter »Session Inna Westmoreland« på albumet Confessions.

DJ Confrontation (1982, CF) som Peter Yellow, clash mot U Brown. U Brown vinner nog, även om det är väldigt svårt att utse en vinnare. Purple råkar förstöra bästa rytmen på skivan genom att sjunga över den!

Purpleman Saves Papa Tullo In A Dancehall (Vista, 1983) och det kan man nog nästan tvista om. För att döma av deras insatser så är nog Tullo minst lika kapabel att rädda sig själv i vilken dancehall som helst. Produktioner av Bunny Lee. En raritet som är väl värd att leta upp.

Mellow Yellow

Minst känd i den bleka trion är utan tvekan Mellow Yellow (han referar flertalet gånger till sig själv som Yellow Hands) som endast figurerade på två album (en clash mot Yellowman och en combinationsplatta med sin kompanjon Youngie Ranks) och ett handfull singlar. Det är förvisso förståeligt varför detta är fallet då Mellow Yellow är en ganska märkbart mindre skicklig deejay än både de andra som gjort flertalet fantastiska skivor och låtar.
Det är även därför man med stor överraskning märker att Jam Rock döper Mellow Yellow till King Mellow Yellow i clashen mellan honom och Yellowman. Om sanningen ska fram så är det med nöd och näppe som jag faktiskt väljer the mellow fellows sida framför the walking jewelery store, men Yellowman var ändå långt mer respekterad och erkänd vid den tiden än praktiskt taget vilken annan deejay som helst.

Vidare skapades det ännu mer förvirring när Purpleman till omslaget av sin delade skiva med Sister Candy (»Lazerbeam« på Enterprise-etiketten) använder sig av en purpurfärgad målning baserad på porträttet av Mellow Yellow från »Herpes Tek Over«-skivan. De var ju bara tre till antalet men JA gjorde sitt bästa för att blanda ihop dem!

Efter att Mellow clashat färdigt, vunnit och släppt sin skiva ihop med Youngie Ranks så försvann han in i glömska och där tog så vitt jag vet historien slut om den mest mystiske av de tre.

Frågan kvarstår dock; Om nu Yellowman var den störste av samtliga deejays hur kommer det då sig att han förlorade clasherna på båda delade skivorna han har med den extremt lilla skaran albino-deejays?

Skivor i urval

King Mellow Yellow meets Yellowman (Jam Rock, 1982). Vem som skulle vinna den här hade nog många bestämt sig för redan på förhand. Fast Yellow Hands öppnar upp något alldeles otroligt starkt med låten »Road Block« där han, förutom att deejay med styrka, sjunger fantastiskt on point. En av de bästa låtarna som gjorts av samtliga albinos.

Herpes Tek Over (Jam Rock, 1982) ihop med Youngie Ranks. Finns inte så mycket att säga om den här skivan. Gedigna rytmer med gediget deejayande. Klockren platta.