Rough Guide To Reggae 3rd Edition
Steve Barrow, Peter Dalton (Rough Guide Music Guides, 1994)
Antal sidor: 484
ISBN: 1843533294
Den definitiva reggaeuppslagsboken. Reggae-gurun Steve Barrow och Peter Dalton sammanfattar musikens långa väg till den nutida versionen med oändlig kunskap och insikt. Recensionerna och artiklarna är väl valda. Av uppenbara skäl kan de inte fördjupa sig i ämnet så mycket som man önskar, men den bör vara lika ovärderlig för nybörjaren som för katten som varit med sedan 60-talet.
Reggae Inna Dance Hall Style
Pekka Vuorinen, Tero Kaski (Black Star, 1984)
Något av det bästa som skrivits om 80-talets dancehall. Pekka och Tero, två finska män som tidigare gav ut reggaefanzinet »Cool Runnings«, reste till Jamaica hösten 1983 för att intervjua männen bakom the Volcano Posse. Resultatet blev det mest levande dokumentet av denna numera svunna tid av jamaicansk musikhistoria. Intervjuer med i princip alla namn som »Junjo« associerade sig med den här tiden. Boken är ur tryck sedan länge men väl värd de extra slantarna och arbetet som kan tänkas spenderas för att hitta den då den i allra högsta grad borde vara obligatoriskt läsande i »University of Reggae Elevation for the Nation«!
Bob Marley; Soul Rebel - Natural Mystic
Adrian Boot, Vivien Goldman (St Martins Pr, 1981)
Antal sidor: 88
ISBN: 0793551536
Boken består i grund och botten av en kortare biografi och Adrian Boots vackra bilder av legenden Bob Marley och människorna kring honom. Väl investerade slantar om än inget grundbrytande. Perfekt för tonårsdreadie som vill ha något att kopiera upp postern från för att kunna tapetsera sitt rum med hans största idol någonsin.
Solid Foundation; An Oral History of Reggae
David Katz (Bloomsbury, 2003)
Antal sidor: 448
ISBN: 0747559104
Herr Katz tanke med »Solid Foundation« var att berätta om hur reggae kom till med orden tagna från de som var där och skapade den. Det är även det som gör den så unik och viktig mot alla andra texter om reggaens uppkomst. Boken är helt otroligt fullspäckad med information och kuriosa om musiken vi alla älskar så mycket och kan i fåtalet fall bli lite väl tung att plöja igenom. Fast då är det bara att ta en paus, vända sida på vilken skiva det än är som spinner på skivtallriken och fortsätta läsa. En av de få böcker som alla reggaelyssnare bör ha i sin bokhylla.
Mi Revalueshanary Fren
Linton Kwesi Johnson (Penguin Classics, 2002)
Antal sidor: 128
ISBN: 0141186984
En samling med utvalda verk av LKJ. Boken är uppdelad i tre delar; verk skrivna på 70-, 80- och 90-talet. Som man kan förstå är det den första delen som bär på klassikerna. Man blir då lätt överraskad när man inser texternas behållning inte tappar ju längre man färdas i bokens kronologiska resa. Att läsa texterna utan musiken ger dem en helt annan, finkulturell, lyster men är likväl väldigt enkla och mäktiga att ta till sig. Rekommenderas varmt!
More Axe
Ray Hurford (Muzik Tree/Black Star, 1987)
Ray Hurford, som bör anses vara en av de allra viktigaste journalisterna inom reggae, hade alltid flertalet projekt på gång vid sidan om sin legendariska tidning Small Axe. Ett av dem var släppet av More Axe-böckerna som kom att bli tre till antalet. More Axe var i grund och botten en sammanfattning av de viktigare/intressantare artiklarna och intervjuer som hade presenterats tidigare i Small Axe och the Small Axe Files. Första boken innehåller artiklar och intervjuer om/med Augustus Pablo, Gregory Isaacs, Jah Woosh, The Morwells, Dennis Alcapone, Clive Chin, Prince Far I, The Twinkle Brothers, Sly Dunbar och King Tubby. Den sistnämnda ansågs vara grundbrytande när den kom och presenterar en väldigt välskriven om hans resa in i dubbens experimentiella utmarker! Man kan dessutom inte göra annat än dregla över alla vackra bilder som presenteras i både färg och svartvitt. I allra högsta grad obligatorisk läsning!
More Axe 8
De finns inte mer än tre stycken More Axe-böcker: det första numret, nummer sju och slutgiltigen det här. Anledningen till att Ray aldrig publicerade de fem mellanliggande numren även fast de låg redo för publicering beror på att när de var aktuella så fanns aldrig ekonomin så det fick bli som det blev. Att döma av kvaliteten på den första boken och den här (jag har tyvärr missat del sju) så kan man inte annat än sucka över vad som verkar vara fem otroliga böcker ligger och samlar damm någonstans i Rays vad som inte kan vara något annat än smockfyllda arkiv. Intervjuerna har blivit längre, djupare och i många avseenden bättre. Läs bland annat den otroliga intervjun med Earl Sixteen av David Katz på sina smått otroliga XX sidor. Största nackdelen är att färgbilderna lyser med sin frånvaro, men vad gör det när man har 160 sidor kunskap på ett och samma ställe.
King Jammys (Original och nyversion)
Ursprungligen skulle Beths bok vara en lite längre artikel som skulle publiceras av Ray Hurford i kanske hans Small Axe Files. När han fick texten i sin hand så insåg han att det var för stort och viktigt. Han kontaktade sin vän, finske Tero Kaski, som var mannen bakom Black Star-förlaget och sa att »det här är mer som än bok« lite lätt konfunderad över vad han skulle göra med den. »Då släpper vi den som en bok!« svarade Tero och King Jammys var född. En helt magisk berättelse om hur prinsen blev kung, personerna kring honom och de legendariska clasharna. Beth måste vara den mest begåvade journalisten när det kommer till att behärska språket då hennes återgivning av revolutionen från Jammys sovrumsplacerade studio är så närvarande att man bara vill ringa upp honom och snacka om tiden som gamla vänner. Tillsamman med »Reggae Inna Dance Hall Style« en av de, i min åsikt, viktigaste verken om jamaicas musikliv på 80-talet. Ett otrolig läsning! Boken släpptes än en gång någon vid millenieskiften ett förord av Beth, en liten epilog av gurun Steve Barrow och inkluderade även artiklar från Beths tidning Reggae Quarterly. Lite tjockare och designad av Intro-byrån som stod bakom de flesta tidigare Blood & Fire-omslagen. Otroligt bra läsning där den stora nackdelen är allt underbara fotomaterial som Beth bidragit med förstörts av designbyråns försök att skapa en samtid och hipp design. När kommer det förresten en bok med bara Beths underbara bilder?
Small Axe Files
Som tidigare påpekat har Ray Hurford haft en hel del för sig under de åren han skrivit om musiken vi alla älskar. Small Axe Files var till skillnad mot sin besläktade namne, Small Axe, lite större i format och straxt under 20 sidor. Den största skillnaden låg dock i att SAF fokuserade på ett specifikt ämne i varje nummer bidragandes till att det gick in lite djupare på ämnet än vad tidningar vanligtvis gjorde. Oftast var det en specifik artist eller grupp det handlade om men det släpptes även nummer om olika perioder och stilar inom reggaen så som Dancehallen och reggaens tidiga år. Som i de flesta andra publiceringar signerade Ray Hurford eller någon av hans kamrater så är det alltid välresearchat och välskrivet. Det kom sammanlagt 21 stycken innan pengarna tog slut, kring hundra nummer hade kommit olika långt i produktionsfasen innan det tog slut dock. Vi kan bara hoppas att de förr eller senare släpps på Small Axe hemsida som sakta men säkert börjat lägga upp flertalet av de redan släppta SAF.
SAF 01 (Muzik Tree, 1991) - Dennis Alcapone -
SAF 02 (Muzik Tree, 1991) - Culture - Jag finner det ganska roligt att den här SAF är precis som Culture. Inte särskilt upphetsande egentligen, men viktig, intressant och likväl efter en lite eftertänksamhet väldigt bra. Allt från deras första inspelningar, deras album för Gibbs till deras oväntade lyckade inspelningar med fröken Pottinger, till deras extremt oväntade cut på Sleng Teng presenteras och en hel del mer därtill. Väl värd läsning.
SAF 02 (Muzik Tree, 1991) - Bob Andy -
SAF 03 (Muzik Tree, 1991) - Junior Byles -
SAF 07 (Muzik Tree, 1991) - Willie Williams -
SAF 08 - Sweetie Irie -
SAF 08 - Dancehall Style - Av många var dancehallen ansedd som slutet på reggae. Slackness, badmen och generellt sunkiga ämnen fick mer och mer uttrymme till kostnad på de mer positiva och medvetna ämnena 70-talets roots bjöd på. Men de nya lyssnarna och den nya sortens musik var för folk som ville dansa och glädjas snarare än att påminnas om misären man levde i. Kanske den mest angelägna genomgången av musikens skapelse som jag läst. Obligatorisk läsning för alla som vill bekanta sig mer med musiken. Det ingår även en lista med rekommenderade album att lyssna på. Kila iväg och leta upp ett nummer!
SAF 11 - Barrington Levy - Den största rösten från Rub-A-Dub-tiden presenteras ihop med förklaringar om hur dancehallen utvecklades och skapades till stor del kring honom. Det är skönt att man inte glömmer i jakten på sina personliga favoriter att faktiskt poängtera vilken definierande artist Barrington var för hela dancehall-eran.
SAF 12 - Sugar Minott - En perfekt introduktion till en av de mest sövande, behagliga röster reggae har levererat. Bra genomgång av hans album med kringliggande historik för var och en. Allt från när han startade crazen med att återinspela gamla Studio One-rytmer i 70-talet till de digitala produktioner han sjöng över på slutet av 80-talet. Det talas även om den bortglömda supergruppen African Brothers som Sugar hade ihop med bland annat Tony Tuff. Behövs en SAF om bara dem!
SAF 13 - Reggae (1967 - 1970) - Historien om hur reggae skapades har som allt annat i JA berättats på tusentals olika sätt av tusentalet olika munnar med ännu fler förklaringar och bevis på att just den personen var drivande kraften bakom deh 'ting deh. Texten i det här numret försöker hålla en relativt objektiv syn på det utan att gå in för mycket i argumenten utan snarare faktumen. Mångsidigt skrivet om en period full av underskattade och bortglömda artister. För tyvärr glöms den här tiden (och rocksteady!) bort för den mer definierade reggaen från det lite senare 70-talet (och framåt) eller ska-musiken från innan. Vital!
SAF 15 (Muzik Tree, 1992) - King Tubby - Artikeln har tidigare även varit publicerad Small Axe 1979 och More Axe 1987. Här gör den en runda igen 13 år efter dess ursprungliga publicering och fortfarande är den underbar att läsa. Skriven av Dave Hendley & Ray Hurford. Slutet presenterar även en diskografi av vad som anses vara krämen av kroppen. Egentligen behövs en bok om mannen kanske skriven av just dessa Dave & Ray eller varför inte av Penny Reel som gav oss den underbara biografin om Dennis Brown?
SAF 16 (Muzik Tree, 1992) - Jah Shaka - Väldigt uttömmande och informativt om en av de mer kända reggaemusiker man knappt vet någonting om. Budskapet, syftet och tankarna bakom musiken är i fokus snarare än självaste musiken. Tillsammans med SAF 02 (Culture) ska de här ha varit storsäljaren och det är enkelt att förstå varför. Det enda jag saknar nu är att det ska skrivas en andra del som tar vid där den första slutade och ger oss Shakas bild av dagens steppers-scen som fullkomligt exploderat. Hur han tycker att han har lyckats med sin vision och framtiden för det musikaliska fundamentet han kommit att skapa.
SAF 17 (Muzik Tree, 1992) - DJ's - En kort introduktion om deejayns betydelse för musiken och sedan presenteras kring 100 deejays med väldigt korta summeringar av deras karriär. Som det påpekas i tidningen är det här ett allt för stort projekt för att bara göras i en SAF. Men den är ändå händig för färskingen som behöver en snabb genomgång av vilka de viktigaste deejaysen varit under den relativt unga och lite mer 20 år långa unika musikkulturen. Numret släpptes 1992 så förvänta er inte att läsa om de nya katterna. Det verkar även ha smugit in sig små missar så som att Pampidoo-kopian Uglyman skulle vara gorgonen Ninjaman och andra detaljer. Ingenting som tar bort varken kredabilitet eller behållning från texten.
SAF 18 (Muzik Tree, 1992) Screecha Nice -
SAF 19 (Muzik Tree, 1992) Peter King -
SAF 20 (Muzik Tree, 1992) Lord Sassafrass -
The Beat
En av världens största reggaetidningar, den drivs av Roger Steffen och har sin bas i staterna. Dess geografiska placering har även färgat av sig på artiklarna och de tidningar jag har som spänner sig från 1983 fram till 1989 nämner knappt dancehallkulturen i Jamaica. Istället fokuseras det fullt ut på rootsreggae i Marleys anda och afrikansk musik. Likväl smyger det sig in intressanta artiklar ibland. Tidningen känns mer riktad för personen som aldrig lämnade rootsen från 70-talet bakom sig. Likväl är det en legend som ej bör glömmas.
Reggae Quarterly
Beth Lesser som inte bara är en av de skickligaste fotograferna att dokumentera reggae är även kraften bakom en av de viktigaste reggaetidningar som har släppts. Även fast RQ hade en relativt kort livslängd på 80-talet med sina åtta nummer så lämnade det intryck på alla de som var lyckliga nog att skaffa sig tidningen. Varenda nummer var nämligen smällfyllt med intervjuer, artiklar, information och bilder av den gravt underpresenterade dancehallscenen Jamaica levde för på den tiden. Ursprungligen startade tidningen som ett litet informationsblad tillägnat Augustus Pablo men det lades ner och fokuset sattes istället på hela musikscenen i JA. Beth Lesser som var bosatt i Kanada åkte regelbundet till Jamaica för att skaffa sig material till tidningen och gifte sig bland annat vid Sugar Minotts Youth Promotions-studio. Som vi alla vet så kom crack till Jamdung med en smutsig biljett och tätt efter följde våldet och osäkerheten, den bidragande orsaken till varför Beth valde att lägga ner produktionen. RQ, du är otroligt saknad men ännu mer uppskattad!
RQ #1 - Michigan & Smiley, Mikey Jarret, Leroy Sibbles, Gregory Isaacs, Lone Ranger, Sammy Dread, Carlton Livingston, Tristan Palma, Lui Lepke, Tetrack & Delroy Williams.
RQ #2 - DJ Round Up (Yellowman, Ranking Joe, Ringo, Errol Scorcher), Burning Spear, Delroy Wilson
RQ #3 - Sugar Minott, Roy Shirley, U Brown, Barrington Levy, Johnny Osbourne, Ray I, Leroy Smart, Don Carlos and Gold, Sister Nancy, Rockers International (Augstus Pablo & friends), The Dubmasters (King Tubby, Scientist, Professor).
RQ #4 - Dennis Brown: The Prophet Rides Again!, Leroy Sibbles, Josie Wales, Little John, Echo Minott, Toyan, Screecha Nice, Prince Far I - The Final Encounter, Jackie Edwards, Early B & Supercat in combination.
RQ #5 - Special Feature: Inside Channel 1, Michael Palmer, Frankie Paul, Half-Pint, Wayne Smith, Pad Anthony, Delton Screechie, Frankie Jones, George Phans, Junjo, Charlie Chaplin, Prince Jazzbo, Sly & Robbie 10th Aniversary [sic] Special
RQ #6 - U-Roy, Waterhouse special Report (Prince Jammy, King Tubby, Junior Reid), Harry J, Phillip Frazer, Cocoa Tea, Inspector Willie, Sugar Minott's Youth Promotion (Tenor Saw, Trevor Junior, Major Stitch, Colorman, Jah Mikey)
RQ #7 - Special Raggamuffin Issue!, Greeting from Half Pint, King Sturmars (Nicodemus, Supercat, Danny Dread), Prince Huntley & Co., The Pearls, Admiral Tebet, Horace Martin, The Youth (Yammy Bolo, Little Kirk, Rohan), The Youth Promotion Posse (Chris Wayne, Casseyman, Lloyd Hemmings), Larry Marshall, Techniques, Michael Prophet, Clancy Eccles
RQ #8 - Cocoa Tea, Pinchers, Junior Delgado, King Everall, Ashanti Waugh, Horace Ferguson, King Kong, Screwdriver, Tiger, Admiral Bailey, Lt. Stitchie, Little Twitch, Major Worries.
Musical Root 2
David Katz, Lol Bell Brown,...
Jah Makossa (Koncrete Jungle Lion/Black Star, 1991)
Antal sidor: 48
ISBN: 951-95321-4-5
Innan David Katz slog stort med sina skriverier om Lee »Scratch« Perry och den eminenta boken »Solid Foundation« drev han den lilla boken/tidningen (den är lite av ett mellanting) »Musical Root« som fokuserade på intervjuer med de artister han kände inte fått nog respekt och omnämnande i industrin. Av samma anledningen känns det då så oerhört logiskt att »Musical Root 2« fokuserar på mestadels kvinnliga artister. Som alltid är det nämligen kvinnor som får bita i det sura äpplet oavsett hur grymma de är på sin grej och bland Jamaicas lätt föråldrade åsikter och kompetativa klimat är det än värre. Därav glädjer det mig att äntligen få läsa om Aura Lewis som släppte en kort men underbar platta med Lee Perry när han fortfarande hade kvar sitt genuina sound. Syster Netifa, syster Rudy och Ika Black intervjuas även de med fokus på ämnen som gärna överskrider musikdiskussionen och hellre berör ämnen som samhällsklimatet och feminism. Förutom dessa fyra underbara kvinnliga artister får vi även en intervju med Carlton Jackson som även han, likt Aura, bland annat jobbat med Perra L vid arken. Ett par mindre artiklar följer sedan vid slutet om engelska Jah Works, senegalesiske Youssou N'Dour och reggaelitteratur år -91. Det som slår mig när jag njuter av detta lilla underbara verk är att Dave Katz otroligt nog har tappat stingen i sitt språk. Där han numera har en akademisk vinkel på sitt skrivande skrev han tidigare med ett färgfyllt språk och det är något som få presterar. Varför han släppte det övergår mitt förstånd. Rekommenderas oerhört varmt och råkar du ha första »Musical Root« liggandes hör då gärna av dig!
