| ibland glömmer jag bort att vara glad för det jag har man får cancer utav sår!! |
beundransvärda män:
|
| "jag insåg då att vi alla blir olyckliga
därför att vi tror att vi är världens centrum, därför
att vi har den eländiga övertygelsen att vi är ensamma om
att lida så outhärdligt intensivt. att vara olycklig är alltid
att känna sig inlåst i sitt eget skinn, i sin egen hjärna"
/Jacques Lusseyran |
| i en värld där du vinner ska jag då vara lycklig? mina ord är inget värda låt dem fladdra för vinden ingen minns ändå om en evighet allena som jag, står du kvar på minnen av större fastfrusen, stel och förlorad får jag hålla din hand? du är som jag släpp nya lögner fria låt dem springa, låt dem spelas fullt ut det var ramen som gjorde dig vacker och visst rullade tiden för snabbt? du stod ensam kvar... smärta dold utav en alldeles för stor mössa haltande steg till livsglädje vem är du att säga att jag mår bra? dina ord är inte värda trösten låt mig formulera min egen smärta när jag kan lämna mig nu... bland dina tårar och sömnlösa nätter finns min avsky för dig, sminkad och vacker för att möta dagen är det stjärnglans du förvarar i dina ögon? eller bara en förväntansfull gnista? ibland undrar jag vad den här känslan betyder är du hon? och vore det så fel att ibland tro så? här är det du som ler och du har vuxit dig så stor är det min eller din tur nu? jag har glömt... är det vi två som ger dagen sitt ljus? eller är det ngn annan? och allt blev så vackert idag... ibland ler mitt inre, är det lycka? eller är jag bara antidepressiv? kanske är det du? är det din mening att måla mig varm? fast jag kanske inte alltid andas... förlåt om jag tror... |
i ett stilla minne, i din regi bakom ett mörker av glömska tala om vad du vill mig du är förfluten och glömd likt tid vad vill du mig? under lamporna vid ögonblickets början i kanterna av dina läppars kyssar där finner du mig, om du bara vill mina färger torkar, spricker och faller snart av och jag tvingas möta dig igen i en livlös spegelbild märk mig, skicka in mig men lämna mina initialer kvar allt är lögner idag vad blev kvar? ett sikte på min rygg en kudde dränkt av sömnlösa nätter finns det fler som oss? borde jag veta mer? och någon undrar hur inget mer än ett ljud... snälla, bryt oss alla du vinner, ta min seger och du blev mitt ärr du borde kämpat, du borde dött och vart vill du nu? önska dig någon meter till vi har ännu inte nått taket vi kan något mer, vi är bättre än så här men du är något stort fall inte, du har kommit långt var nöjd, du är vacker vart kan jag nu fly? undan krav och undan lust ni är bundna instinkter och jag hatar er alla vill du låna min kropp? den är som ny... | |
|
Vad väljer vi själva här i livet egentligen? är inte allt en enda stor illusion? Väljer vi verkligen de som ska älska oss, de som ska följa oss eller ens de som lämnar oss? Eller är det bara ett sätt att slippa ansvar genom att tänka så? Vad är det som gör att vissa älskar oss, medan andra hatar oss? Varför kan somliga aldrig nånsin förstå hur mycket de än sätter sin vilja till och andra ser det klart utan att ens blinka....
Vad är det som händer med de vi älskar? Var och när förändras det? Förändras vi eller bara deras sätt att se på oss så som vårt sätt att se på dem förändras i takt med tiden... Och i såna fall, varför ser vi inte detta från början? Hade inte det då besparat oss en massa onödig plåga? Kan man inte bara vara sig själv från första stund; eller är det så man är och sen formar sig som en ringlande orm efter de man älskar bara för att få uppslängt vid senare tillfälle frasen : "Du är inte den jag blev kär i, du har förändrat dig" med den anklagandes ton.... Hur kommer det då sig? Varför orkar man inte hela vägen? Samhället, är det egentligen något vi behöver bryr oss om? Och om det är det, varför? Vad bryr vi oss om samhällets krav, regler, former och normer är samhället oss? Eller är vi samhället? Var går gränsen? Att protestera tycks inte hjälpa, inte heller att forma sig efter den sk "normen".... Var lämnar det oss då? Vi som inte ville bli det alla andra var Vi som av någon anledningen aldrig kunde bli. Eller ens behövde bli... Är allt så lätt att man kan avfärda det som "på gott och ont"? Drömmer fortfarande om den flickan jag ville bli när jag var 16.... Kanske var hon naiv.... En egenskap jag fortfarande bär med mig... Eller var hon bara utanför, något jag kämpat mig blodig för att slippa i dagens läge... Men hon var modig! Någonstans på vägen svek mig modet Då visste jag att allt hade en mening... Att vi alla spelade roll..... Efter det minns jag inte så mycket... Nu har frågorna kommit igen.... Jag kommer aldrig sluta undra!!!! Känner vi egentligen människor? De vi hävdar står oss närmast, de vi kallar nära och kära Vad fan vet vi om dem? vad vet vi om deras drömmar, hopp och fruktan? Vad vet vi om deras innersta val? Deras ängslan då de är ensamma? Deras oro när saker och ting har en tendens att inte vilja lösa sig som planerat.... Vi vet inget.... Kanske bör vi nöja oss med det. För vi har fullt upp med oss själva!!! |
|
ett ångestbultande huvud målar upp min värld obehaglig och vägvinnande, ett vinnande koncept varför skall det alltid vara så? och hur kom det sig att mina drömmar aldrig besannades? de gör ju så i vackra slut är inte mitt slut vackert? eller är det bara mina drömmar som är betydelselösa? men så väcks jag utav det där nyckelbenet och allting ställs på sin kant igen. jag förpassar mig till lycklig igen med en tydlig förundran över hur det känns att älska alla menlösa rader får sin innebörd sprack verkligen planen? som en gammal och förbrukad idé om att för evigt vara spännande som att växa och skördas är det bara mig den övertygande klockan vill illa? kvar stod du, ensam, med en längtan i din hand vad var det du försökte säga mig den där gången? det blev aldrig som mina ord så starkt förtäljde om jag vore du, och du vore jag skulle det vara annorlunda idag? om jag enbart vill dig väl och morgondagen inget i sitt sköte döljer vore jag din dröm, flykt eller drog då? vi finns så väl, om än bara för sekunden faller vi, oberoende vilka vi är? dör vi enbart för att vi lever? och lever vi enbart för att vi finns? |
kanske var det jag som bröt löftet eller kan det skyllas på den dag som kom? det handlar inte längre om färgnyanser det var ju alltid du som satte mina sympatier i halsen är det alltid så att någon varit här före mig? en känsla av oro i min hand som om mina gener alltid talat dess språk vill du hålla mig varm i ett trauma? lär du dig av dina egna misstag? du envisas med att låta djuren ta skepnader av dina som om vi alla alltid vetat din plats kan det vara fel att ibland tro på dig? |
|
Dom säger du vill ha det som det var när vi var som närmast. Förstår du inte att i samma ögonblick du tittade på henne som du en gång tittat på mig blev jag en i mängden. Var det bara i min naiva värld som jag var speciell i dina ögon? Shimret försvann runt mig. Eller var det den gloria jag så envist satt på ditt huvud som föll på sne, där den alltid varit?
Dom säger att du är svag. Det tror jag inte en sekund på men rikta ej din vrede, du hyser för mig, mot mina systrar. Dem förtjänar det ej, så sluta är du snäll. Försök istället samla alla bitarna till pusslet, pusslet som får dig så hatisk, innan du lägger det. Eller får smärtan dig att nå ytan i din djupa, djupa själ? Dom säger att du saknat det vi hade. Jag har inte drömt om dig förrän i natt. Betyder det att jag inte saknat dig? Eller att mitt undermedvetna varit i balans med mitt medvetna sinne? Att jag varit ärlig mot mig själv tills nu? Dom säger alldeles för mycket, för bitarna faller inte på sin naturliga plats. Men frågorna jag ställer, skriver jag inte för att de skall besvaras. Detta är bara en reaktion av en impulsiv känsla från nattens sömn. Allt känns inte lika svart eller vitt längre, inte ens i vilket fack jag ska placera oss i, så tills vidare lägger jag varsamt oss i det, utan titel... |
|
Dom säger så mkt inte ens värda orden. Eller ens luftens vibration. Varför lyssnar du på Dom?
I ett släckt rum är det svårt att lägga ett pussel, utan att hata eller tappa all respekt för dig. I ett släckt rum spelar det ingen roll, vilket ansikte som får ta en missriktad vrede. Den hittar alltid hem tillslut. Smärtan är det enda som alltid består. Smärtan gör mig till människa. Och det enda som är bekant... Du blev en i mängden, då du blev en av Dom andra. Med lust, spel, krav och nyfikenhet. Precis som Hon. Och precis som Dom andra. Dom säger att du vill att jag ska ringa dig. Men Dom säger så mkt inte ens värda orden... |
|
Varför räcker du ut din hand till smärtan och gör honom din vän? Bekant och visst ger han näring till ditt mörka djup, men har han inte dragit dig tillräckligt långt ner? Är det inte dags för ett avsked och kanske ge någon annan en chans? Flickan av godhet ska sluta här, du får gärna låna henne.
Kanske lyssnade jag för mycket på Dom och du för lite, men det spelade nog ingen större roll för oss nu. Du har valt din historia, frågan är hur länge den räcker att tro på… Såra, var aldrig min mening, men visst känns allt mer lidelsefullt och skönt om det som hänt kan skyllas på världen utanför? Spelet jag spelade var inte bara mitt och reglerna fanns tillgängliga för alla. Beskyll inte andra som gör annorlunda val än du tänkt, för brickor i mitt spel. Hämnd är en svaghet jag ej besitter, men hade den varit min tanke har du undervärderat mig. Önskan att du skulle ringa var aldrig mina ord, min stolthet är nästan lika trångsynt som din. Kanske satte vi varandra en gång på för höga pedistaler, eller var det bara jag som klädde dig i vingar? Vad som än händer så vill jag att du ska veta att du är den första, och förhoppningsvis inte den sista, jag använt total ärlighet mot. Förutom på trappan. Och den räknas. Tyvärr… |
|
Det spelar inte längre ngn roll vilken historia som lurar tiden bäst. Vi har valt våra vägar. Och inget är av vikt idag.
Deras lögner sminkade min avsky vacker. Sanningen var att du aldrig var saknad. Du låste dörren. Och jag kastade nyckeln högt över molnen. Ett tillgängligt spel gör inte dig godtagbar. Eller vacker. Ord som h-ä-m-n-d stavas numera b-e-s-v-i-k-e-l-s-e. Må hända du klädde mig i vingar, överblivna ngn liten dröm om räddning. Men det var också du, som så barskt och smärtsamt rev ner dem från min rygg. De kunde aldrig rädda dig undan från mig. Ty De äger inte dig, det gör jag... |
| Har ngn gång läst att mitt stjärntecken, fiskarna, ska vara ett av de absolut bästa. De mest känsliga, kreativa och förstående. Samtidigt, då det är som visast, då det har mest livserfarenhet. Ty en själs livscykel slutar i fiskarnas tecken. En fisk behöver sina tankar och en kreativ kanal för att inte gå under. Gissa vilket tecken mina hjältar Billy Corgan och Jocke Berg är född i? "Det är i mars jag fyller år..." |
Saker värda att längta efter:
|