Allting började för flera miljoner år sedan när människans förfäder sökte sig ner till stränderna. Här upptäckte de att det vid ebb fanns ett rikt uppdukat matbord. Med tiden förstod de även vilken födotillgång havet var.
I samband med dykning efter föda utvecklades ett underhudsfett som kunde värma dem, en utsträckt kropp som gjorde dem smidigare och en dykresponsen som gjorde att de kunde vara under vattnet längre och dyka djupare.
Med tiden började de söka sig tillbaka till ett landliv, men de anatomiska och fysiologiska egenskaperna de hade utvecklat fanns kvar och låg sedan till grund för den vidareutveckling bort från aporna.
Det här teorin heter apneteorin och är en av flera olika teorier om hur människan har utvecklats bort från aporna.
Fridykning utan hjälpmedel för att fånga fisk, samla svamp och pärlor har förekommit i tusentals år. Men det var inte förrän under 500-talet före Kristus som fridykare började användas i krigsflottornas tjänst, den mest kända av de antika fridykarna var Skyllis från Sikyon som under en storm enligt sägnen dök ned mellan fartygen i Xerxes´ flotta och högg av ankarlinorna på fartygen.
Alexander den store skall ha använt sig av dykare i sin flotta under 300-talet före Kristus. Det var Aristoteles som lärde Alexander och hans soldater den konsten. Även den romerska hären var under den tiden försedd med fridykare. Fridykarna användes då även för att bärga sjunket gods som låg på havsbotten.
Krigsflottorna fortsatte att använda fridykare i arméns tjänst ända fram till 1600-talet då dykningen blev ett fredligt yrke.
De första teckningarna av en snorkel dök upp år 375 efter Kristus. De ritades av en man som hette Vegetius.
En marockansk resenär lär under 1300-talet efter Kristus sett pärldykare i persiska viken använda dykarglasögon som var gjorda av polerad sjöpadd. Denna mask bestod av två separata glas som ej täckte näsan, problemet med dessa masker var att man såg dubbelt i dem eftersom de två glasen sällan låg i samma plan, och det gick inte heller att tryckutjämna masken eftersom näsan inte var täckt. Dessa problem löstes inte förrän på 1930-talet då man gjorde så stora masker att dom även täckte näsan. Dessa masker kom att kallas cyklopöga.
Fenorna uppfanns först 1929 av en fransman vid namn Louis de Corlieu, han tillverkade en gummifena som han sedan 1933 tog patent på.
Idag är fridykningen till största delen en sport, men det finns dock ett fåtal folkslag i världen som ägnar sig helt åt fridykning.
Fridykande folkslag finns på ett par platser runt om i världen, som med helt utan utrustning kan gå ner till 10-20 meter upprepande gånger på en dag.
Ett sådant folk finns i Indonesien, de lever som nomader i små båtar. De kallar sig för "vattenfolket". Stammen livnär sig helt på vad havet har att erbjuda och fångar eller samlar det mesta av sin mat genom dykning. De vuxna i stammen tillbringar i snitt 6 timmar per dag i vattnet.
Det här folket brukade också tills för helt nyligen föda sina barn i vattnet. Barnen i dessa stammar lär sig ofta simma innan de kan gå, och börjar sedan fridyka i mycket tidig ålder. Barnen börjar hjälpa till med familjeförsörjningen genom att samla skaldjur, musslor mm. redan vid sex års ålder.
Undersökningar har visat att detta folk är i genomsnitt friskare än befolkning i närliggande landområden, det bevisar att även den moderna människan är relativt välanpassad till ett vattenliv.
Startsida IIntroduktion Historia och Bakgrund Människan och Havets Djur som Fridykare
Fridykning som Sport Utrustning för Fridykaren Hur man Tränar sig till en Bättre Fridykare
Olika Rekord och dess Förklaring Människans Begränsningar i Tid och Djup Risker vid Fridykning
Dykresponsen Personliga Fakta och Uträkningar Källförteckning
Maila gärna till joakim_jonsson@swipnet.se ifall du har några frågor eller synpunkter på arbetet.