Inledning

Sedan ett besök tidigare i Townsville i Queensland (1975) har jag burit med mig ett obehagligt minne av ett möte med en aboriginal-kvinna. Vi kolliderade ofrivilligt på en trottoar, och det hat jag trodde mig se i hennes ögon var en skrämmande upplevelse. Här fanns något, som jag - i alla avseenden kommande utifrån - ej kunde hantera. Den fysiska krocken var en ännu större kulturkrock....att min reaktion inte var unik har jag sedan sett, hört och läst mig till hos andra.

Tordis Dahllöf

I september 1999 satt vi författare till denna rapport och läste en artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlade om hur det vita Australien använde sig av aboriginska symboler mot aboriginernas vilja. Vi slogs då av den makt ett koloniserande folk kan använda mot en urbefolkning genom att stjäla deras kultur. Man förtrycker folket i fråga med deras egna vapen. Vi fångades av artikelns innehåll och beslöt oss för att gå vidare med detta. Tanken som föddes var att gräva i det första mötet mellan aboriginer och de vita kolonisatörerna och studera konsekvenser för båda grupper. Vad står bakom de konflikter vi hört så mycket om men samtidigt vet så lite om?

I skrivande stund är det inte långt kvar till år 2000 då Australien har förärats som arrangör till millenniets första sommarolympiad. Man har ihärdigt använt sig av symboler för aboriginsk kultur, dels för att tillskansa sig spelen och dels för att förstärka reklamkampanjen efter att man erhöll dessa. Det kommer att kännas en aning märkligt när ett land, vars vita majoritet aldrig riktigt accepterat sin urbefolkning, kommer att kabla ut och stoltsera med aboriginska bumeranger, konstarter etc. över hela världen, som nationella symboler. Det märkliga i detta sammanhang är att man spelat på omvärldens känslor för att få de eftertraktade spelen: genom att visa upp "de andras" - i detta fall sin gamla fiendes, symboler. Om vi skulle omsätta detta på svenska förhållanden så skulle det vara som att Sverige skulle kabla ut samiska symboler över världen: ersätta nationalsången med en jojk, använda shamantrummor och renar som nationella symboler. Man kan föreställa sig den identitetsdebatt som då skulle starta i vårt land. Många är också de protester från aboriginer som motsätter sig detta förfarande av deras kultur. Rösterna som höjts menar på att: "nu passar det minsann", efter att de varit förtryckta under flera århundraden. Det är inte svårt att förstå de aboriginska känslosvallen i denna situation. Samtidigt skulle OS, med både omvärldens och inhemska ögon på sig, kunna bli början till en återupprättelse för aboriginerna. En utsatt grupp kommer i världens fokus, vilket skulle kunna leda till både känslomässig förståelse och intellektuell insikt om deras kultur.

Men hur har förtrycket sett ut under de två århundranden som gått sedan den vite mannen påbörjade sin kolonisering? Aboriginerna blev först 1967 klassade som australiska medborgare. Och det är först nu som det talas om att ge aboriginerna vissa landområden tillbaka. Historien innan är i deras ögon tämligen dyster. Eftersom det vita Australien är sprunget ur en straffkoloni kan man också fråga sig hur de förtryckta och förvisade straffångarna hanterade sin situation som kolonisatörer. Blev de förtryckta förtryckare? Såg de sin chans att ge igen för de oförrätter som det brittiska Systemet manifesterat på dem? Vad har hänt under det vita Australiens historia? Från det att brittiska straffångar steg i land till det att den aborginska kulturen fått sitt erkännande.

Syfte

Syftet med den här rapporten avser att ta reda på vad som ligger till grund för de konflikter som uppstått mellan aboriginer och de vita kolonisatörerna.

Frågeställningar

• Vilka konsekvenser fick mötet mellan de båda grupperna: aboriginer och de vita?
• Kom de brittiska straffångarna att själva bli förtryckare?

Metod

Vi har ägnat oss åt explorativa och deskriptiva litteraturstudier. Vi utgår inte från någon tes som vi vill få bekräftad utan startar utan någon större vetskap i syfte att upptäcka vad som hänt i mötet mellan aboriginer och kolonisatörer i Australiens tidiga kolonialhistoria. Vi anlägger ett kulturhistoriskt perspektiv.

Avgränsning

Eftersom koloniseringen började i Botany Bay, där Sydney idag ligger, och en konfliktfylld historia till stor del kom att utspelas i New South Wales som området heter, har vi valt att främst koncentrera vår uppmärksamhet på sydöstra Australien (vilket även innefattar Van Diemens land, nuvarande Tasmanien). Tidsmässigt inriktar vi oss på de åren då deportationen av brittiska straffångar till dessa områden förekom, närmare bestämt 1788-1853. När vi vidare kommer att behandla vita kolonisatörer så har vi medvetet valt att lägga fokus på straffången. Dels därför att det unika i sammanhanget är att den vita befolkningsgruppen under en lång period, till övervägande del bestod av straffångar från ockupationsmakten, och dels därför att fångarnas röst sällan har blivit hörd.

Tillvägagångsätt

Vi började med att söka informationsmaterial på Internet. Våra sökord var främst "Australien" samt "aboriginer". Sökorden gav främst resultat på Mölndals stadsbiblioteks hemsidor. Dessa utgjorde sedan en god grund för det fortsatta arbetet. Utifrån dessa sidor fick vi en mängd olika litteraturtips som vi sedan kom att beställa från Norrköpings stadsbibliotek samt Campus Norrköpings bibliotek. På universitetsbibliotekets databas Horizon kom vi senare att få ytterligare komplement till litteraturen genom att söka på "aboriginer". Böckerna ifråga kom vidare att hänvisa till annan litteratur som sedemera kom till gagn.

Begreppsförklaringar

Definitionen på Australiens urinvånare varierar i de böcker vi har läst. Begrepp som australnegrer, infödingar, urinvånare, australier, svarta och aboriginer. Även olika stammar nämns som lätt kan göra det rörigt. Vi har därför valt att använda oss av begreppet aboriginer. Ett begrepp som vi anser täcker alla de övriga då det egentligen inte rör sig om olika raser utan mera om olika benämningar på samma folkslag. Här undantas dock tasmaniern som har ansetts ha ett annat ursprung än aboriginern. Vi kommer därför att benämna urinvånaren på Tasmanien (Van Diemens land) som tasmanier.

När vi behandlar straffångarna i relation med aboriginerna kommer vi ibland att använda oss av begreppet "Systemet". Vi syftar då på straffångeSystemet som i England och Australien har kommit just att kallas för Systemet.

Litteraturbeskrivning

Det finns en mängd olika författare som tagit upp vilka konsekvenserna blev av mötet mellan aboriginer och vita. På det stora hela är de olika författarna eniga om det historiska skeendet även om vissa skillnader kan förekomma i fråga om statistiska uppgifter.

I arkeologen Neil Richards Det livegna folket beskriver författaren hur det aboriginska folket systematiskt har förtryckts och trängts undan i det australiensiska samhället. Bokens fokus läggs helt på aboriginernas utsatta situation och skulden för lidandet placeras i händerna på den vite mannen. Richards syfte är att folk utanför Australien ska få upp ögonen för aboriginernas situation. Något som de australiensiska myndigheternas ständigt försökt att tysta ned. Boken tar upp konsekvenserna av de vitas kolonisering (Det Tasmanska blodbadet, förföljelser och diskriminering). En historisk bakgrund tar upp vad som hänt fram till nutid. Men fokus är satt till de förhållanden som gällde när boken skrevs (1969). Detta gäller lagar, myndighetsutövning, diskriminering, reservat, arbetssituation, utbildning, hälsa m.m. Richards gör även en lätt redogörelse av aboriginernas kultur (konsten) och ger även exempel på ett antal aboriginer som lyckats hävda sig trots myndigheternas förtryck. Han avslutar med att lista upp ett antal åtgärder som behövs för att förbättra aboriginernas situation.

Hjalmar Bengtssons Australiens svarta stenåldersfolk beskriver aboriginern ur ett antropologiskt perspektiv (H. Bengtsson var själv antropolog). Han skildrar till att börja med mötet mellan tasmaniern och den vite mannen och det blodbad som detta utmynnade i. Sedan ges en beskrivning av aboriginernas kultur och levnadssätt. Boken är skriven 1947 och är främst en beskrivning av deras ursprungliga kultur. Man får en bild och bakgrund till aboriginerns ursprungliga sätt att leva. Men den faller i sitt sätt att enbart skildra de ursprungliga levnadsvillkoren. Väldigt lite stoff tar upp de vitas påverkan eller negativa inverkan på aboriginernas kultursfär. Vilket kanske kan sägas vara typiskt för den tiden.

Författaren och australienkännaren Bengt Dagrins Hit men inte längre (1976) handlar om aboriginernas frihetskamp. Han beskriver bl.a. vilka framgångar som aboriginerna faktiskt skördade i den tidiga gerillakampen mot de vita. Hans motiv till boken är att han anser att det ges en felaktig bild av Australien. Det svarta Australien blir sällan eller aldrig skildrat, och blir det det så ges intrycket att aboriginerna lever som de gjorde när de vita kom till kontinenten.

John Rickard, australiensisk historiker, gör en kulturhistorisk genomgång av Australiens historia. Han jämför aboriginernas och de vitas kulturer och den påverkan de har haft på varandra. Hans ambition har varit att visa på överföringen av värderingar, vanor och tro. Regeringar och guvernörer ges därför mindre utrymme. Hans skildring sträcker sig från den tid då aboriginerna slog sig ner på kontinenten till idag. Tonvikten ligger på åren efter 1901.

Vilken är den australiensiska identiteten? Detta behandlas i Identitet och antipod - En studie i Australiensisk identitetsdebatt av Tordis Dahllöf (som är forskare vid centrum för multietnisk forskning i Uppsala). Australien försöker att finna sin egen identitet. De vill bli fria från den brittiska bojan. I sin rapport ställer Dahllöf aboriginer mot vita och jämför dessutom de australiensiska förhållandena med våra svenska. Dahllöf anser att det finns en mängd likheter mellan länderna. Detta vad gäller behandlande av urbefolkning och även politiska förhållanden.

Henry Reynolds, som är professor i historia och politik på James Cook University of North Queensland, tar i sin The other side of the frontier upp vad som hände när de vita koloniserade Australien. Den utgår från aboriginernas syn på mötet mellan de båda kulturerna. Hur den aboriginska kulturen förändrades och påverkades av de vita. Hur motståndet växte fram m.m. En mycket värdefull redogörelse vad gäller våra frågeställningar angående aboriginerna. Reynolds har även skrivit ett par andra böcker om aboriginernas situation.

Historikern Alan Mooreheads boktitel "Ödesdigert möte" anspelar på Stilla havets övärlds urinvånare och deras världs konfrontation med upplysningstidens europeiska civilisation. Boken skildrar hur västerlandet under en åttioårsperiod från slutet av 1760-talet till 1840-talet erövrar Stilla havet och vilka konsekvenser detta får för urinvånare, västerlandet, djur och natur. Det unika med denna bok är att Moorehead genomgående som källmaterial använder kapten Cooks egna loggböcker från de två första söderhavsresorna. Detta till skillnad mot tidigare böcker som använt sig av "förskönade" officiella versioner från 1770 och 1780-talen.

I "Kapten James Cooks resor" är det Cooks egna dagböcker vi läser i urval redigerade av Christopher Lloyd. Av de tre resorna som Cook kom att göra är det naturligtvis de två första som äger vårt intresse då ju dessa kom att till stora delar handla om Australien. Hans dagböcker skildrar mötena med aboriginer på ett detaljerat sätt. I motsatts till många andra skildrade han aboriginern utifrån ett mänskligt perspektiv och redogör inlevelsefullt hur han återkommande försöker få kontakt med denne.

Ytterligt värdefull för detta arbetes tillblivelse har Robert Hughes "De dömdas kust" varit. Hughes, journalist och historiaförfattare, använder sig av delvis tidigare aldrig publicerat material och skildrar människoöden, en tid av okänslig syn på brott och straff och engelska myndigheters maktmissbruk på ett omfattande sätt som vi haft stor nytta av. Vi får här ur straffångens ögon möta aboriginern och följa konsekvenser av detta omskakande möte. Hughes visar oss straffångeSystemet så att säga underifrån och skildrar det genom straffångarnas vittnesmål – i brev, protokoll, petitioner och memoarer – om deras egna upplevelser. Förutom de för vårt arbete intressanta vittnesmålen om möten med aboriginer berättar de många fångarnas röster om; lidanden och kampen att överleva, sina strävanden och sitt motstånd, fruktan för exilen och om hur de ev lyckades anpassa sig till sitt nya påtvingade hemland.

 

Upplägg av uppsatsen

Uppsatsen börjar med att berätta om begreppet den andre. Sedan ges en skildring av de två gruppernas förutsättningar innan koloniseringen av Australien. Därefter avhandlas mötet mellan aboriginerna och de vita. Slutligen ges ett resultat och en resultatdiskussion.

De Andra

Stefan Johnsson har i boken De andra gett en bild av vad han uppfattar som vårt förhållande till den andre (invandraren, tysken, norrlänningen osv.). Han har undersökt omständigheter som gäller i USA. En kultur där det vita anglosaxiska synsättet varit det gällande. Men denna vita kultur börjar bli hotad av en mängd med andra grupper. Svarta, spansktalande, indianer osv. Det omfattar även könen. Den vite mannen är referens och talar om vad som är äkta amerikanskt. P.g.a. att hotet från "de andra" klamrar sig den vite anglosaxiska mannen allt mer krampaktigt fast vid rodret. Den amerikanska assimileringstanken beskrivs som misslyckad. Det har inte gått att skapa en enhetlig kultur. Vår tanke har varit att omsätta detta på Australien. Också här har det anglosaxiska synsättet kommit att utgöra en ram. Men en mängd grupper har blivit åsidosatta och även som i fallet tasmanerna utraderade. I vårt fall handlar det om aboriginer kontra vita. Australien har ofta hävdat sin homogenitet som det vita landet. Invandringspolitiken har varit restriktiv. Ofta glöms det bort att det finns en andra grupp i detta land. En grupp som konsekvent har marginaliserats sen den brittiska invasionen påbörjades. Det har till och med funnits en önskan att helt radera ut alla spår av denna grupp. Genom blodsblandning eller blodbad. Två grupper, två synsätt – i allt en grogrund till konflikt. Den aboriginska författaren Kath Walkers visar sin motvilja mot den vita regimens assimileringstanke genom följande dikt:

Pour your pitcher of wine into the river / And where is your wine? There is only the river.

 

Aboriginerna

Ursprung

Aboriginerna kom troligtvis till Australien för 40 000 år sedan. Andra uppgifter pekar på att de kom till kontinenten redan för 176 000 år sedan. Något som skulle göra dem till den äldsta kulturen i världen. Förmodligen utgjordes den första befolkningen av invandrare från sydostasien. Det finns ingen vetskap om dessa tidiga immigranter mer än att de kom från norr. Deras väg till Australien möjliggjordes av att havet var grundare och att landmassan därigenom var större. Avståndet mellan öarna var sällan mer än 50 km. När vattenståndet sedan steg dränktes de lägre landområdena. Avstånden blev allt för långa eftersom uraustraliernas farkoster inte var gjorda för längre havsutflykter. De blev isolerade från omvärlden. Den första koloniseringen av Australien gick sedan långsamt. De första slog sig ner kring nuvarande Darwin (Northern territory) och det dröjde sedan åtskilliga tusen år innan de nådde fram till Sydney-området.

Samhällsuppbyggnad

När James Cook fann Australien år 1770 beräknas det ha funnits ungefär 750 000 aboriginer utspridda på kontinenten. Andra källor talar om mellan 300 000-335 000. Över 500 språk talades. En del av så få som 100 personer. Aboriginerna hade inte en kultur, det hade utvecklats en mängd olika. De levde i ökenhetta, i tropisk regnskog, på bördiga slätter och på höglandet. Det fanns innan den vita invasionen 500-900 stammar. De var inte som i övriga världen uppbyggda kring en hövding eller annan ledare. De äldre hade visserligen hög status genom sitt historieförmedlande till de yngre. Men alla som gått igenom initieringsriten till vuxenlivet hade samma rang. Det som förenade folket var ett gemensamt språk och invecklade blodsband. Stammarna samlades i regel enbart vid ceremoniella tillfällen. Stamritualerna kunde då ledas av någon äldre vis man (huvudmannen) eller medicinmannen.

Karaktärsdrag

För en europé har aldrig aboriginen framstått som någon särdeles vacker folkgrupp. Åtskilliga beskrivningar av aboriginen finns. Men det är sällan något hyllande av exklusiv skönhet.

De mycket ogynnsamma naturförhållandena hafva tryckt sin stämpel på dess invånare hvilka stå mycket lågt både fysiskt och andligt...smal och intryckt näsrot, kort och bred näsa med tjock spets och mycket breda näsvingar, stor ful mun med tjocka ofta i blått stötande färger. Ansiktet genomgående frånstötande och ofta hårt och ohyggligt.

Denna beskrivning kommer från ett svenskt uppslagsverk från tiden kring förra sekelskiftet. Antropologen, Hjalmar Bengtsson, beskriver 1947 de äldre aboriginska kvinnorna (över 30 år) som: "nästan undantagslöst fruktansvärt fula, ja i många fall rent frånstötande."
Han talar också om det något daterade begreppet raslukt.
Australierns raslukt är mycket starkt framträdande. "Den kan kittla i näsan som ammoniak men påminner närmast om fosfor, och en känslig europeisk näsa kan förnimma den på flera meters avstånd."

Han lägger vidare fram påståendet att aboriginens platta näsa beror på att föräldrarna brukar trycka till barnets näsa för att den ska bli platt. Det är enligt honom inte arvsanlagen som styr. I modernare beskrivningar låter det inte fullt lika rasistiskt. Det förekommer överhuvudtaget knappt några uppgifter på yttre karaktärsdrag i den moderna litteraturen.

Könsroller, sexualitet och barn

Kvinnan var i mångt och mycket ett objekt som ägdes av mannen eller familjen. Hon samlade grönsaker, frukt, ägg, skaldjur och honung, födde och skötte barnen. Hon fick dessutom konkurrens i sitt hushåll eftersom mannen hade rätt att ta flera fruar.

Det finns mängder av exempel på i våra ögon märkliga inslag i den aboriginska kulturen:

B.la. så hade kvinnan en något udda roll vid fientliga aktiviteter. Då någon fiende låg på lur för att anfalla sändes i vissa fall en del av stammens kvinnor ut. Om fienden önskade fred kopulerade de med kvinnorna. Om de lämnades orörda var det ett tecken på att fiendestammen sökte strid.

Det var förövrigt ett samhälle som hade ett öppet förhållande till sexualiteten. Denna kunde diskuteras utan restriktioner inför barn.

Aboriginen hade en helt skild syn på hur barn kommer till jämfört med den europeiska. Som Bengtsson skriver: När en kvinna rör sig på en plats där andebarn förekommer finns möjligheten att en sådan tar sig in i hennes kropp. Anden följer sedan med till lägret för att återfödas.

Aboriginen har inte bemödat sig med att ta reda på hur befruktningen verkligen går till. Befruktningen går enligt dem till på mer slumpmässiga sätt. T.ex. då hon sitter vid elden och rostar en fisk. Andra stammar talar om att barnet ska drömmas fram av fadern. Modern forskning är dock av en annan uppfattning och pekar på att aboriginerna visst kände till hur ett barn kommer till. Det fanns både en fysisk och andlig del i tillblivelsen. Samlaget var ofrånkomligen nödvändigt för att placera fostret i kvinnans livmoder. Sedan var den andliga delen lika viktig för fortplantningen.

Det kunde bli förebådat i faderns drömmar, och skulle vanligtvis bli identifierad av något särskilt symptom erfaret hos modern. Platsen där det hände- närheten, till exempel, till någon helig plats- skulle hjälpa att bestämma andebarnets uppgående i barnet.

Män och kvinnor hade olika syn på vad som styrde. Bland männen ansågs andebarnets inträde vara avgörande, medan kvinnorna ansåg att den fysiska befruktningen var viktigast. Det som tillkommit sedan Bengtsson beskrivning är alltså kvinnornas version av befruktningen.

Levnadssätt

Aboriginerna var ett nomadiserande jakt- och samlarfolk (mannen jagade, kvinnan samlade). De varken ägde eller brukade jord. I sydöst fanns visserligen vissa stammar som bodde i byar. Men det var mer ett undantag. Husdjur och boskap existerade inte (förutom halvtama dingohundar). Australiens ursprungliga djur lämpade sig föga till mjölkning eller uppfödning. Få växter gick att använda för odling. De flesta aboriginerna vandrade från plats till plats och tog tillvara på det som naturen gav. När resurserna var uttömda gick man vidare.

Allting delades lika mellan stammedlemmarna som levde i en slags kollektiv tidig kommunism. Privat ägande var ett okänt begrepp.

Hughes säger om Iorastammen att:

De hade ingen egendom, inga pengar och inte heller några andra värdeföremål. Man hade inget överskott på mat och inget sätt att förvara något överskott på. Därför hade de ingen föreställning om kapital. De hade ingen handel, inget jordbruk, inga husdjur förutom de halvvilda dingohundarna, inga hus, inga kläder, inget lergods eller metall. Hela deras liv var fyllt av ett sökande efter föda som kunde hjälpa dem att överleva

Aboriginerna lyckades trots dessa knappa resurser att livnära sina medlemmar på ett sätt som dagens vita samhälle inte förmår. Till detta får man även lägga till att barn ibland dödades eller sattes ut i skogen för att resurserna inte räckte till. Detta gällde även de gamla som inte orkade med vandringarna. De lämnades åt sitt öde. Det hela var trots allt en förutsättning för det aboriginska samhällets överlevnad.

Stammens territorium bestod både av området de var födda i och de områden som stammen hade bott i. Vissa historiker hävdar att stammens landområde inte var en sammanhängande landremsa utan en samling heliga platser. Territorierna var något som respekterades av de olika stammarna. Ingen uppehöll sig på den andres territorium utan tillstånd. Områdena var av stor vikt för aboriginerna. Detta var själens boning efter döden och här bedrevs deras jakt. Förfäders andar hade dessutom valt ut platsen åt dem för att den skulle befolkas av dem för evigt. Landet var därför heligt. I aboriginernas kultur existerade enbart en värld och en mänsklighet där alla var besläktade med varandra. Okända områden tillhörde världen lika lite som främlingar tillhörde mänskligheten. Främlingarna sågs som spöken, demoner eller monster.

I jakt och strid använde sig aboriginerna av spjut och bumeranger. Spjuten kastades med hjälp av woomeran, ett kastverktyg, med vars hjälp spjutet kunde kastas över 100 meter. Träffsäkerheten var mycket god. Bumerangen fanns i olika utföranden beroende på om den var avsedd för jakt eller strid.

Hos aboriginerna existerade inget skriftspråk förutom ett symbolspråk inom konsttraditionen. Det fanns i stället ett muntligt berättande som förmedlades från generation till generation. Där hade de äldre en nyckelposition. Språket var en förenande länk mellan olika stammar, även om det förekom stora språkliga skillnader. Det fanns en helhetstanke som genomsyrade allt. Ekonomi, kultur, konst och religion existerade inte i separata delar. Allt fungerade i ett samspel

James Cook beskrev aboriginerna på följande sätt:

"From what I have said about the Natives of New-Holland they may appear to some to be the most wretched (eländiga) people upon the earth: but in reality they are far more happier than we Europeans; being wholly unacquainted not only with the superfluous (överflödet) but the necessary Conveniences (bekvämlighet) so much sought after in Europe, they are happy in not knowing the use of them. They live in Tranquillity (lugn) which is not disturbed by the inequality of Condition (skilda villkor): The earth and sea of their own accord furnishes them with all things necessary for life; they covet (begär) not Magnificent house, household stuff &c, they live in a warm and fine climate and enjoy a very wholsome air: so that they have very little need of Clothing and this they seem to be fully sensible of for many to whome we gave cloth &c to, left it carelessly upon the Sea beach and in the woods as a thing they had no manner of use for. In short they seemed to set no value upon anything we gave them nor would theyever part with any thing of their own for any one article we could offer them this in my opinion argues that they think themselves provided with all the necessarys of Life and that they have no superfluities (överflöd).

Kolonisatörerna

Bakgrund

1700-talets georgianska England var en brokig tid vad gäller samhällslivet. Många är de tankar som associerar till bilden av elegans och till en tid av sunt förnuft och klarsynthet. Hus i städer, torg, trädgårdar, målningar, silver och serveringsbord – föremål som för många tycks representera en essens av 1700-talets England. Eftersom de representerar en ovanligt mättad bild av elegans och sunt förnuft är det lätt att anta att allt detta var det som representerades av det engelska samhället. Så var det förstås inte riktigt. Detta var en ytterst liten del av sanningsbilden. Den andra var att de flesta var fattiga och levde ett hårt liv, långtifrån eget stadshus med exklusiva möbler, trädgård och te i silverkoppar.

Det georgianska London, som vid den här tiden var världens största stad, gav prov på ett mångfacetterat samhällsliv. Staden kom att delas i två läger genom den klyfta som uppstod då de rika mellan 1700 och 1750 flyttade till västra delarna av London. I West End byggdes vackra byggnader och torg och kontrasten blev allt större till arbetarkvarteren i det gamla smutsiga East End. I östra delarna bestod bebyggelsen av förfallna hus och gamla skjul. Ruckel som stod sida vid sida med slakterier, garverier m.m. för att människorna var tvungna att bo nära sina arbetsplatser. Öppna diken och kanaler ledde avloppsvattnet och London var beryktat för dess stank som genomsyrade hela stan. Råttor och människor trängdes på gatorna mitt på ljusa dagen i sin ständiga jakt på mat. Man hade trängt ihop sig så i de östra delarna att det till och med var svårt att finna mark till att begrava sina döda. Lösningen blev att det grävdes stora gropar mitt i stan där fattigt folk kunde begravas. Dessa massgravar blev en allt vanligare syn under i stort sett hela 1700-talet.

Vid sex års ålder började de fattigas barn att arbeta. Den industriella revolutionen bidrog till att man satte i system att använda unga barn inom yrkeslivet. Handel med föräldralösa och fattiga barn blev vanligt och de hämtades inte sällan från fattigstugor runtom och i London och skickades i tusentals till olika industricentra. Det var ofta en dyster tillvaro för de unga att tillbringa större delen av dygnet på ett fabriksgolv men det innebar allt som oftast fast anställning och regelbunden inkomst, vilket räddade många fattiga familjer och enskilda barn.

Både bland barn och vuxna blev gin en vanlig tröst i eländet. Gin tillverkades i England och var en mycket billig rusdryck som även många fattiga hade råd med. 1751 påstås London ha haft en ginbutik per 120 invånare, vilket också kom att sätta sina spår i samhället. Staden började få dåligt rykte på grund av försupna slumområden. Stadsproletariatet, eller "pöbeln som den kallades, började nu väcka skräck och förakt högre upp i samhällshierarkin. Inte minst för att man visste så lite om den. Den sågs som något riktigt ont och som ett hot mot samhällets seder och lagar. Pöbeln ansågs vara något som på sikt kunde leda till upplopp och kriminalitet. En moralisk fördom som kom att prägla de flesta försök till att kasta ljus över kriminalitet och fattigdom i det georgianska England. Det gjordes också ett försök att beräkna antalet brottslingar i George III:s London och där det hävdades att 115 000 människor var brottslingar och utgjorde den växande "kriminella samhällsklassen". Man trodde helt enkelt att brottslingarna systematiskt samarbetade och att de var en klass i sig. Problemet här var att man i de finare klasserna inte visste vilka pöbeln var eller ens vad de hade gjort. I beräkningen av brottslingar hade man helt enkelt buntat ihop de som man visste var brottslingar (ficktjuvar, förfalskare etc.) med de som man fördomsfullt antog också var det t ex gatsopare, zigenare, gycklare m m. Prostituerade i London beräknades till 50 000 och i den siffran ingick ett stort antal kvinnor ur lägre klasser som levde ihop med män utan att vara gifta. Även dessa antogs alltså vara prostituerade. Det var med andra ord mer en gissning vilka som var brottslingar än det var sakliga undersökningar. Oavsett om olika arbetare inom de lägre klasserna hade något gemensamt eller ej så sågs de ändå "ovanifrån" som tillhörande "pöbeln". För det georgianska samhället blev "pöbeln" helt enkelt ett freudianskt "det" eller "de andra", som kunde lastas för allt elände. Man måste dock ha i åtanke att mitt under denna växande fruktan för "pöbeln" så svepte samtidigt en fruktan över England för jacobinism. Ett resultat av den franska revolutionen och i ljuset av denna så framstod "pöbeln" som ett än värre hot som måste stoppas i tid. När man plussade på kriminalitet och revolution med den tilltagande, eller snarare tron på att den var tilltagande, brottsligheten så kom hela överklassen att reagera. Lagarna skärptes dramatiskt och många skulle komma att hängas, deporteras eller skickas i fängelse för, som vi idag tycker och som även många på den tiden tyckte, petitesser.

Kolonisationen av Australien blev alltså en direkt följd av föreställningen om en framåtskridande brottslighet som på det stora hela var ett fantasifoster. Visserligen ökade organiserad brottslighet under 1700-talets mitt men det var endast marginellt. En "kriminell klass" som hotade "hederliga" människor var en överdriven uppfattning. Brottsligheten var en småindustri bestående av individuella desperata handlingar. Inte sällan en följd av hungersnöd. Man kan med denna bilden som bakgrund fråga sig varför engelsmännen inte organiserade en poliskår som systematiskt kunde ha bekämpat den påstådda brottsligheten? Svaret ligger förmodligen även här på andra sidan kanalen. Man hade sett konsekvenserna av att fransmännen inte längre lika odelat var herrar i sina egna hus och detta skrämde med stor sannolikhet många som inte ville ha en poliskår som snokade i vad som skedde på deras privata ägor. I intressekonflikter mellan folket och statsmakten fick klasstillhörigheten inte sällan sista ordet.

Fängelset kom att bli mångas hem som ett resultat av de skärpta och i vissa fall omänskliga lagarna, där det kunde räcka med att stjäla en frukt för att få hänga i galgen. Fängelserna under George III:s regerande var illa beryktade. De var helt enkelt förvaringsplatser där man kunde låsa in fångar och glömma de för en tid. Syftet var inte att reformera brottslingarna till att förändras till det bättre utan mer att bestraffa lagöverträdelser med terror. Själva grundtanken som genomsyrade samhället, inklusive domstolarna, var att det i själva verket inte gick att reformera brottslingar. Man ansåg att fängelset var ett ställe där det inte gick att undvika att fostra fångar till än värre brottslingar än vad de redan var. Därför blandades olika kategorier av fångar vilket naturligtvis kom att få ödesdigra konsekvenser för många inblandade; kvinnor fördes ihop med män, förstagångsförbrytare med förhärdade brottslingar, småbarn med våldtäktsmän och mördare etc. alla fångar skulle sänkas till lägsta möjliga nivå genom att utsättas för varandra och det tryck som skapades i sådana grupper. Denna behandling av fångar försvarades med att man såg brottslingar som en kriminell klass med syndigt anlag i blodet samt att brott i sig var något ont, något djävulskt som måste avlägsnas mänskligheten. En tankegång som sedan låg till grund för att deportera fångar till Australien. Man såg det som en bra lösning att rensa ut det onda och flytta det till en annan värld. Vad man i detta sammanhang inte får glömma är att myndigheter och samhället i stort trodde sig göra något gott genom grymma bestraffningar och fångtransporter. Den "ärliga" människan skulle skonas från en hotande ondska. Att mildra strafflagen var att bana väg för samhällets undergång.

Avresa

Under senare delen av 1700-talet var fängelserna kraftigt överbefolkade och fångarna levde under omänskliga förhållanden. Myndigheterna hade under flera år lovat bygga fler fängelser men såg alltid till att förhala ärendet då man redan tyckte sig ha funnit det bästa botemedlet mot ondskan – deportering. Det är inte svårt att förstå att deportering måste ha varit den ideala lösningen i myndigheternas ögon. Den för fångarna påtvingade exilen skulle ju innebära att England gjorde sig av med både fångar och fängelse. Dessutom skulle imperiet få en betydande arbetsstyrka som kunde användas till att utföra uppgifter som ingen fri kolonisatör skulle vilja göra. I brist på fängelser började man 1776 att använda gamla fartyg som låg runtom i Englands hamnar och ruttnade. Dessa kom att tjäna som fånglogement en rad år framöver tills myndigheterna hade bestämt vad de skulle göra av alla fångar. Så småningom blev även dessa överfulla. Säkerhetsrisken ombord på de nätt och jämt flytande skorvarna blev för stor, samtidigt som tyfusepidemierna avlöste varandra och skrämde bort invånare i närheten. När flertalet av män, kvinnor och barn dog på de snuskiga fartygen insåg myndigheterna att det var dags att handla och efter många års spekulerande valde man nu att börja skeppa iväg fångarna till Australien. Ett land på angenämt långt avstånd från England kunde det nog tyckas. Australien sågs då som en stor, tom, värdelös kontinent vars östra kust arton år tidigare kartlagts av kapten James Cook. Cook rapporterade bl.a. vid sin hemkomst om en bukt som han givit namnet Botany Bay och vars vik ansågs lämplig som hamninlopp för en stad. Denna plats valde England att starta sin fångkoloni på och med hjälp av Cooks sjökort fann man vägen dit 1788. I dag leder detta hamninlopp in till Sydney.

Den 18:e januari 1788 anlände elva fartyg Botany Bay. Kolonisatörerna bestod av; fyra kompanier marinsoldater som skulle tygla fångarna, en del av dessa hade sina hustrur och barn med sig. Vidare 443 sjömän samt 736 fångar. Det remarkabla vad gäller urvalet av fångar är att det till största delen handlade om småtjuvar. Här hade de engelska myndigheterna i många år talat om att göra sig av med "dräggen" som hotade samhället och behovet av att avlägsna den djävulska ondskan och så skickar man i första hand småtjuvar. Inte en enda av fångarna var fälld för exempelvis mord. De flesta på denna småbrottslighetens Noaks ark var offer för sin hunger. De hade i sin desperation tagit saker som t ex ost, frukt, smör, bröd. Snittåldern bland fångarna låg omkring tjugosju år. Det fanns en tanke bakom detta. Man ansåg att unga människor skulle ha lättast att bygga upp en kolonisation.

Mötet

Mötet ur aboriginskt perspektiv

De märkliga främlingarna

En dag 1788 kunde stammarna kring Botany Bay iaktta några märkliga ting på havsytan. De var av en karaktär som ingen hade sett förut. Vissa trodde att det var en flytande ö andra att det var ett stort bevingat monster. De ropade "warra warra" (ge er av) åt de underliga inkräktarna. Några kastade sina spjut mot det främmande föremålet (vilket var ett segelfartyg). Plötsligt kunde några underliga varelser iakttas på det underliga "monstret". Det var människor, men vita. Dessutom var deras hud draperad, täckt med något underligt material. Vilka var dessa underliga människor? De döda som kommit åter med blek hy ryktades det om. Än mer förbryllande blev det när en av de vita tog fram ett mystiskt föremål. Han höll den i sin hand när den gav ifrån sig ett oväsen och en blixt utgick från dess mynning.

Musköten hade gjort sitt inträde på den australiensiska kontinenten. För en aboriginer var detta något högst märkvärdigt. Alla var dock inte övertygade om detta magiska vapens styrka utan deklarerade spjutets överlägsenhet och träffsäkerhet. Snabbt spreds historien om den vite mannen över kontinenten. Genom byteshandelsvägar och röksignaler spred sig historier om åskvapen och den udda vite mannen. På avlägsna platser dit den vite mannen tog sig åratal senare kunde de bli tilltalade "whitefellow". Trots att stammen inte hade haft någon kontakt med den vitas kultur. Aboriginernas språk fick snabbt nya ord för att beteckna allt som de vita hade med sig i bagaget. Både låneord från engelskan och egna. Främlingarna hade med sig djur ingen någonsin sett eller hört talas om. Vid åsynen av en vit man på häst trodde många att ryttare och häst satt ihop. Ljudet från gevärskulor antogs av en del stammar, som inte fått vapnet förevisat, komma från hästens näsborrar. Men de okända djuren var fler, nötdjur beteckandes av aboriginerna som "windwityere", varelser med spjut på huvudet. Både hästar och nötkreatur var för aboriginer ofattbart stora. Andra inkräktare på aboriginskt territorium var får, katter, åsnor, kameler och kaniner.

Närvaron av den vite mannen medförde att stammarna sände ut spejare för att hålla koll på dennes förehavanden. Ofta användes kvinnor som kunde sitta och speja utan eld eller skydd mot väder och vind i närheten av de vitas läger. De vita anade oftast ingenting. När de vita övergav sina läger finkammades området av stammen som tog med i princip allt kvarvarade spill till sitt eget tillhåll. Mötet mellan aboriginer och vita resulterade i en skräckblandad förtjusning hos aboriginerna som i vissa fall uppvisade en stark rädsla vid åsynen av den vite mannen och hans underliga kultur. Det var främst skjutvapnet som skapade både fasa och fascination. Det sades bland aboriginerna att europeerna kunde döda en man med "åskmuller som sände iväg osynliga spjut för att göra ett hål i hans kropp och spilla hans blod i sanden". Andra aboriginer kunde reagera utan någon som helst rädsla och mötte europeerna med nyfikenhet och mod, ibland ignorerades de vita totalt. Det innefattade även unga aboriginkvinnor som ofta sändes ut av sina manliga släktingar för att tillfredställa de vitas sexuella lustar. Detta togs dock inte alltid emot med öppna armar av de vita eftersom aboriginernas hygien enligt dessa lämnade en del att önska.

Det sexuella utbytet mellan aboriginska kvinnor och vita män grundades ofta i en överrenskommelse om att mat skulle ges i utbyte. Detta bröts konsekvent av de vita. När kvinnorna returnerades till aborginmännen fick de oftast bara hånskratt i retur. Det förekom också att kvinnor kidnappades och våldtogs. Det var en faktor som gjorde att aboriginska attacker kom till stånd. Den ömsesidighet som fanns inom aboriginernas kultur rådde inte lika självklart hos de vita.

De vitas kön var något som var svårt för en aboriginer att bedöma. Eftersom de vita rakade sig och bar kläder blev deras kön svårdefinierat för en aboriginer (kläder var ett fånigt påfund som inte fyllde någon funktion i deras ögon). De ville därför när de mötte vita att dessa tog av sig klädesplaggen för att blottlägga sina genitalier. Det hände också att detta bifölls av de vita till stor munterhet för aboriginerna. Det var också viktigt för aboriginerna få ett hum om könet på de vitas expeditioner eftersom expeditioner med enbart män antogs vara fientliga.

Traditionen att bära kläder sågs med stark skepticism. Vid ett möte på en strand vid Cardwell tog några vita av sig klädesplagg för att ge till aboriginerna. Men aboriginerna trodde att de ömsade skinn likt ormar. Kläderna vidrördes med hjälp av en lång käpp för att undvika beröring av dessa ting besmittade av trolldom.

Det var fanns länge en föreställning om att de vita främlingarna hade kommit åter från de döda. Aboriginerna såg sina förfäders andar i de vita. Vilket visade sig på olika sätt. En nybyggare fick besök av en aboriginer två gånger om året eftersom de enligt aboriginern var släkt (aboriginern reste då 30 mil).

I den aboriginska kulturen var färgen vit starkt sammankopplad med döden. När de sörjde smörjde de in sig i vit lera. Vissa stammar hade också traditionen att flänga huden av de avlidna vilket gjorde att en färg liknande den nordeuropeiska hudtypen framträdde.Ordet grinkai som användes för att beteckna vita betydde frankt, hudflängt, rosa lik. Att bli igenkänd som en reinkarnerad släkting innebar att den vite accepterades. I annat fall var man förmodligen en ond ande eller en reinkarnerad från en fiendestam och då kunde mötet sluta med döden. Olika stammar hade olika förklaringar till de vitas närvaro. Förklaringar som fanns kvar i flera decennier.

För en aboriginer var det omöjligt att föreställa sig att man kunde lämna sitt land. De fann därför andra förklaringar till varför de vita plötsligt dök upp. De ansågs ha tillhört landet i ett tidigare liv. Hur kunde man annars ta med skepp, mjöl, fruar och boskap om man inte kände till landet sen tidigare.

Det fanns andra konsekvenser av det förmodade släktskapet mellan vita och aboriginer. De vita började bygga upp ett materiellt överflöd. Eftersom aboriginerna levde enligt kollektivistiska principer ansåg de att allt skulle delas lika. De vita var enligt dem återfödda släktingar. Alltså hade aboriginerna samma rätt till överflödet. Men de vita ville inte dela med sig. De framstod då för aboriginerna som giriga och egoistiska.

 

De vitas påverkan

I aboriginernas konst började snart andra motiv än de traditionella att dyka upp. Motiv som hade sitt ursprung i de vitas medhavda djur och föremål. Hästar, gevär och yxor började avbildas på aboriginernas målningar.

Musiken förändrades p.g.a. de nya influenserna från det vita samhället. Europeiska melodier spreds från stam till stam och populära engelska sånger sammanvävdes med aboriginernas corroborees. Aboriginerna började snart att ta till sig de vitas husdjur. Hunden började användas för jakt och ett antal andra ändamål. Även hästen hittade till en del stammar. En mängd material som tidigare varit okända för den aboriginska kulturen började användas. Järn och glas var här de viktigaste nymodigheterna. Vissa kretsar vägrade dock hårdnackat att anamma de främmande komponenterna och framhärdade med sitt stenhantverk.

Nymodigheterna var inte alltid så lätta att begripa för aboriginerna. De togs ibland för att vara organiskt material. En klocka som gavs till en "äldre vis man" antogs när den tickade vara levande och när den stod still vara en sten. Flaskor trodde man tillhörde något slag av skaldjur. Man frågade sig vilken slags fisk som levde i dem och varför de inte fanns på de australiska stränderna.

De vitas vapen var högst anmärkningsvärda och antogs vara magiska. Det fanns nämligen en uppfattning hos aboriginerna att vissa mäktiga aboriginer besittande stor magisk förmåga kunde skjuta iväg projektiler, kvarts kristaller, småsten etc., genom luften och genomborra ett mål. Det fanns därför en naturlig koppling mellan skjutvapnen till dessa magiska föreställningar. Det var dock svårt att förstå hur en stor massa av de vita kunde utöva denna svåra magi. När gevär började stjälas från de vita avslöjades dock mysteriet och kom till användning av aboriginerna själva.

Byggnadsmetoder från det vita samhället togs i bruk av vissa stammar. När tasmanerna sakta fördrevs från sina boplatser i floddalarna till bergen började de bygga stenbyggnader som hade få likheter med de vig-vam (tält) som de bott i tidigare.

Matkulturen förändrades genom nya tekniker för matlagning samt de nya djur som blivit förda till kontinenten. Mjölet var det livsmedel som aboriginerna främst sökte vid sina räder gentemot vita bosättningar. Aboriginerna byggde upp stora lager av mat. Ett resultat av att de vita gjort intrång på deras naturliga jaktmarker. De blev tvungna att lagerhålla varor för att klara sitt uppehälle. Annars var det svårt för en aboriginer att förstå varför man skulle ha mer än en dagsranson i förvar. Det förekom även att aboriginer anammade den brittiska seden att dricka te.

Trots alla ting som aboriginerna tog till sig från det vita samhället såg de ner på den vite mannens kultur. De ansåg att de var överlägsna i sättet de behärskade naturen praktiskt och andligt. Särskilt såg man ner på straffångarna eftersom det antogs att de var en besegrad vit stam.

Aboriginerna anlitades flitigt som informatörer om vattenhål, genvägar, bergspass etc. Det var en hjälp som var ovärderlig för de europeiska kolonisatörerna då dessa hade dålig vetskap om landets förhållanden. Förrymda straffångar togs ofta om hand av aboriginerna och återfördes till fånglägren. Allt i allt faktorer som bekräftade aboriginernas självbild som överlägsna.

Mer negativ inverkan hade de vitas sjukdomar. Spridningen av dessa förvärrades dessutom av att aboriginerna inte kunde acceptera de vita myndigheternas medicinska råd. Sjukdomarnas ursprung kom enligt aboriginerna från magiska besvärjelser uttalade av fientliga stammar. Det fanns alltså ingen anledning att lyssna på de vitas råd och förmaningar. Att könssjukdomar kom från sexuell kontakt med de vita rådde dock ingen tvekan om. Sjukdomarna var en av de komponenter som gjorde att en stor del av den aboriginska befolkningen kom att raderas ut.

En annan förödande kulturkontakt var alkoholen. Den ställde till stora problem för aboriginerna genom dess nedbrytande verkan. I slumområden utanför de vitas städer och bosättningar växte det fram en aboriginsk slumkultur, där alkoholism, fattigdom och annat elände florerade.

Motståndskamp

Det aboriginska motståndet mot de vita var oftast sparsamt även om attacker förekom. Föreställningen om de vitas kraftfulla magi och släktskap med aboriginerna förlamade ofta handlingskraften. Men ett antal expeditioner av vita blev föremål för attacker från aboriginernas sida. Aboriginerna erbjöd sina tjänster som vägvisare för att leda in expeditionen i bakhåll. Det hände också att vägvisaren kidnappades. Expeditionen var då helt hjälplös. Större organiserade räder företogs också. Den aboriginske krigaren Pemulwoy ledde en frihetskamp på 1790-talet och stormade framgångsrikt fortet vid Port Jackson. Några år senare sköts han till döds. Frihetskampen fortsatte då med hans son som ledare.

Med hjälp av elden orsakade aboriginerna stora skador på de vitas egendomar och djur. Användandet av den metoden gjorde det dessutom mindre riskabelt för dem själva. I Queensland förekom ett mindre gerillakrig som tvingade vita bosättningar av flytta. Gerillakrigföringen fortsatte under hela 1800-talet och så sent som på 1930-talet förekom sammanstötningar.

Men fientligheter var ändå inte så vanligt förekommande. Aboriginerna bestod av små grupper som inte möttes speciellt ofta. Större militära operationer var därför ovanliga. Att aboriginer inte attackerade de vita i någon större utsträckning hade sin förklaring att de såg ett släktskap med dem. Om en svart stam hade gjort samma intrång hade de mötts av ett kompakt motstånd. Aboriginerna insåg heller inte att deras land blivt invaderat. Det ingick inte i deras fattningsförmåga att landet slutat tillhöra dem. Många vägrade acceptera att de blivit fördrivna och sökte upp de vita på deras missionsstationer och bosättningar för att be dem lämna aboriginernas land. Ju längre de vita trängde in i landet desto mer blev aboriginerna marginaliserade. De vita ockuperade det öppna landskapet och lade beslag på vattenresurserna. För aboriginerna återstod bara bergen, träsken och ökenlandskapen. Dessa områden blev snabbt överexploaterade medförande hunger och död. I desperation attackerade de då de vitas får- och boskapshjordar. De vita svarade med att ge igen med våld. Aboriginerna med hämnd. En våldsspiral uppstod.

De vita vanhelgade aboriginernas heliga platser, även om det ofta var oavsiktligt; Stal deras heliga föremål och förstörde deras grottmålningar. På Tasmanien skedde ett av brittiska imperiets värsta folkmord. Tasmaniern fördrevs sakta men säkert från sin traditionella mark. I det utsatta läget gick de till attack mot fårhjordar och boskap för att kunna mätta sin hunger. De vita nybyggarna såg dem som ohyra. Endast värda att utrota. Förgiftat kött och gevärskulor decimerade den lilla tasmanska befolkningsgruppen med hundratal. Infödingsflickan Troganenee, den påstått sista Tasmaniern undkom det sista blodbadet genom att klättra upp i ett träd. Därifrån kunde hon se hur de vita drev ihop tasmanierna med hjälp av hästar och hundar mot en stor grop som de vita grävt. Snart började gevärssalvor eka. När alla avrättats hällde man tjära över dem och tände på. Samtidigt sjöng de vita tacksägelsepsalmer.

En vit redaktör sa 1866 att ju mindre aboriginerna vet om oss och vår kultur desto mer ser de upp till den vite mannen. De blir därigenom lättare att handskas med. Ju mer aboriginernas illusioner om den vite mannen förbleknande desto mer förstod de faran från honom. Så sent som på 1960-talet fanns det hos de äldre inom Dyirbal-folket, i norra Queensland, en förhoppning att de vita skulle kunna fördrivas. De såg en framtid då de skulle kunna återgå till sitt ursprungliga sätt att leva.

 

Mötet ur de vitas perspektiv

De reser till ett land för att vara där en tid,Varmare än Englands jord och mycket mera fri och vid:Inga tullar att betala och ingen skatt för dig, Ett skönt liv utan bekymmer får du i Botany Bay

Världsuppfattning

För att förstå vad det innebar att deporteras tvärs över halva jordklotet till ett ställe som Australien måste man tänka på den världsuppfattning man hade i slutet på 1700-talet. Större delen av världen var okänd för européerna. Man har beräknat att fyra femtedelar av jordens landområden fortfarande väntade på sina upptäckare. Konturerna av de olika kontinenterna kände man till med undantag av Australien och Antarktis, men områdena innanför kusterna var till största delen okända. Vetenskapens kunskaper om södra halvklotet var med andra ord mager. Straffångarna som oftast kom att rekryteras ur de lägre samhällsskikten hade naturligtvis en mycket suddig uppfattning om olika länders geografi. Större delen av Englands befolkning bodde på landsbygden och var oftast på ett eller annat sätt knutna till jordbruk, vilket gjorde att man inte reste. Nyheterna till dessa människor kom högst sporadiskt och noterbart är att det inte fanns någon tidning i England vid den här tiden som hade en större upplaga än 7 000. Stilla havet var för de flesta ett område höljt i dunkel även efter kapten Cooks upptäckter. Det fanns många myter och berättelser om det som florerade i England. Många trodde att man i söderlandet skulle komma att få möta män med hundhuvuden, basilisker med ansikten som satt på bröstet, jättevalfiskar som slök hela fartyg och andra hemska varelser. Det vimlade då av sådana monster i bibelillustrationer, romanssånger, berättelser samt Shakespeare. Det var alltså inte konstigt att straffångarna fruktade för vad de skulle möta där nere på den södra kontinenten. Det måste ha varit en fruktansvärd ångest de kedjade kolonisatörerna kände inför resan.

 

Mötet

Redan från första dagen bekantade sig vita och svart med varandra på Botany Bays stränder. Inget våld förekom. De vita kolonisatörerna hade fått stränga order av den förste guvenören, Arthur Phillip, att inte störa aboriginerna på minsta sätt. Han ville vinna deras tillgivenhet för att undvika strider. Det fanns ingen anledning att utrota eller använda dem som slavar eftersom de till en början inte ansågs utgöra något hot mot de vita. Undergången för många aboriginer hade ändå börjat. Kolera och influensabakterier från fångfartygen började långsamt sin obarmhärtiga process och redan året därpå, 1789, var svarta lik en vanlig syn för de vita. Denna gång var det förmodligen inte meningen att epidemien skulle härja även om det finns böcker som vill göra gällande att officerarna redan här medvetet skulle ha smittat aboriginerna i en slags biologisk krigföring. det finns dock inga bevis för detta. Det skulle dröja ett bra tag till innan man medvetet började byteshandla med ex arsenik och infekterade filtar för att utrota aboriginerna.

Inget europeiskt uppfört samhälle kunde uppvisa en märkligare social struktur än det samhälle som nu grundlades. Ett samhälle som övervägande kom att bestå av straffångar av olika ursprung och dömda för olika brott. De deporterades lidanden berodde på vilken arbetsplats de kom att få i lägret. Arbetsdagarna var långa, oftast nio timmar i gassande sol, och många dog av utmattning eller piskan. Vakterna höll noggrant koll på allt och flertalet vakter ansåg att piskan var bästa moroten för fångarna och många var de fångar som hade "röd skjorta", dvs uppiskad rygg. I New South Wales räknades piskrappen mellan 1830 – 1837 och inte mindre än två miljoner rapp lär ha delats ut. Farliga fångar sattes i fotbojor, fördes samman i stora gäng och fick marschera fastkedjade i varandra till och från arbetet. Ansågs en fånge besvärlig dömdes han inte sällan till ohyggliga piskstraff eller så kunde han skickas till det värsta fånglägret av alla – Port Arthur på Tasmanien. Guvenören kunde också benåda skötsamma fångar men vanligtvis fick de flesta tjäna sina straff ut för att sedan få rätt att arbeta för lön. Till slut kunde de bli "frimän med rätt att slå sig ned någonstans i Australien och bruka en jordlott, eller återvända till England. Det sistnämnda kan dock diskuteras med tanke på att så gott som ingen hade råd att åka hem. Dessutom hade många av de varit så länge i Australien, många ända sedan de var riktigt unga, att de inte hade någon eller något att återvända till. F d straffångar stod inte högt i kurs hemma i England. Sedan var det ju ett problem när nya generationer föddes, barn till straffångar som hade svårt att betrakta England som sitt hemland men som samtidigt inte behandlades som fria i sitt eget land trots att de var britter.

Det var inte konstigt att Systemet gav upphov till en brutal mentalitet i det äldsta Australien. Bittra straffångar och korrumperade officerare var ingen bra kombination för en demokratisk utveckling. Hatet sjöd ständigt mellan fångar och officerare. Båda sidor var övertygade om att "de andra" saknade människovärde. Australien var inte som man hade hoppats, landet var kargt och jorden var svårodlad. Hungersnöden var stor för kolonisatörerna de första åren och man stal ivrigt från varandra. Det skulle gå många år innan landet skulle bli bördigt. Officerarna lät sin besvikelse gå ut över fångarna och dessa i sin tur utvecklade sin egen hederskodex vilket innebar att de mest förhärdade och motståndskraftiga blev de högst ansedda.

Thomas Watling, en skotsk fånge på trettio år, landskapsmålare och dömd för sedelförfalskning, anlände till Botany Bay 1792. Han skrev brev hem och klagade över:

...steriliteten och det trista tillståndet i N.S Wales. Det kommer dröja länge innan det här landet ens kan bli självförsörjande. Men ändå tror jag att detta land som är så känt för generositet och känslofrihet, kommer att sträva efter att nå det målet. När jag sett så mycken godtycklig grymhet praktiseras ombord på de engelska fartygen mot de stackars satarna utan att bestraffningarna hade minsta anstrykning av rättvisa, vad skulle jag väl då kunna vänta mig? En fransk bastilj eller en spansk inkvisition kunde inte rymma större fasor.

Hopplösheten och skräcken för officerarnas grymhet var något som präglade mångas brev hem till England. Vidare skriver Watling om något som de flesta fångar verkade känna – avskyn över att behandlas sämre än "de barbariska" aboriginerna:

Många av de här vildarna får tillgång till vad man kan kalla en fri medborgares ranson trots att de inte arbetar. De får till och med kläder, som de gör av med vid första bästa tillfälle, eftersom de föredrar att gå nakna, och de behandlas med stor ömhet. Det är väl i och för sig inte annat än lovvärt, men man frågar sig då varför man inte kan visa den allra minsta gnista av mänsklighet mot de stackare som iallafall kan kallas kristna? Men så sker inte. De nekas ofta det ringaste av livets nödtorft! De drivs ofta i döden i hettan under den brinnande solen eller drabbas på det mest barbariska sätt av ytterligare bestraffning som de ofta föga förtjänar. Det kanske kan kallas en filosofi och görs med beräkning av våra stränga diktatorer, men jag anser att de är de falskaste människor jag någonsin mött eller hört talas om.

Med tanke på att de flesta fångar verkade tycka väldigt illa om aboriginerna är det intressant att tänka sig bakgrunden. Inte nog med att de första fångarna fick ligga i hamn på fängelsefartyg i England i flera månader, själva resan tog sedan ytterligare åtta månader. För många var det kanske första gången som de både fick se dagsljus och fick markkänning när de stapplade iland på Australiens stränder. När första skräcken hade lagt sig och när de kanske insåg att det inte fanns några monster som de hade fruktat, så hade de ändå kommit till ett land där det mesta var uppochner med deras referens sett; Det var högsommar när de anlände i januari, träden i det nya landet fällde sin bark istället för löv, exotiska orädda fåglar som skrattade åt dem i tusental, svarta stinkande (de smorde in sig med fiskolja) aboriginer målade som skelett mötte dem på stranden och hånade de säkert med sin frihet. Avståndet till moderlandet och avsaknaden av nära och kära bidrog också naturligtvis.

 

På sätt och vis blev aboriginerna fångarnas fängelsevakter vilket kom att bidra till avskyn mot dem. Aboriginerna dröjde inte länge med att ställa sig på officerarnas sida och vice versa. Det finns inte så mycket uppgifter från den aboriginska sidan om vad de egentligen tyckte om de vita kolonisatörerna men man kan ana vilken roll Systemet måste ha spelat när det gällde att ge dem en bild av dessa. Hursomhelst så visade deras beteende att det var de vita krigarna i röda rockar som förfogade över makten som aboriginerna solidariserade sig med – inte deras fångar. Kulturklyftan var väl vid mellan den "fria" aboriginern och den av soldater hunsade fången. Några kontakter mellan dessa grupper knöts heller aldrig (med några få undantag). Det arbete som aboriginerna såg straffångarna utföra var för de lägsta möjliga nivå av sysslomål och de föraktade fångarna för det och såg de som lägre stående, besegrade medlemmar av någon fientlig stam. "Inget att ha – lika uselt som dem det är gjort för", uttryckte sig några aboriginer när de någon gång under 1830-talet blev erbjudna att äta resterna av fångarnas måltid.

När många av fångarna försökte rymma från lägret spårades de ofta upp av aboriginerna som slog dem blodiga och sedan överlämnades de ofta till ett säkert spöstraff eller hängning, eller så spetsade aboriginerna själva fångarna med sina spjut. I vissa fångläger belönade officerarna aboriginer som grep fångar som flytt. Under 1830-talet kom man sedan systematiskt att använda aboriginer som människospårare och som ställde sina kunskaper i polisens tjänst. På så sätt kom naturligtvis fångarna att avsky aboriginerna än mer. Hatet växte eftersom deras fruktan var starkare. Fångar som har någon över sig vill inte sällan ha någon under sig för att kunna hävda sin självkänsla. Det var vad aboriginerna dög till i dessa fångars ögon. En av få möjligheter för fångarna att ge igen var att stjäla aboriginernas vapen och fiskredskap som ofta låg oövervakade. Dessa såldes sedan vidare till sjömän som souvenirer. När detta skedde en längre tid började aboriginerna bli allt hotfullare och dödade till slut alla, både fångar och soldater som förirrade sig in i bushen. Man kan föreställa sig de bekymmer förlusten av vapen och verktyg måste ha inneburit för aboriginern med tanke på att de var en nödvändighet för att skaffa mat samt även det att det kunde ta flera dagar att tillverka dessa redskap. Därav den blodiga hämnden kan tänkas. Man kan alltså konstatera att förhållandet mellan fångar och aboriginer började illa.

Fångarna ville hämnas sida döda men det var lättare sagt än gjort. Trots alla dödade fångar så förbjöd fortfarande guvenören på befallning av England att straffa aboriginerna. När de ibland ändå försökte så slutade det inte sällan med 150 piskrapp samt att de slogs i järn för ett helt år. Detta gjorde att fångarna tyckte att brittiska regeringen satte aboriginerna högre och behandlade dessa som brittiska medborgare långt mer än straffångarna. Dessa signaler var naturligtvis svårsmälta för fångarna. Bittra över exilen hade de ett behov av att känna att det fanns en lägre samhällsgrupp än deras och aboriginerna var ju för dem en lämplig grupp att se ner på. Rasismen hade med andra ord gjort sitt intrång i Australien.

Nybyggarna

Fångarna kunde efter avtjänat straff få sitt efterlängade fribrev som gav de rätt att odla upp ett stycke mark. Deras rädsla och förakt för aboriginerna upphörde dock sällan efter detta. Faktum var att det kunde bli värre. Eftersom nyodlingsmarken oftast var upptagen i närheten av städerna runt 1830 så tvingades den frisläppte nybyggaren att söka sig långt bort till utkanterna av koloniserade områden. Detta medförde att den f d fången kom i kontakt med nya aboriginska stammar vilket inte sällan ledde till fortsatta motsättningar grupperna emellan. De flesta uppgörelser ute i bushen följde samma mönster. Nybyggaren lade sig i bakhåll och sköt aboriginerna i ryggen. Aboriginerna smög in i stugorna på nätterna och krossade skallen på nybyggaren och dennes eventuella familj. Livet ute i de yttre områdena krävde beväpning och ständig vaksamhet hos bägge sidor och så som livet tedde sig där ute medförde att straffångarnas inställning till aboriginerna levde vidare från generation till generation. Från föräldrar som varit fångar till barn som fötts i frihet.

Kollisionen var enorm mellan grupperna i fråga om levnadssätt och värderingar. Nybyggarna lade under sig aboriginernas jaktmarker och odlade upp dessa, dessutom hindrades aboriginerna från tillgång till sina urgamla fiskevatten. Båda behövde samma område för att kunna överleva, och ur svält på bägge sidor föddes otålighet och fruktan. Nybyggarna som i många fall var män som brutaliserats av Systemet, var inte sena till att hämnas det de genomlidit tidigare i lägren och behandlade aboriginerna som vilda hundar och när aboriginerna försvarade sig sköts de ned.

Aboriginerna utsattes omväxlande för våld och kel; "tama" aboriginer i nybyggens närhet skämdes bort och gavs gåvor när de t ex spårade upp förrymd boskap medan "de vilda" dödades. Innerst inne föraktade dock kolonisatörerna båda sorter. Någon gång kom misstänksamhet och våldsamma aktioner att avbrytas av ett tillfälligt fredligt ögonblick. Ett sådant exempel var när en marinsoldat gick vilse i bushen och mötte en grupp aboriginer som erbjöd att föra honom tillbaka till nybygget om han gav ifrån sig sitt gevär. Den skräckslagne soldaten lydde och aboriginerna sänkte då sina spjut och förde mannen till hans hem. När de kom fram gav aboriginerna honom hans gevär tillbaka. Sådana händelser var emellertid sällsynta.

Resultat

Aboriginerna och de vita hade innan de möttes en gemensam uppfattning om vad som fanns utanför deras kända värld. Det talades om monster och andra vidunderliga ting. När straffångarna kom till Australien hade de itutats myter om det upp och nervända landet, människor med två huvuden och andra missfoster. Aboriginerna å sin sida hade föreställningen att det som fanns utanför deras kända värld befolkades av demoner och onda andar. Mötet dem emellan hade alltså vissa speciella förväntningar (även om aboriginerna inte förväntade sig att någon överhuvudtaget skulle landstiga på deras kontinent). Att världen inte var beskaffat enligt myterna blev de snart varse. För aboriginerna kom mötet att innebära en total omvälvning från den skyddade värld man levt i under tusentals år. Hela deras kultur bombarderades av nya intryck som kom att förändra deras världssyn på ett drastiskt sätt. In kom främmande djur som hästar, får, kaniner och nötdjur tillsammans med en mänsklig ras som först kopplades samman med döden och reinkarnerade släktingar. De vita tog med sig sjukdomar, alkohol och en syn på ägande som var otänkbar för de kollektivistiska aboriginerna. Aboriginerna ville dela med sig av allt och trodde att de vita skulle dela denna ömsesidighet. Men de vita var snabba med att bryta sina avtal.

Omärkligt tycktes den vite sakta ta över kontinenten. Aboriginerna insåg först inte hotet. Den vite tycktes så underlägsen, okunnig om naturens nyckfullhet. Men snart blev de bekanta med den vites sätt att få igenom sin vilja. Kulor, krut, förgiftad mat och arsenikbestänkta filtar decimerade deras antal. Aboriginerna fick problem med sin egen försörjning när de vita lade beslag på deras tidigare mark. Frustration och hunger gjorde att aboriginerna tog till drastiska metoder genom våld och stölder. De vita var snabba med att återgälda, det ledde till en våldsspiral. I vissa fall till rena avrättningar med aboriginer och tasmanier som offer. De brittiska myndigheterna ville egentligen låta aboriginerna leva i fred med sin kultur, men de egna intressena tog överhanden. Undersåtarna hade inte samma humana syn och såg ofta aboriginerna som ohyra och mindre värda. Detta gällde speciellt de brittiska straffångarna som fick en grupp att se ner på och bespotta. Det skapades oheliga allianser mellan brittiska myndigheter och aboriginer där straffången kom i kläm. Aboriginen gick i fångvaktarnas tjänst och tillfångatog förrymda fångar. Varför skulle en okristen vilde ha bättre rättigheter än imperiets egna medborgare frågade sig dessa? Straffången blev hatisk och tog ut sin hopplösa situation på aboriginerna.

För nybyggaren var aboriginen enbart i vägen och hindrade framåtskridandet. Det ledde till många konflikter dem emellan. Att skydda aboriginen på bekostnad av nybyggarens rätt till ett fredat liv blev till slut ohållbart för de brittiska myndigheterna. Att hålla sig populär inom den egna kultursfären ansågs viktigare än aboriginernas fortlevnad.

De första åren behandlade visserligen soldaterna aboriginerna väl men detta var främst på grund av två faktorer som inte grundades på humanitet; soldaterna hade fått order av guvenören att de inte fick provocera aboriginerna. Denna order bottnade i att England inte ville ha mer problem än de redan hade. De hade fullt upp med sina straffångar samtidigt som de ju faktiskt låg i krig med Frankrike. Det andra skälet var att de till en början kunde dra nytta av aboriginerna genom att dessa spårade upp och bestraffade förrymda fångar. Senare skulle det dock komma att visa sig att soldaterna föraktade aboriginerna lika mycket som de föraktade fångarna. Systematisk krigföring, massakrer, fördrivning, förgiftade filtar och mat var exempel på detta.

Hatet mellan fångar och soldater rådde så länge Systemet var i funktion. Straffångarna fruktade ofta för sina liv och var kontinuerligt rädda för brutala och inte sällan koruppta fångvakter. Soldaterna led även de av svält och annan nöd de första åren och anklagade fångarna för att behöva befinna sig i ett kärvt och ogästvänligt land långt hemifrån. Bitterheten gick ut över fångarna som pryglades eller dödades för minsta lilla incident. Båda dessa vita sidor hade svårt att överhuvudtaget se något människovärde hos den andre. Om straffångarnas hat till soldaterna var stor så var det desto större mot aboriginerna. Avskyn hade stor grund i fruktan för dessa "vilda barbarer", vilka för fångarna kom att bli som en förlängd fängelsemur genom att de hindrade fångarna från att fly lägret. Att fångarna sedan tyckte att engelska myndigheter behandlade aboriginerna mer väl än fångarna genom exempelvis uteblivna bestraffningar, belöningar för uppspårningar osv. gjorde inte saken bättre. Aboriginerna å sin sida hade inte heller mycket till övers för straffångarna. Det kanske här, iallafall till att börja med, inte handlade om något hat utan snarare om förakt mot en besegrad grupp och dess "smutsiga" arbetsuppgifter. I brist på uppgifter om vad aboriginern ansåg om de vitas kultur, så ställde de sig iallafall beteendemässigt i den vitas överhöghetens tjänst.

Man kan tycka att avsky och skräck skulle försvagats när fångarna efter många år av lidande äntligen fick sina fribrev och kunde börja arbeta för sitt eget uppehälle. I vissa fall var det säkert så men i många fall kom det att bli än värre. Nybyggaren fick nu, ensam och relativt oskyddad, ofta söka sin mark utanför staden där denne kom i kontakt med nya stamgrupperingar. Detta ledde till nya motsättningar. Aboriginerna kämpade nu för att behålla sitt land och deras motstånd mot de vita inkräktarna följdes av de vitas hämndaktioner. Kollisionen var att båda grupperna slogs om samma områden för att kunna överleva.

Diskussion

Något som har varit intressant vid arbetet med denna uppsats är upptäckten att den grupp vi uppfattade som ensidigt förtryckta själva hade rollen som förtryckare. Aboriginerna såg ner på den vite mannen och särskilt dennes slavar (straffångarna). Detta i sig kom att leda till att straffången blev hatisk gentemot den vita överhöghetens aborginska hantlangare. En uppfattning som också florerat är att den vita överhögheten aldrig haft en human syn på urbefolkningar. Dessa har enbart varit i vägen för den vite mannen och hans erövringar. Därför har det varit intressant att se att de vita myndigheterna hade order om att vara varsamma mot den aboriginska kulturen och att de inte skulle störa den i onödan. Man får härigenom en annan bild av de historiska skeendena. Det har länge funnits en bild av att det inte existerade sådana humana tankegångar gentemot en för europeerna mindre värd ras. Under kolonialismen glorifierades de vitas handlingar som ädla, så pass mycket att när en motreaktion kom från de egna vita leden så förnekades plötsligt att den vite mannen överhuvudtaget tänkt eller handlat med goda avsikter. Han blev mer barbarisk än de påstådda barbarer han hade nedkämpat.

För den tidigare fria aboriginern blev det naturligtvis en stor förvirring när hans egna sociala lagar bröt samman och han blev varse om att han var insnärjd i det brittiska rättssystemet. Ett system som han heller inte förstod. Problemet var att aboriginern inte kunde skilja på ett brittiskt "mitt och ditt". Han var van vid att ta för sig av vad naturen erbjöd. När engelsmännen släppte ut får, grisar, kor m.m så såg aboriginern dessa som lovliga byten. I samma ögonblick som spjutet genomborrade ett får blev aboriginern en brottsling enligt brittisk lag. Det ironiska är att den åtföljande bestraffningen ivrigt påhejades av den kriminella klass som själva blivit deporterade p g a handlingar såsom stöld, bedrägerier och mord.

Straffången hittade snabbt sin egen "den andre". Aboriginen kom att bli en lämplig måltavla för att bli av med den förnedring och mentala nedtryckning som de fått utstå från fångvaktare och soldater. Att bespotta och trycka ner en annan grupp kom att utgöra en slags katharsis. De kände att de inte stod längst ner på skalan. Straffångarna tog ett kliv uppåt genom att stampa aboriginerna ner i den australiensiska myllan.

För att gå vidare så vore det intressant att titta på hur den australiensiska historien gestaltat sig efter det inledande mötet. Hur inlemmades aboriginerna i det vita Australien? Hur ser aboriginernas situation ut idag och vad kan man dra för några slutsatser om framtiden?

Något som också vore relevant att studera är hur koloniseringsprocessen skildrats genom historien. Vad man har tagit fasta på? T.ex. hur beskrev man koloniseringens mål och syfte för ex 200 år sedan jämfört med för ex 50 år sedan. Hur kom denna process att så totalt omvärderas? På 1800-talet ansågs ju det var rätt av europeerna att inta främmande land och "civilisera" detta, den vite västerlänningen var enligt socialdarwinismen en bättre ras och var menade att ta över jorden. Idag är denna tankegång rasistisk och ohållbar. Samtidigt kan man ju fråga sig om inte dessa tankegångar fortfarande genomsyrar hela vårt system, med tanke på att den västerländska kulturen är normgivande. När Olympiska Spelen invigs i det gamla Botany Bays trakter om några månader, är det då med respekt man visar upp urinvånarnas kultur och symboler, eller har de bara anpassats till en västerländsk kontext?

Mötet med den andre fick för båda grupper ödesdigra konsekvenser.

Straffången blev en förtryckare, dock inte värre än någon annan.

Aboriginen förlorade sitt land medan den vite kolonisatören i många fall förlorade sitt förstånd i sitt försök att utrota det som hindrade det brittiska imperiets framåtskridande

Litteratur

Mölndals stadsbibliotek: http://www.molndal.se/bibl/xnr.html (991006)