|
Bakgrund
| Olika data | Händelseförloppet | Skåran | Vrakfältet TITANIC OCH OLYMPIC: VÄRLDENS STÖRSTA ÅNGARE. 1902övertogs det brittiska rederiet Vita Stjärnlinjen av IMM, International Mercantile Marine. Bakom IMM fanns den amerikanske mångmiljonären J. Pierpont Morgan, som hade ett mål att skapa monopol på all passagerartrafik på Nordatlanten. Han ägde redan flera rederier, men Vita Stjärnlinjen blev det förnämsta i Morgans rederie karta. Styrelsen, fartyg och besättningar, skulle fortfarande vara brittiska, men IMM var ett amerikanskt företag. Cunards var nu det enda inhemska rederiet i Storbritanien. Cunards styrelse insåg att, det enda sättet att konkurera var att bygga mycket större och mycket snabbare fartyg. Lusitania och Mauretania blev stora succeer när de sattes i trafik 1907 och 1908. De blev kallade "Atlantens Vinthundar". De båda fick alla de andra fartygen på atlanten att vara nästan dvärglika. Inte bara i storlek utan också i fart. Mauretania tog Atlantens Blå Band 1908, med en fart av 26.06 knop. Den bemärkelsen höll i 22 år. Vita Stjärnlinjen var tvungna att komma med ett liknande svar. Verkställande direktör Bruce Ismay hade långa diskussioner med både Morgan och andra chefer i rederiet. En kväll 1907 var Bruce Ismay och hans fru inbjudna till Belgravia residenset i London. Lord Pirrie och lady Pirrie var värdpar. Pirrie var delägare i Harlands & Wolfs varv, och var därför en viktig person för Vita Stjärnlinjen. Han hade också varit en av de främsta förespråkarna till att IMM skulle överta Vita Stjärnlinjen. Efter middagen, över cigarr och portvin, la Ismay och Pirrie upp planer på tre jättelika atlantångare. De skulle vara överlägsna Cunards i storlek och passagerarutrymmen, men inte i fart. Det var inta särskilt billigt att driva ett snabbt fartyg. Och med dessa dimensioner skulle kolåtgången vara otrolig. Om det gick åt en viss mängd kol från 0-20 knop, ökade kolförbrukningen med en och en halv gång från 20-21 knop, för Titanic. Med 159 eldstäder som slukade 620 ton kol om dagen, skulle det inte vara något vidare ekonomiskt att driva Olympic och Titanic till ett rekord, som de inte skulle kunna slå. Maxfarten bestämdes till ungefär 22 knop, med en liten möjlighet till 1 1/4 knops ökning. Man hade bestämt sig för att satsa på storlek istället för fart. Särskilt första klass skulle få mer utrymmen än på andra fartyg. Mauretania var belamrat med en snårskogav ventiler, stag och skorstenar. Det såg förfärligt trångt ut. Men Titanic och Olympic hade stora öppna ytor, som gav en känsla av rymd och öppenhet. Harland & Wolf hade byggt alla Vita Stjänlinjens fartyg sedan 1871. Deras samarbete var på sitt sätt unikt. Rederiet beställde inte någon order av något annat varv och varvet byggde inte några fartyg till andra som kunde konkurrera med Vita Stjärnlinjen. När de beställde fartyg hos rederiet angavs bara de yttre måtten, inga andra detaljer. Förtroendet var så stort att man lät varvet utforma fartygen. När fartyget överlämnades, kom en räkning utan några som helst diskussioner om priset. Platsen där Olympic och Titanic skulle byggas, var egentligen avsedd för tre fartyg. Det var ju dimensioner man aldrig tidigare hade sysslat med. Platsen kallades för stapelbädd 2 och 3, men blev mer känt som Olympic - Titanic bäddarna eller "The Great Gantry", "Den Stora Stapelbädden". De byggdes sida vid sida, och sågs som en enhet, tills Titanics undergång. Allting gjordes dubbelt, det handlade alltid om två fartyg. Om man diskuterade om ett av dem, diskuterade man likamycket om det andra. Olympic sjösattes först, och man fick lite erfarenheter av henne, som ledde till förändringar i titanics första klass. Titanic blev lyxigast i världen för några månader 1912. Olympic kölsträcktes 16 december 1908, lite mer än tre månader senare påbörjades Titanics kölsträckning. 20 oktober 1910 sjösattes Olympic, och var klar 31 maj 1911. Samma dag sjösattes Titanic. Men uppståndelsen blev inte lika stor kring Titanic som Olympic. Olympic var den stora sensationen som nummer ett, Titanic var bara nummer två. Innan Olympic gick isjön målades hon vit, bara för att bli bra på bild, i 62 sekunder ner i vattnet för pressfotografer och reklam. Det dröjde inte länge förrän hon fick ett svart skrov i torrdockan. Titanic sjösattes svartmålad. Tio minuter innan Titanic sjösattes, hissades en röd flagga i aktern. Det betydde att hon snart skulle sjösättas. Samtidigt sköts en raket upp för att varna andra fartyg att hålla sig undan. För att hon skulle glida i vattnet smidigt, hade hon smorts med 22 ton talg, fett och såpa. Att sjösätta ett så stort fartyg som Titanic, krävde noga förberedelser. Långsamt började den väldiga kollossen glida, sedan snabbare. Allt gick bra, och efter 62 sekunder flöt hon för första gången. Olympic hade fått en syster! När det gällde dessa fartyg tycktes allt ha enorma dimensioner. Varje fartyg hade nitats med tre miljoner nitar, med de siffrorna kan man tänka sig hur stor materialåtgången var. Titanic fick 29 ångpannor, där 24 var dubbelt ändade och 5 enkeländade skotska pannor. De fyrades av 174 eldare, med fyra timmarsskift. Tillsammans med lämpare, smörjare och maskinrumspersonal, blev det 325 personer i maskinrummen. Maskineriet bestod av två kolvgångsmaskiner och en Parsons -turbin. Denna kombination var den största som installerats på ett fartyg. Det bestod av två fyrcylindriga trippelexpansions-maskiner. Cylindervolymen blev så stor i den sista att den delades i två. Varje maskin gav 15 000 Ahk. (Aktiva hästkrafter). Hur mycket Titanics maskiner gav, fick man aldrig reda på, för att man aldrig pressat upp de max. Med turbinen skulle det bli ungefär 50 000 Ahk. Avloppsångan gick till lågtrycksturbinen, som var direkt kopplad till den mittersta av de tre propellrarna. Kolvmaskinerna drev de yttersta propellrarna. Men det var ett problem med turbinen; man kunde inte slå back med den. Slog man back stannade den. Det skulle visa sig ödesdigert för Titanics del. Men med turbinen sparade man mycket bränsle. På Titanic fanns inget speciellt drag, men med skorstenarna ungefär 45 meter ovanför rosterna, blev draget ändå avsevärt. Bara de tre främsta skorstenarna hade funkion för maskinerna. Den fjärde var falsk. Vid denna tiden var det mode med fyra skorstenar. De skapade också harmoni och trygghet. Den fjärde skorstenen var ventilation för maskin, kök och tredje klass utrymmen. Det fanns dessutom en lejdare på insidan. En eldare klättrade upp för den, och ville antagligen se utsikten, men lyckade nästan skrämma vettet ur två damer i första klass. Skrovet var indelat i 16 rum, med vattentäta dörrar, som kunde stängas med en elektrisk strömbrytare. Vilka två rum som helst kunde vatten fyllas, utan att riskera fartygets säkerhet. De fyra främsta kunde också fyllas, utan att hon sjönk. Det var genom detta som frasen "det osänkbara fartyget", kom fram. Titanic var inte osänkbar för Wilding, Thomas Andrews och andra konstruktörer och tekniker. Hon var flytbar till en viss gräns. Men ändå lät Vita Stjänlinjen meddela i bland annat en svensk broschy:"Ångarne ha dubbla bottnar, likasom liniens öfriga mångare, hvilket gör att de äro osänkbara". Men om fartygets sårbarhet sa man inget om. Svagheten med dena konstruktion var att skotten inte gick tillräckligt högt. Om de fyra främsta var fyllda skulle hon fortfarande flyta, men om den femte började fyllas, skulle pumparna inte klara av vattenmängden. Då skulle fören tryckas ner och vattnet skulle rinna över i nästa skott o.s.v. Om skotten drogs högre stoppades man av lagstiftning och vinstintresse. Man hade följt bestämmelserna. Reglerna sa också att man fick ha 962 livbåtsplatser, medan certifikatet gav henne tillstånd att ta 3547 personer. Det gick ju självklart inte ihop. Men 3560 livbälten fanns ombord enligt reglerna. Sammanlagt fanns det 20 livbåtar med plats för 1178 platser. Det överskred reglerna med 216 platser. Men det hjälpte inte mycket när livbåtarna användes som de gjorde. Sexton var av trä och fyra hopfällbara. Titanic var utrustad med de modernaste instrumenterna och maskinerna. Det fanns en motor för rodret, ett elektriskt instrument för att visa dess ställning och ett nätverk av interna telefoner. På många ställen fanns den nya tekniken: neonskyltar visade vägen i första klass, nästan tjugo hissar fanns och i köket fanns många nya elektriska maskiner, äggkokare, kaffemaskiner och elektriska värmeplattor. Mycket av utrustningen användes för första gången ombord på ett fartyg. Ombord fanns också Europas bästa kockar, som tog hand om maten. På de bevarade matsedlarna visar att, första klass passagerarna kunde sätta sig ner vid ett välförsett lunchbord, med t.ex. slätvarsfilé, räkor, ansjovis, lax, grillsteckta lammkotletter, kyckling, oxtunga och flera sorters ost. Det fanns rikligt med råvaror för att täcka passagerarnas behov. Det fanns 34 00 kg färskt kött, 5000 kg färsk fisk, 40 000 ägg, 5700 liter mjölk, 36 000 apelsiner, 20 000 flaskor öl, 1500 flaskor vin och mycket annat. All mat serverades på porslin, som fanns i så stor mängd, att det skulle räcka till en mindre stad. Det fanns bla. 3000 tekoppar, 1500 kaffekoppar, 26 500 tallrikar av olika sorter, 6200 glas, varav 1500 till champagne, 12 000 gafflar, varav 1000 var till ostron och 18 000 skedar. Och många andra tillbehör. Köksregionen tog upp fartygets bredd i stort stycke. Det var uppdelat i bageri, grovkök, serveringsrum och disksektioner. Nitton ugnar fanns i köket, två extrastora för steckar och en grill. Titanic och Olympic var ett stort steg framåt för passagerarnas komfort. Många eleganta stilarter fanns. I första klass hytterna fanns vackert snidade träpaneler och mjuka röda mattor. Många salonger var kopier från kända platser på land, så man skulle få bort känslan av fartyg och hav, på vissa ställen. Biblioteket var i Colonial Adams stil matsalen tidig engelsk stil och rökrummet i Ludvig XVI stil. För många i tredje klass var livet ombord mycket bättre och bekvämare än de någonsin upplevt tidigare. |
|
Senast uppdaterad 2001-03-13
|