Tja, man tycker ju och tänker en hel del. Och allt kan man ju inte skriva i dagboken. Så då bidde det en tankehörna. Eller tyckarhörna. take your pick lixom.

Här finns lite smått & gott om kärlek (amore), feminism, snubbar, gud och kultursnobberi. Scroll down baby!

Detta är mina åsikter och ingen annans. Det finns säkert folk som tycker likadant men här är det jag som bestämmer. Vilket betyder att om du inte tycker som jag så dra. Skojar bara. Om du inte tycker som jag så skriv nått i gästboken eller skit i det.

Läs & begrunda dessa tankar som framkommit under många nätter och flertalet diskussioner. Be aware.

"All you need is love" sjöng The Beatles. Större skitsnack får man väl leta efter! Inte en janne att jag går på det där. Jag vet att jag behöver bra mycket mer än bara kärlek, eller amore som jag gillar att kalla skiten.

Kanske inte skall gå ut så hårt. Kärlek kan var det underbaraste som finns. Dessutom kan det vara det värsta som finns samtidigt. Hur kul är det med obesvarad kärlek eller olycklig kärlek t.ex? Inte för att vara cynisk på något sätt men det ena existerar inte utan det andra. Sen beror det lite på tur och hårt arbete vilket som råkar komma på just din lott.

Jag kan ju mest skriva ur en kvinnlig synvinkel så jag håller mig i den ringhörnan. Skall på intet sätt påstå att jag är nån doktor i kärlek eller expert på något vis. Knappas. Men ett och annat har jag väl lärt mig genom åren. Både genom egna erfarenheter och andras. Det är lustigt vad mycket man kan lära sig genom att bara observera och fundera. Och visst är det lättare att ordna upp andras kärleksliv framför sitt eget?

Det börjar redan i de tidiga tonåren, om inte t.o.m tidigare. Flickor läser flicktidningar med serier eller noveller och det är alltid samma dravell. På min tid fanns det Starlet, en verklig källa att ösa ur. Sida efter sida med romantiskt tjafs och gullepluttförhållanden. Konstigt nog har jag varken upplevt något sådant eller känner nån som har. Trots det är det detta vi alla suktar efter (om man skall tro tidningarna alltså).

Märkligt nog minns jag inte en enda novell eller serie där det var tjejen som var framåt och tog hand om saker och ting. Nä det var alltid en kille som drog i alla trådar och som tände stearingljus i det lånade sommarhuset. Hur väl överensstämmer detta med verkligheten egentligen? Inte så mycket va? Det är inte bara ok för tjejer att var framåt, vi skall vara det och är det. Jag vägrar sitta i hörnet och vänta på att nån skall börja tala med mig när jag är hur kapabel som helst att resa mig upp och ta tag i saken själv.

Hur hittar man en lämplig snubbe då? Tja, den som visste det ändå? Då hade jag väl inte suttit här och varit cynisk *s* Killar o tjejer träffar man lämpligast vart som helst. Jobbet, skolan, krogen, skogsmulle osv. Dvs över allt. Kärleken drabbar en oftast på de mest konstiga ställen. Sen är det ju inte säkert att snubben i fråga är lika intresserad som man själv är och här kommer kruxet. Vad gör man då?

Tja, antingen blir man en av följande typer: Förföljaren, beundraren, kompisen, coolingen eller ignoreraren. De flesta brukar hamna där iaf.

Förföljaren: Jagar grabben med blåslampa. Vill veta allt som går att veta i princip. Tar reda på hemtelefonnummer, mobil, e-mail, ICQ, adress, skola el jobb, flickvänner, kompisar, fritidssysselsättningar. Hon vet vart killen hänger på helgerna och går dit vare sig det är ett kul ställe eller inte. För henne räcker det eg med att se sin förälskelse. Dessa förhållanden brukar det inte gå så bra för. Killen blir minst sagt skrämd av denna kvinnliga varelse som vet allt om honom.

Beundraren: Ger snubben en eller flera komplimanger av varierande slag varje gång de träffas. Lyssnar sig genom timmar av ointressant smörja för "Han talar ju med mig". Själv får hon inte en syl i vädret. Hon uppskattar allt han gör och de få gånger hon inte gör det så håller hon tyst. För tänk om hon skulle råka säga något som han inte tyckte om. Då kanske han skulle sluta snacka med henne och det går ju inte för sig. Nä hon kniper käft och om de blir ihop kommer hon att fortsätta vara denna martyr. Han är ju ändå hennes…

Kompisen: Kommer i flera varianter. Det beror lite på syftet. Om hon inte är beredd att ge upp riktigt än så blir hon kompis med honom för att sedan hoppas att han kommer upptäcka alla hennes underbara sidor. Naturligtvis gör han inte det. Kompis blir man bara om man verkligen bara vill vara kompis. Allt annat är dömt att misslyckas.

Coolingen: Ger sig inte i första taget. Hon är ju medveten om att han kommer att börja gilla henne förr eller senare. Så hon spelar cool och ibland ointresserad. Hon har hört att killar blir intresserade av det. När hon träffar honom slänger hon ur sig en dräpande kommentar som följs upp av ett bländande leende. Att hon samtidigt misshanldar hans ego fattar hon inte. Hon är ju cool juh. Ibland går detta hem men oftast inte hos de smartaste snubbarna.

Ignoranten: Blir sur och bestämmer sig för att ignorera idioten. "det är han som går miste om nått bra" tänker hon i sin enfald. För det måste ju vara honom det är fel på om han inte gillar henne. Att hon inte är i hans smak finns inte ens på kartan. Så hon ignorerar och misslyckas givetvis med sitt uppdrag. För vad bryr sig killen om det? Han var ju inte intresserad från början! Helt fel väg att ta alltså.

Men hur uppstår alla lyckliga par då? Genom att folk är sig själva naturligtvis, med vissa modifikationer. Man behöver ju inte tala om att man sög på tummen tills man var 10 år det första man gör. Dömt att misslyckas. Om killen inte mot alla förmodan skulle finna detta oerhört charmerande. Alltså är man sig själv men döljer det som kanske inte är så viktigt att veta i första hand. Man framhäver sina bra sidor och hoppas på det bästa. För ibland går det ju vägen, hur komplicerat det än kan låta.

Det som eg lockar mest är själv jakten, den där fantastiska tiden innan man riktigt vet, då man bara anar och hoppas. De långa blickarna, den oskyldiga beröringen, de kanske lite för höga skratten. Då man vandrar hem genom natten med ett leende på läpparna, man somnar med honom i tankarna och vaknar på samma vis. Sen börjar det om. om man sen lyckas fånga killen så förstörs en del av spänningen, tryggheten etsar sig fast och man är tilbaka i vardagen. Fast det kanske är precis det man vill.

Om man är en singelpingla då, vad gör man då? Tja, man kan göra precis vad man vill. Utbudet är relativt stort och världen är full av överraskningar. Man måste ju pröva sig fram, hur skall man annars veta *s* Det finns ju så många snubbar här i världen och varför bara nöja sig med ett smakprov?

Sex då? Ja, vad är det med sex? Sex är väl inte helt fel direkt. För det finns ingenting som säger att en singelpingla har mindre sex än en pingla med snubbe. beror ju på pinglan lixom. Sen är det ju upp till var och en hur man vill ha det. Det finns lika många variationer som det finns coola pinglor. Och vi gör vad som faller oss in.

Kontentan är att ni vet inte mer nu än vad ni gjorde när ni började läsa… inte jag heller för den delen. *s*

Länge kallade jag mig inte feminist, jag var humanist. Feminist klingade så falskt och folk fick alltid fel uppfattning. Så jag hävdade min humanistiska sida ist. För då slapp jag säga att jag var feminist, anti-rasist, djurvän osv. Nu säger jag klart och tydligt att jag är feminist för om vi inte visar upp att det finns olika sorters feminim så kommer ordet alltid att få fel innebörd hos vissa.

Det tog även ganska lång tid innan jag ansåg mig vara feminist. Jag hade ju inte varit med om några orättvisor, mina killkompisar var aldrig nedlåtande eller sexistisk och jag trodde att vår generation var mycket mer jämställd. Snacka om att gå på en fet blåsning. Bara för att jag själv inte märkt något så trodde jag att det inte riktigt existerade. Stoppa huvudet i sanden syndromet typ.

Men sen hände nått, jag började diskutera saker som för mig var självklara och upptäckte att det kanske inte var lika självklart för alla andra. Jag hamnade i konflikter, främst med killar där jag helt enkelt blev förbannad på vad de sa, på deras fördommar och deras klumpighet. Då upptäckte jag att jag ju var feminist och att livet kanske inte var så svart&vitt som jag hade trott.

Nu för tiden hamnar jag relativt ofta i diskussioner när det gäller män vs. kvinnor. Jag ser det som en plikt att nästan aldrig låta en kommentar gå obemärkt förbi. För det är vårt ansvar, att lära och informera, korrigera och diskutera. För hur skall folk lära sig om vi inte vågar säga till när de har fel? När de har förutfattade meningar, tror att alla feminister hatar män, när de tror att vi tror att vi är bättre än alla män och det är vårt mål.

Många snubblar på mållinjen, de orkar inte, de bryr sig inte. Men jag tänker aldrig ge mig även om jag inte är en av dem som skriker mig gul&blå i kvinnofrågan. Jag tänker alltid säga emot när jag tycker att nån har fel, när jag känner att folk har fel uppfattning, när jag vet att folk är orättvisa.

För jag kanske inte kan göra något i de stora sammanhangen men jag kan definitvt göra något i de små sammanhangen. Säga emot, tycka till, engagera mig i diskussioner, visa att ingen trampar på mig. För varje diskussion vinner man en bit mark, för varje motsägelse tar man ytterligare ett steg. Och om alla gör det så kommer allt att gå mycket snabbare.

Jag vägrar sitta tyst när jag hör folk snacka dumheter, jag vägrar acceptera att jag som kvinna skall tänka mig för ett par gånger innan jag gör något, jag vägrar anpassa mig efter det samhälle vi har nu. För jag är inte den sortens människa och jag är definitivt inte uppfostrad så.

Män och kvinnor är olika, det vet vi alla. Och det är bara att acceptera. Dock skall man inte acceptera att villkoren för oss båda är olika. Oavsett om det gäller arbetslivet, fritiden, förmåner eller i bekantskapskretsen. För även om folk säger att det inte går att göra något åt saken så tänker jag fortsätta försöka. Man kan ju inte bara ge upp bara för att folk säger att det inte går! Då missar man ju hela poängen. Vi får väl visa att det går att förändra saker och ting, hur svåra de än verkar. Det finns inget som heter "det går inte".

Så vad är jag för feminist då? Rödstrumpa, anarkofeminist? Nä, det finns flera olika feminister och alla är vi lika bra och lika mycket värda. Det finns de som tycker att man skall aväga sig allt som har med patriarkatet att göra men jag är inte en av dem. Trots att jag är feminist.

Jag är per definition följande: Coolt, tuff, smart, snygg, rakar benen o armhålorna, sminkar mig, har tighta kläder, hånglar med grabbar, läser tjejtidingar, hammrar och spikar, borrar i väggarna, lagar videon, dricker typiska "tjejdrinkar", uppskattar komplimanger, talförd. Jag tycker det är kul att fixa och dona med elektriska prylar, hatar att diska, kollar gärna på sport och ungdomsserier, gillar att festa, gillar rosa och svart, tycker om parfym, går helst klädd i byxor, kan både vara söt och farlig men är aldrig tyst. Och jag är feminist!

Hur definierar jag mig i den här frågan då? Tja, jag tror ju inte på Gud, varken den kristna eller nån annan heller för den delen. Dock tror jag att det finns någonting, eller det kanske mer är en önskan från mitt håll. Jag tror på vetenskapen.

Jag förstår behovet Gud och andra snubbar men jag känner inte att jag själv är i behov av detta. I mångt och mycket har jag samma värderingar som "De tio budorden". För mig kallas det moral och inte kristen tro. För mig går inte den kristna tror ihop, det finns för många motsägelser och det kan jag inte acceptera.

Visserligen finns det många andra religioner att ty sig till om man nu måste ha en religion. Jag är min egen religion och min egen person. Jag kan för lite om de andra stora religionerna för att dömma dem eller godkänna dem. Dock tycker ajg väl att Buddism verkar någorlunda vettigt. Men jag vill inte ha fler regler att leva efter, jag tror att det räcker för mig ihop med mina moraliska värderingar.

Jag tror inte på att man kan bli förlåten för sina synder genom en religion, genom att straffa sig själv. Livet består av goda och onda gärningar och vi utför dem alla nån gång. Här kommer det nu givetvis en massa invändningar om att så är inte alls det inom min religion osv. Jaja, om det tvista de lärde säger jag. Jag är inte den som säger mig ha hela sanningen, inte på långa vägar. Jag delar med mig av mina åsikter, oavsett om de är passande eller inte.

Eg är det kanske inte Gud eller religionerna heller för den delen som är den felande länken. Det är människorna som utövar religionen, de som förstör, krigar o härjar. För människan har ju en fri vilja, med gudstro eller utan.

Jag har diskuterat religion och religioner så länge jag kan minnas (iaf sen jag var 14 och skulle konfimeras). Detta gör mig på intet sett till nån expert inom området. Jag är snarare väldigt nyfiken och skulle gärna vilja veta vad som är hemligheten bakom myten lixom. Vad får miljoner och åter miljoner människor att göra vissa saker osv. Den enkla svaret är ju Gud men det är inte riktigt det jag letar efter. Kanske det är en blandning av uppfostran och övertygelse?

Folk får gärna vara troende, bara de inte försöker pådyvla mig religionen de själva tillhör. Sen får de tycka vad de vill. Jag må leva i synd och bryta budorda varje dag, jag har iaf jävligt (oopss) kul!

Suck, stön, urk. Det är min spontana reaktion. Jag blir så trött på alla dessa kvasikulturella människor som tycker och tror att de är så mycket bättre än alla andra eftersom de lyssnar på den och den musiken, läser de och de böckerna, gillar skum konst och dricker rödvin (lite generellt lixom). Jag är så trött på folk som sätts in i fack pga av vad de lyssnar på, vad de läser, vad de ser på tv, vad de jobbar med. Bespara mig skiten.

Ok, jag läser inte Dostojevski var och varannan dag, jag lyssnar inte på nån subgrupp som gett ut 500 singlar (max), jag tittar inte bara på Nyheterna och dokumentärerna på tv. So? Är jag en mindre bildad eller intelligent människa för det? Har jag mindre smak? Borde jag kanske brännas på bål för att jag (Gud förbjude) tittar på TV3? Det verkar ju så ibland när folk är så inne i sina låtsasroller att de inte vet vilket ben de skall stå på.

Om folk bara kunde chilla lite, sluta bry sig så mycket om vad andra gör och ist lyssna på vad de säger. Om de tog ett steg utanför barriärerna och vågade ta kontakt med folk som kanske inte har exakt samma intressen. jag tror att dessa människor skulle bli väldigt förvånade och kanske lära sig ett och annat.

Jag tror att man lär sig en massa av de gamla författarna, de små okända grupperna har kanske ett intressant budskap, dokumentärerna visar intressanta och informationsrika händelser, på museet där visar de upp en bit av världens historia varje gång de har en utställning. Oavsett om utställningen nu kanske bara är 5 minuter gammal.

Men jag tror också att man lär sig en hel del av populärkulturen, den som faller en större skara i smaken. Den "lättsmälta" som man så nedvärderande kallar den. Vad är det som säger att det är dåligt bara för att det är lättsmält? Och om det är 10 miljoner som råkar gilla detta lättsmälta, är de dumma i huvudet då eller? De kanske inte har nån smak? De kanske inte vet bättre helt enkelt. *s*

Men om man gillar både Dostojevski och Barbie då? Hur går det ihop? Iofs är Barbie nästan kult nu så det kanske var ett halvkasst exempel. Men Dostojevski och Beverly Hills (tv-serien)? Det måste ju vara en krock som heter duga? Eller? I min värld kan man det, för mig får man lyssna på vad som helst, läsa vad man vill, glo på vilka program som helst.

Men jag möter ofta folk som inte ahr samma inställning, som rynkar näsan åt musikstilar, inte just för att det är dåligt utan för att det är för många som gillar det. Då kan ju inte de lyssna för hur skulle det se ut? Som tittar ner på en om man inte är så speciellt beläst inom en viss genre av böcker, som direkt avspisar en om man skulle råka kolla på ett populärt program. För då har man ju ingen smak och vad skulle det då säga om den här människan, för de kan ju inte ha något gemensamt…

Så gott folk, lyssna på vad fan ni vill, läs Kalle pockets om ni blir glada av det, spela Backstreet boys på högsta volym och det är vad ni föredrar. Men våga inte säga det högt för i varje vrå lurar en kultursnobb och då är man stämplad för alltid. Och det vore väl en tragedi för vem som helst, bli stämlad av en kultursnobb. *s*

They rock my world. Då och då iaf. För visst har man stött på en och annan av denna sort, ni vet de där med två ben, inga bröst och en snopp mellan benen (i bästa fall).Har träffat ett par sådana och en sak är säker. Jag kommer aldrig att förstå mig på killar. They doesn't make sense!

För hur många gånger har man inte förvridit hjärnan för en av dessa varelser? Hur timmar (kanske tom dagar/år) har man inte funderat över va fan de eg menar? Varför de gör som de gör? Varför jag inte förstår dem? Hur många gånger har man inte stått där som en fåne och undrat va fan han eg menade?

För killar och tjejer funkar olika och där sker en krock lika stor som Big-Bang ibland. Tjejer tolkar, spelar spel (för att det är rätt kul oftast) och letar efter undermeningar i allt som killar säger. Killar säger (oftast) exakt vad de menar vilket inte alltid är så lätt att veta när man inte själv gör det. Då blir det ju inget kul ju.

Låt oss använda en hypotes: Om jag är intresserad av en snubbe och han kommer fram och frågar mig vad klockan är, då kommer jag direkt att börja fundera på varför han frågade mig, om det var klockan han var ute efter, om han är intresserad osv. I många fall vill killen bara veta vad klockjäveln är. Inget annat. Han bara råkade gå fram till mig liksom. Typiskt va?!

Så ist för att leta tecken och undermeningar borde vi försöka lyssna på vad killar säger. Och vad säger de? Absolut ingenting, det är väl därför vi så villigt tolkar allt de gör. För det är ju otroligt tråkigt annars.

Dessutom kommer det alltid att finnas killar som inte passar in i mallen, som även de spelar spel och ber en läsa hans tankar. Då blir man helt plötsligt väldigt förvirrad. För ni kan väl iaf snacka ihop er och köra en taktik, så att man vet liksom. Inte 20 olika och sedan påstå att ni alltid säger vad ni menar.

Men vem kan leva utan killar (ja det förstås, om man inte gillar killar går det nog utmärkt)? Inte jag iaf, då skulle jag nog ha det fruktansvärt tråkigt. För även om grabbhalvorna ställer till problem för min lilla *ironi* flickhjärna så kan de även få mitt hjärta att slå dubbla slag, få mig att göra saker jag aldrig annars skulle göra osv.

Så utan att tveka så säger jag ja till grubblerier och hjärtesorg om jag även får uppleva den motsvarande känslan. Den som gör livet värt att leva och som får vilken morgon som helst att alltid vara den vackraste. Den känslan som gör att man känner sig odödlig, som får mig att somna med ett leende på läpparna och vakna med samma leende på morgonen. Då man kan sitta och titta ut geneom den regnia fönsterrutan och tycka tat det är ett fantastiskt väder trots allt. Då allt går i rosa och det inte finns några bekymmer.

Men just nu är iaf inte jag där men jag hoppas att det kommer. För jag har upplevt det en gång och jag skulle bli väldigt sur om jag inte fick uppleva det igen. Så jag spanar och letar, håller öron och ögon öppna för om jag råkar stänga av dem, om än så bara för en sekund, så kanske jag missar just Honom. Ni vet han, han som det står om i Starlet, han som tar mig med på picknick en varm sommar dag, som kommer hem till mig när jag är sjuk och tar hand om mig. Han som man inte kan leva utan.

Fast vänta nu lite,har även jag gått på skiten, Starlet var väl fullt av lögner…