Det stora Trolldrycksmysteriet

- Hermione Granger, nu lyssnar du på!
Det var första gången professor McGonagall hade skrikit åt Hermione Granger, så hon blev en liten aning chokad. Kaktusen hon
skulle förvandla till en kanin började skutta omkring på golvet, och i förbifarten stack den Neville Longottom i baken.
- Ja, professorn, jag skall vara mer uppmärksam.
Hon suckade djupt. Den där underbara dagdrömmen om månskenspromenaden med Harry fick väl vänta till en annan gång. Hon
började koncentrera sig på lektionen, så kaktusen började att hoppa tillbaka, och samtidigt började den få öron och vit päls. Hon
suckade på nyt. Det var en varm dag, så det blev kvalmigt och hett i klassrummena uppe i skolan. Tur att de bara hade trolldrycker
efter det här, det var ju i fängelsehålorna så lite svalare borde det väl vara...

Brrrrr...sade hon svalt? Arktisk kyla kom aningen närmare. Till och med elddrycken de skulle göra idag blev till is, och det var inte så
bra, eftersom den skulle kunna smälta tenn...det här var ingen lyckad dag!
- Potter, drycken skall vara eldröd, inte blå! Du förstår ju mindre än Longbottom!
Hörde hon plötsligt från andra sidan klassen när professor Snape, som omväxling, skällde ut Harry Potter medan Draco Malfoy
fnissade i bordet bredvid och Ron Weasley, Harrys bästa vän, stod bakom Snape och såg ut att vilja kräkas.
Blått, det gav henne en helt fabulös idé! Med några väl valda ord skapade hon lite av den flyttbara blå eld som hon var så bra på.
Hermione suckade. Igen. Den här gången av välbehag. Det var såååå skönt med lite värme...
- Fröken Granger! hörde hon en iskall röst (kallare än luften i fängelsehålan) precis bakom sig. Det här är ingen trollformelslektion! Det
är en trolldryckslektion. Så om du ville vara vänlig nog att inte praktisera dina färdigheter i trollformler här, tack!
Detta gav upphov till en samfälld skrattattack hos slytherinarna som lät ungefär så här:
- HA-HA-brrr-HA-HA-HA-HA-brrr-HA-brrr-HA-HA-HA!
Med en trumpen min gav hon med sig:
- Ja professorn, suckade (lite för mycket suckande i den här historien, inte sant?) och släckte elden.
När hon åter vände sig mot sin kittel såg hon något ordentligt mystiskt. Den nya läraren i Försvar mot Svartkonster, Dennis Quirell,
den första professor Quirells bror, hade kommit in i fängelsehålan och stod nu och rotade i Snapes ingrediensskåp. Nå, det var fredag,
på lördagen skulle de fara till Hogsmeade, och hon orkade helt enkelt inte bry sig om något mystiskt just nu.

Efter middagen väntade alla i gryffindor ivrigt på att få gå tillbaks till tornet, eftersom Angelina Johnson och Katie Bell skulle ha ett
gemensant födelsedagsparty. Plötsligt vändes allas huvuden mot källargångarna, då de hörde ett ilsket vrålande därifrån. Det hördes
snabba steg som kom närmare, och närmare, och närmare…och sedan rusade Snape in i Stora Salen, med klädnaden flaxande runt
benen och en vanvettig blick i ögonen.
- Nån har tagit mina viktigaste trolldrycksingredienser! brölade han halvvägs till lärarnas bord.
- Nej men professor Snape! utbrast McGonagall. Så uppför man sig inte!
- Hör ni inte vad jag säger??? Nån har tagit mina tvåhörningshorn, sextåiga hundars hår, pegasers fjädrar, min gosigris Garion,
fenixtårar på burk, chimaeras klor…och i den stilen fortsatte han i cirka 10 minuter, ända tills Dumbledore avbröt honom.
- OK, OK Snape, vi har förstått. Ta det nu bara lugnt och andas djupt. Hittade du några spår efter inbrottstjuven?
- Nej…jo, det här! Han grävde ett tag i sia fickor och fick till slut fram ett skrynkligt pergament. Han vecklade upp det, och visade det
åt Dumbledore. I misstag råkade pergamentet fladdra till när Hagrid kom in, så att Hermione såg vad som var klottrat på det. Det var
en dåligt ritad bild av en ljusblå mjukisgris, fastbunden i en stol, och skrivet under bilden stod det med en slarvig handstil:

"HA-HA-HA-HA!!!! DU FÅR INTE SE DIN GRIS IGEN SÅ LÄNGE DU LEVER!!!

P.S DINA NÄSHÅR ÄR OTROLIGT OHYGIENISKA!"

- Ser du Severus, du borde klippa näshåren lite oftare, anmärkte professor Trelawney som var på ett av sina, turligt nog, sällsynta
besök nere i skolan.
- Äh, håll klaffen! suckade Snape.

Nästa dag vaknade Hermione tidigt och började samla ihop sina saker till Hogsmeade-utflykten. Få se nu; pengar, penna och
pergament, kattmynta till Krumben, hatten, väskan, mammas inköpslista, fotot på Harrys första quidditch-match, Krumben… det var
väl allt. Hon gick ner till Stora Salen, vars tak nu var klarblått med enstaka vita molntussar, och satte sig vid gryffindorbordet. Hon
slevade till sig lite gröt och ett rostat bröd och började att äta. Det var relativt tidigt på morgonen, runt sju, så hon blev lite förvånad
när
Harry och Ron, yrvakna och rufsiga i håret, släpade in sig i Stora Salen. Med en stor gäspning satte sig Ron på högra sidan om henne, och Harry på den vänstra. - Snälla Hermione, vill du ge smöret? frågade Ron samtidigt som han försökte nå mjölkkaraffen bredvid Harrys vänstra arm.
- Ron, smöret är rakt framför dig, suckade Hermione.
- Hups, jag *gäsp* märkte det inte. Nå, ger du marmeladen istället?
- Öööh Ron, insköt Harry. Vad skall du ha marmeladen till? Du äter ju bara gröt och juice.
- Va? Bad jag om marmeladen? Vad konstigt…
Det såg ut att bli en lång dag.

Det var varmt, nästan hett ute, fast det bara var april. Hermione och Harry gick vägen fram visslande på sången ur "Snövit" samtidigt
som de försökte att inte koka bort i solen.
- Hermione, kan ni snälla byta sång, flåsade Ron som gick bredvid dem.
- Ja, om du hittar på någon bättre så börja på du bara!
- OK, då! sade Ron och började vissla på ABBA:s Money, Money, Money.
- Snälla Ron, något annat! bad Harry med händerna för öronen. Du vet att jag hatar ABBA!
- Snälla ni, kan ni båda vara tyst! viskade Hermione.
- Varför det då? undrade Ron.
- Vi kom just in i Godisbaronen….som är full med folk…
- Uuuups….Ron var knallröd i ansiktet.
- Pojkar!

Efter att de slösat bort en ordentlig del av sin pengar i Godisbaronen, en lite mindre del i Zonkos skämtbutik, och sist men inte minst;
druckit ett par mega-honungsöl i "Tre Kvastar", var alla tre ordentligt nöjda med dagen. De strövade runt på hedarna runt Hogsmeade,
och proppade i sig godis.
- Hermione, får jag ta en chokladgroda av dig? undrade Ron med munnen full av Bertie Botts Bönor I Alla Smaker.
- Ron, du köpte tre askar själv!
- Men de är slut!
- Åååh! Nå, ta då!
- Tack Hermione! I vilket fack är de?
- I det mellersta. Stick inte in handen i det största eftersom…
- Mjaoschhhh!!!!
- Aaaajjj!!!!!
- …Krumben sover där!
- Tack för varningen! grumsade Ron medan han dystert såg på de djupa klösmärkena på vänster hand.
- Varsågod! log Hermione.
- Titta! Är det där inte den där nya professorn? frågade Harry plötsligt.
- Ja visst. Men vad gör han här? undrade Hermione. Och varför talar han i en NOKIA 3310:a? Inne i ett busksnår?
- Du har ju sagt att mugglarsaker inte fungerar innanför Hogwarts murar?
- Ron, ÄR vi innanför Hogwarts murar?
- Nej….ojsan!
- Vi går och ser vad han har för sig! viskade Harry.
Sagt och gjort, de började gå framåt. Eller försökte smyga. Sedan kom de så nära att de kunde höra vad Quirell pratade om.
- Nej inte ännu…och genast efter: Ja, ja jag SKALL fixa fram trolldrycken…och därefter: Nej, Snape vet inte om det…Ja, idag på
kvällen…
Det fortsatte i den stilen i ungefär en kvart, tills Harry fick det obekvämt.
- Krick, krack, prassel, KRACK!
Han steg på en gren. Snabbt tittade Quirell upp, såg dem och bara…försvann.
- Jäklar! utbrast Hermione. Jag visste inte att han kunde spök-transferens!
- Ja, du blir hoppeligen lite smartare för varje dag, sade Ron.
- Äh, håll käft, suckade hon.

När de äntligen kom tillbaka till Hogwarts var det redan mörkt. Nästan alla andra hade ätit, och de få som fanns kvar i Stora Salen, var
ungefär bara slytherinare. Efter lite köttbullar med potatismos och lingonsylt gick de ner mot fängelsehålorna, eftersom Harry var
nyfiken på vad Quirell skulle göra där. Det var mörkt och ruggigt där nere, och spindlarna hade tydligen, till Rons stora missnöje,
bestämt sig för att förvandla alla gångarna till en jättestort flugfälla. Så vart man än vände sig såg man spindlar , flitigt sysselsatta med
att spinna stora nät överallt. De skulle just svänga runt ett hörn då de plötsligt hörde röster.
- Ja Narcie, jag är nästan klar.
- Ditt lata kräk! Du skulle ha varit färdig för flera veckor sedan!
- Men Narcie, nu kände de igen Quirells röst, jag fick de sista ingredienserna först idag! Och jag har aldrig varit bra på trolldrycker!
- Undanflykter! fnyste den andra rösten, en hög pipig röst.
- Hör du Narcie, det var inte mitt fel att du kom på den där idiotiska idén om att försöka bli en animagus.
- Men det var du som gick med på att hjälpa mig! Och jag har alltid tyckt om katter!
- Ja, ja kära du! suckade Quirell. Elixiret är snart färdigt, så att du kan bli vanlig igen.
Hermione kickade runt hörnet, och synen som mötte henne fick henne att tappa andan.
Professor Quirell stod och rörde om i en kittel, medan en lång kvinna stod bredvid och otåligt stampade med foten. När hon vände på
huvudet flämtade Hermione till. Hon kände igen kvinnan, men hon hade ändrats något katastrofalt. Det var Narcissa Malfoy, Draco
Malfoys mamma, men hon hade tydligen druckit ordentligt med misslyckat polyjuice-elixir, eftersom hon för det mesta liknade en katt.
Hon hade stora lila mandelögon, svart päls över hela ansiktet, och det stack upp ett par spetsiga kattöron ur det platinablonda håret.
När Hermione såg efter lite bättre märkte hon en lång, piskande svans som stack ut baktill på Narcissas midnattsblå klädnad.
Plötsligt började Narcissas morrhår att darra.
- Vad är det kära du? undrade Quirell.
- Var tyst, din idiot! snäste Narcissa. Jag kände lukten av någon! Och bara för att vi är syskon behöver du inte fortfarande heller kalla
mig "kära du" eller "Narcie"!
Hon började vädra, och sedan kände hon tydligen deras lukt, eftersom hon började smyga mot hörnet där de gömde sig. Hermione
drog snabbt tillbaka huvudet medan hon tittade efter om det fanns några gömställen i närheten.
- Snabbt! väste hon åt Harry och Ron. Göm er!
- Var? viskade Harry tillbaks.
- Ööh…Bakom spindelväven!
Ron såg smått chokad ut.
- Du kan inte mena allvar!
- Jo det kan du räkna med att jag gör! svarade hon och drog med sig de båda pojkarna bakom en ovanligt tjock del av nätet.
När de stod där och höll andan råkade Hermione kasta en blick uppåt. Då såg hon något fantastiskt! Inte en bild av Heath Ledger, en
kupong om gratis kattmat i ett år, eller en livs levande drake. Nej, hon såg att just det här nätet var fast i bara ett par, sköra trådar
(hon ÄR hjältinnan) och att en enda liten lossningsbesvärjelse skulle räka att få nätet att falla utåt. Plötsligt ryktes hela nätet undan,
och Narcissa Malfoy stod där, med trollspöt i högsta hugg och de lilalackade klorna ute. Hon mumlade något och det susade smala
rep ut från spöt och tvinnade sig runt dem alla tre. Tyvärr hade inte Hermione varit beredd på något sådant, så hon blev en aning
chockad och förvandlade Rons mössa till en flock fjärilar.
- Hermione! Det var min bästa (och enda) mössa!
- Jag köper en ny!
- OK då.
Hermione hade i alla fall inte tappat sin trollstav, så lite hopp fanns det. Hon började tänka intensivt, och var just färdig med en
ordentligt panikartad plan.
När Narcissa vände sig om för att se om det fanns några råttor att fånga, viskade hon
- Petrificus totalus! med staven vänd mot Quirell.
Det hördes bara en duns när han föll ner, med hela kroppen stel och styv i den totala kroppslåsningen.
Narcissa måste ändå ha hört det, för hon vände sig snabbt om med de violetta ögonen blixtrande och klorna utspärrade. Hon kröp
ihop, och tog ett tigersprång mot dem samtidigt som Hermione ropade:
- Rictusempra!
Narcissa föll ihop i hemska skrattkramper som tycktes fortsätta i evigheter. Hermione frambesvor (helt underligt ord) den där blåa
elden igen, brände upp repena, och lyckades bränna Harry på fingrarna samtidigt.
- Aaaajjj!!!!!!
- Uuuuuuups…. Förlåt, jag gör det inte igen. Hoppas jag.
- Vet du Hermione, det kanske jag också gör!
- Harry, tänk om vi skulle ta hand om dom här fånarna först?!
- Bra idé.
Sagt och gjort, de band både Quirell och fru Malfoy, Hermione trollade fram bårar och så begav de sig alla upp till professor
Dumbledore.

När de lämnat upp fru Malfoy och Quirell till Dumbledore (Quirell hade tappat minnet när han slog i golvet. Verkar det bekant?) och
kommit upp till sällskapsrummet, var de inte så litet förvånade över att ingen var där.
- Vad konstigt, sade Hermione. Jag hade trott att…
Och längre kom hon inte förrän alla i gryffindor hoppade fram från olika gömställen (Fred hade gömt sig i skorstenen och George uppe
i ljuskronan) och ropade:
- Ni fångade dem!
Och festen kunde börja.

Katie Bell

Tillbaka


© Johanna Åberg
Vill du ta material så maila