Snape går till tre kvastskaft...

Det var 21/12, och det var inget mindre än Professor Snapes födelsedag. Han hade varit i Hogsmeade, tillsammans med några andra professorer, som alla hade gått hem, men han hade beslutat sig för att gå ner till puben, och ta sig en drink eller två, och just nu var han inne på den femtonde, behöver jag säga att han var ganska full?
Han satt och funderade exakt på var han befann sig, och på varför det nu igen var han var här. Han var så uppslukad av sin tankegång att han inte lade märke till att Sirius Black traskade in genom dörren. Men Sirius såg honom. Hans första impuls var givetvis att springaspringaspringa långt därifrån, men sedan såg han att Snape inte riktigt verkade i stånd att tänka klart, och han hade inte fått sig något ordentligt att dricka på ungefär 13 år, så nu ville han VERKLIGEN ha någonting. Han satte sig ner, och tittade på klockan, den var ungefär 21. 30. Sirius beställde in en stor drink, och väntade.
"Heeej! Visst känner jag dig, visst gör jag det?", hörde han en röst bakom sig. Han snodde runt, och där stod Snape och tittade på honom.
"Öh… Tja…", sa Sirius, och flackade med blicken.
"Jooorå!", sa Snape och Sirius lade märke till att han inte riktigt verkade kunna fokusera med blicken,
"Du e ju han, han, han, vad han nu heter, du vet liksom, HAN!"
"Öh, visst…"
"Så vad gör en sån som du, vaddunuheter, här, då?"
"Tja, jag tänkte ta en drink eller så…"
"Samma här! Samma här!"
"EN drink! Han har tagit massor!", viskade Harry till Hermione och Ron, som satt vid bord längre bort, fast Harry hade sin osynlighetsmantel. "Du kan nog ta av manteln nu, Harry, Snape skulle inte kunna känna igen dig ens om han stod och glodde på dig med KIKARE!", fnittrade Hermione. Harry gjorde det. "Kommer min vahettere, vahettere, vahettere, DRINK nån gång, eller?" ropade Snape.
"Ja, ja, era drinkar kommer alldeles strax" svarade Madame Rosmerta.
"Så… du var kompis med, du vet, du vet, du vet… Pottersnubben förut, eller?" sa Snape.
Sirius rynkade på ögonbrynen lite grann, "Ja, just precis."
"Jo", sa Snape, "så jag tänkte att då kanske du känner den där LILLA Pottersnubben, vaddetnuärhanheter, Larry, eller nåt, tror jag. Åh, våra drinkar!" Två stora drinkar sträcktes fram mot Sirius och Snape.
"Jag gillar det här!", sa Snape glatt, och drack upp sin drink i en och samma klunk, "vad ska vi göra sen, då?" sa han och försökte titta Sirius i ögonen. "Du ska i alla fall gå hem!" sa Sirius till honom.
"NEEEEJ, jag VILL INTE. Jag tänker inte gå hem!"
"Nähä."
"Jag tänker stanna här hela natten!" ropade Snape glatt, och fäktade med armarna.
"Var tyst!" sa Sirius till honom.
"Ja E tyst! Det är bara det att alla andra är ännu tystare, men det är inte mitt fel!"
"Whatever…"
"Du… Jag har tänkt på en sak." Snape så finurlig ut.
"Vad då?"
"Det är det jag inte riktigt kommer ihåg…" Snape började skratta, och föll av sin stol.
"Aj", tillade han, och reste sig vingligt.
"Ska du verkligen dricka mer nu?" sa Sirius kritiskt, och kvävde ett skratt när Snape försökte se var stolen befann sig.
"Jaaarå, jag har inte ens börjat!"
"Hur har han lyckats bli sådär full?" tänkte Sirius, men han SA,
"Jag tror nog att jag borde gå nu."
"NEEEEEEJ!", ropade Snape, och tog tag i Sirius klädnad, och tittade bedjande på honom, "du och jag, vi ska ha så roligt, tillsammans!"
"Ja, ja…"
Tillsammans drack de nu ca ytterligare femton drinkar.
"Du, du, du, du, Sevvis?" sa Sirius.
"Aaa?" svarade Snape.
"Varför glor alla på oss för?"
"Vetinte, vi e väl söta…"
"Japp…"
"Du, du, du, du, vet du vad vi GÖR?" ropade plötsligt Sirius.
"Nää?"
"Vi kör Sanning eller Konka!"
"Ja! Du får fråga mig först!
"Visst, Sanning eller Konka?"
"Sanning!"
"Sevvis är feg! Hahahahahaha!"
"Konka rå!"
"Jaa! Du ska stå på bordet och sjunga "Far, jag kan inte få upp min kokosnöt"!"
"Ha! Baggis!"
Han klättrade med visst besvär upp på bordet, och rätade på sig.
"Far, jag kan inte få upp min kokosnöt, alla sätt jag prövat har vart fel…"
Behöver jag påpeka för er att Harry, Ron och Hermione var halvkvävda av skratt vid det här laget?
"Sirius, Sirius, Sirius! De SKRATTAR åt mig!"
"Då e rom inte snälla!"
"Jag tror att jag har sett dem någonstans… Men skit samma, vet du vad klockan är?"
"Tja… Den där krumeluren DÄR uppe, visst är det en… etta?"
"Japp, då är den bara elva, vi stannar ett tag!"
"Nej, den är ju ett, du ser dubbelt!"
"Okey… Ska vi gå hem då?"
"Jag antar det, var bor jag nu igen? Sablar, jag har glömt det!"
"Du kan sova hos mig."
"Visst!"
"Men… jag vet inte… om jag orkar gå någonstans…" Snapes huvud föll ner mot bordsskivan, och han började snarka högljutt.
"Sov gott, Sevvis…", sa Sirius drömskt, och kollapsade också han mot bordsskivan.

Nästa morgon vaknade Snape med den värsta baksmälla han hade haft i hela sitt liv. Han upptäckte att hans huvud verkade sitta fast i bordet,och han tänkte INTE ta reda på med vad. Han reste sig till sist upp, och traskade ut i badrummet och skvätte vatten i ansiktet. När han kom tillbaka fick han syn på Sirius. "Vänta lite, exakt VAD hände igår?", tänkte han. Just då började Sirius röra på sig. Han skakade på huvudet, och gjorde en grimas. Sedan fick han syn på Snape, "Fan.", sa han högt och glodde på honom.
Snape glodde tillbaka, och sa, med en röst som han försökte få att inte låta alltför panikslagen, "Lyssna nu! Alltså, det här har inte hänt, eller hur? Jag menar, du och jag träffades aldrig här, och vi blev inte fulla, och jag sjöng INTE "Far, jag kan inte få upp min kokosnöt" på bordet, OK?"
"OK! Hoppas bara att ingen berättar det här för någon! Vi blir till allmänt åtlöje!"
"Japp!"
"Fast, DUUU?" tillade Sirius.
"Ja?"
"Jo, du vet att nu kan du inte ta fast mig, för då berättar jag det här för alla, och DÅ har du problem!"
"Me - men det är ju UTPRESSNING!", flämtade Snape.
"He, he, japp! Hej då, Sevvis!"
Snape tittade efter honom när han gick ut genom dörren.

SLUT

Tillbaka


© Johanna Åberg
Vill du ta material så maila