Saania kommer tillbaka del 2

Nästa dag vid frukostbordet, fick Hermione, Lavender Brown, Parvati Patil och Oliver knappt någon tid att äta.
Alla frågade vad som hade hänt, och ville höra alla detaljer. Alla utom Neville. Han satt och slevade i sig sin frukost, och
stirrade stelt framför sig.
Han mumlade något till Hermione.
- Vad sa du, Neville?
- Vilka lektioner har vi idag? sa Neville tyst.
Hermione berättade det för honom, och han återgick till sin frukost.

På eftermiddagen sprang Hermione uppför trapporna till sjukhusflygeln. Saania låg och stirrade ovanför sig.
- Saania? sa Hermione till henne.
- Mmm? sa Saania.
- Hur mår du?
- Helt klart har jag mått bättre.
- Jag tog med en bok till dig!
- Tack. Hon tittade på den. Åh, den där läste jag en gång. Men det var flera år sen, tillade hon. Har du läst den?
- Åh, ja! Och visst är det där med orangutangen roligt?
- Den där bibliotekarien? Han som säger Oook hela tiden? Jag skrattade så att jag trodde att jag skulle svimma när jag läste den biten.
- Öh, du kommer väl tillbaka till oss i Gryffindor snart?
Hon nickade och log tappert mot Hermione.
- Snart kommer jag igen. Ni klarar er ju inte utan mig. Hermione log stort.

Och mycket riktigt var Saania snart tillbaka i Gryffindor. Det enda som inte var som det brukade var att Neville och hon inte pratade med
varandra. Överhuvudtaget. Det bekymrade, förstås Hermione. Så, en dag, på läxhjälpen…

- Saania, jag tror att Neville behöver hjälp med sin trolldrycksläxa.
Det blev alldeles tyst i sällskapsrummet.
- Saania, jag tror att Neville behöver hjälp med sin trolldrycksläxa. sa Hermione igen, lite högre den här gången.
Saania stirrade först på Neville, sen på Hermione, sen på Neville igen.
Sedan flyttade hon tyngdpunkten, en liten aning, som om hon var på vippen att börja gå mot Neville, men…
- Nej tack. Jag klarar mig alldeles utmärkt, tack så mycket. Nevilles röst skar genom rummet.
Saania höjde sakta blicken, de växlade en kall, och mycket, mycket kort blick.
Sedan vände Saania sig om, och gick bort till Ginny Weasley.
- Hur går det? sa hon.
- Bra, sa Ginny nervöst, men jag är inte säker på att jag förstår den här texten, kriget pågick alltså från 1675 till 1678…
- 1679, rättade Saania henne.
- 79, samtyckte Ginny, och efter det så anföll varulvarna Kent…
- Just precis. sa Saania.
Mumlandet blev ljudligare igen, och efter hand återgick alla till sina arbeten.

Tiden gick, och det närmade sig Halloween.
- Jo, jag lovar, det är allvar! sa Hermione. Ni vet ju att Saania sover hos oss, eller hur?
Harry och Ron nickade. De satt uppe i killarnas sovsal, där de kunde få vara ifred.
- Och förut så hade hon ganska stora… Hermione gjorde menande rörelser över bröstet. Men så när jag gick och lade mig igår, så märkte jag
att Saania var alldeles jättemager, hon såg hemsk ut! Hon kan inte äta mycket, kan ni hjälpa mig att hålla koll på henne?
Killarna nickade.
- Men vad ni än gör, så säg ingenting till henne, och särskilt inte att jag är inblandad, OK? Hon blev ganska irriterad på mig för att jag
försökte få henne och Neville att prata med varandra, och jag vill inte att…
- Ja, ja, vi fattar! sa Ron otåligt. Men, så illa kan det inte vara, jag menar jag har då inte märkt något sådant, och man brukar kunna
märka den sortens saker, ni vet.
- Om personen har såna här klädnader? Sällan. sa Hermione, men nu går vi ner, det är snart middag.
Både killarna och Hermione höll koll på Saania under middagen. Och mycket riktigt. Hon åt en eller två tuggor, sedan kastade hon snabba
blickar åt båda hållen, och smög ner tallrikens innehåll under bordet. Sedan reste hon sig upp, och släntrade ut genom dörren.
- Såg ni? viskade Hermione. Hon slängde ner alltihop under bordet!
Killarna nickade.
- Men vad ska vi göra? Vi kan inte prata med henne, hon är nog ganska irriterad på oss redan…
- Vi får väl hålla koll på henne. Det är allt vi kan göra.

Några dagar senare var det dags för Halloweenfest. Det var mycket uppskattat, och varje år dök det upp någon som skulle framföra något,
alla undrade givetvis vad det var som skulle komma i år.
På kvällen gick Harry, Ron och Hermione ner till festen, med Neville släntrande efter.
Där nere var det massor med folk, som satt och åt. Alla utom Neville såg mycket glada ut, vilket innebar…
- Harry! Ron! Var är Saania? frågade Hermione och tittade sig omkring.
- Vet inte, är hon inte här?
- Nej!
- Det var konstigt… Hon dyker kanske upp, vi väntar tycker jag.
- OK.

Men Saania kom inte. Och efter en och en halv timma sa Hermione:
- Nej, nu går jag och tittar efter henne, hon har nog somnat i någon fåtölj eller något…
Men hon kom inte längre, för då kom en av husalferna som städade i Gryffindortornet inrusande.
- Miss Michette! Hon är död!
Det blev absolut knäpptyst.
- Vad sa du? sa Ron andlöst.
- Miss Michette låg i Gryffindors sällskapsrum när Gisty skulle städa där! Miss Michette är död!
Hermione kastade en blick på Neville. Han stod och stirrade på husalfen med vidöppna ögon, och han var alldeles blek i ansiktet.
Sedan, som på ett givet tecken flög Harry, Ron, Hermione och Neville upp, och störtade därifrån och upp till sällskapsrummet.

Saania låg på golvet med slutna ögon och hon höll mycket hårt i något, och på hennes mage satt hennes katt Beliona med stora oroliga ögon.
Hon hade bara en mycket åtsittande tröja på sig under klädnaden som så gott som glidit av. Hon var precis så avmagrad som Hermione hade sagt.
- Är hon verkligen död? sa Harry.
- Nej… Hjärtat slår men pulsen är svag. sa Hermione lättat när hon hade känt efter.
- Vi får väl bära upp henne till sjukhusflygeln, skulle jag tro.
- Japp. Kom här, och ta i nu! Du, Hermione tar i ena armen, jag tar andra, Neville tar… vart tog han vägen?
De hörde Nevilles avlägsna springande steg utanför.
- Varför sprang han sin väg? sa Harry förbryllat.

Neville sprang nerför stigen mot sjön. Det här var ju helt otroligt! Vad hon än gör så är alla på hennes sida! Fantastiskt!
När Saania slutar äta blir alla oroliga, men om NEVILLE skulle sluta äta skulle ingen bry sig så särskilt… utom möjligtvis… Saania.
NEJ! Han tänkte inte sluta vara arg på henne. Ingen tyckte om honom, varför skulle då han tycka om någon? VARFÖR? Han hörde någon bakom sig.
Beliona hade följt efter honom hela vägen från Gryffindortornet. Hon satt och betraktade honom tyst och allvarligt.
- Vad tittar du på? frågade han ilsket. Gå du och ta hand om Saania! Precis som alla de andra!
- Mjau, sa hon likgiltigt.
Neville reste sig upp. "Jag måste vara galen eller något sånt!" tänkte han när han gick tillbaka upp till slottet.

Nästa dag hade de trolldryckslära.
- Ja… sa Snape, samtidigt som han skrev upp receptet på tavlan, man skulle ju ha väntat sig något liknande av den där flickan, ska alltid
ställa till med scener, tro mig! Uppmärksamhet, det är det enda hon vill ha. Att Professor Dumbledore kunde tillåta henne att komma
tillbaka, det förvånar mig verkligen…
Malfoy och de andra Slytherineleverna flinade. Hermione lade plötsligt märke till ett morrande ljud, och tittade upp. I bänken bredvid
hennes satt Neville, med sammanbitna bleka käkar, och tycktes anstränga sig alldeles otroligt för att inte kasta sig över Snape, och vrida
nacken av honom.

En liten stund senare stod alla och rörde om i sina kittlar. Neville stirrade ner i sin, även när Snape kom med giftiga påpekanden om hans
trolldryck.
- Ja, det tycker jag verkligen, att den där flickan inte var mycket att ha. fortsatte Snape, Tur att hon sov i Gryffindor,
så mycket kan jag säga, jag skulle ha skämts över att behöva ha henne i en sovsal i mitt elevhe… Han kom inte längre.
Neville hade lyft upp sin kittel i handtaget, och slungat den mot honom. Han missade med några millimeter.
- VAD VAR DET DÄR, Mr Longbottom? sa Snape med vitglödgat raseri i ögonen.
- Du ska hålla käften om Saania! Om du tror att hon försökte begå självmord för att få uppmärksamhet är du lika dum som en påse nötter!
- Mr Longbottom! Det där blir… 50 poäng från Gryffindor!
- Det struntar jag i! Du är vidrig! Håll käften om Saania, din… din… Plattfisk!
- Nu blir lilla Longbottom upprörd! påpekade Draco Malfoy. Hans lilla varkattkompis blev förolämpad, tänk så arg man kan bli!
- Håll käften, din albinokanin! vrålade Neville, det enda som fattas på dig är de röda ögonen, och fortsätter du i samma stil som nu,
så kan du kanske få ärva Ni-Vet-Vems ögon! Ni kan ju bli kompanjoner!

Ungefär två timmar senare kom Neville ut från Professor Dumbledores kontor.
- Hur gick det? frågade Hermione.
- Jag blev inte relegerad, mumlade Neville. När de kom upp till Gryffindors sällskapsrum väntade alla på dem där.
- NEVILLE! sa Ginny, kallade du verkligen Snape för plattfisk?
Neville nickade, och gick långsamt uppför trapporna till sovsalen. "Satan, satan, SATAN! Varför brusade jag upp mig på det där sättet?
Malfoy och hans kompisar kommer inte att glömma bort den saken i första taget. Allt var Saanias fel. HON hade startat alltihop,
jag försökte klara mig i skolan! Vad hade hon i mitt liv att göra?" Han önskade för första gången i sitt liv att han aldrig hade mött Saania.

Samtidigt låg Saania uppe i sjukhusflygeln, och önskade att hon aldrig hade mött Neville.
"Vad hade han i mitt liv att göra? Varför lär jag mig aldrig? Killar = Bråk! Så är det bara! Åtminstone för dem som har en tendens att
förvandlas till katter så fort de blev irriterade. Jag försökte med Simon, och vad slutade det med? Nära nog två dödsfall…"
Hon avbröt sina tankar när Madame Pomfrey kom in i rummet.
- Middag! sa hon, och räckte fram ett fat med Korv och mos.
- Nej, tack, jag är inte hungrig.
- Saania, du MÅSTE äta, annars slutar du som ett benrangel!
- Jag ÄR ett benrangel!
- Så mycket viktigare att du får något i dig, i så fall. sa Madame Pomfrey hurtigt, och ställde ner maten på Saanias nattduksbord.
Och försök inte gömma den, för jag kommer att leta ÖVERALLT.
Saania tittade med avsmak på tallriken, och lutade sig tillbaka i sängen igen.
"Vad gör jag FEL? Jag bad aldrig om att bli förvandlad till en katt! Jag ville bara få… utlopp!" Hon stirrade på tallriken igen.
Hon tänkte INTE äta det där. Hon hade visst svimmat i går, än sen då? Vad gjorde det? Hon var säkert bara lite trött!
Hon var ju faktiskt sjutton år! Hon kunde klara saker ensam, hon var inte korkad…

Ungefär tre dagar senare satt Hermione, Harry, Ron och Ginny i sällskapsrummet.
- Lyssna nu, sa Hermione, det här kan inte pågå i evigheter! Neville blir galen utan Saania!
- Bara för att inte tala om vad Saania blir utan Neville! sköt Ginny in.
- Exakt! Så, vi måste göra något nu.
- Hermione, sa Harry, jag vill absolut inte verka okänslig, men tar du inte i lite grann? Och vad kan vi göra åt att Saania försöker svälta
sig själv till döds?
- Just det! sa Ron. Det kan någon annan ta hand om! Berätta det för Professor McGonagall, eller något, men låt bli att gå in själv!
- Det kan jag ju inte göra! Sånt kan man inte prata med… LÄRARE om! De skulle bara göra alltsammans värre, de förstår sig inte på sånt!
- Ron, om inte du går med på det här, så skriver jag till mamma! sa Ginny, och gjorde slut på diskussionen.
- Okey, jag är med på det också, sa Harry, men vad vill ni att vi ska göra?
- Jo, du och Ginny ska tala med Neville, och jag och Ron ska försöka att göra någonting åt Saania! Det finns inget annat att göra!
- Du ber om ett… MIRAKEL! ropade Ron, de kommer aldrig att lyssna!
- Vi kan väl i alla fall försöka!
- Okey då…

Ron och Hermione stod och väntade utanför sjukhusflygeln när Madame Pomfrey öppnade.
- Kan vi få träffa Saania? sa Hermione.
- Hon ligger där borta, sa Madame Pomfrey och pekade. I sängen låg Saania och betraktade dem allvarligt.
- Hej, Saania, sa Hermione nervöst när de gick fram till henne.
- Hej. sa Saania och tittade upp.
- Vi har något som vi skulle vilja prata med dig om, sa Ron och tittade ut genom fönstret, säg det du, Hermione!
- Okey, Saania, ni kan inte fortsätta så här, du och Neville måste sluta fred…
- Nej.
Hermione stirrade på Saania som hade slutat att titta på henne, hon låg nu och stirrade ner på sin kudde.
- Saania, du kan inte FORTSÄTTA, sa Ron, som fortfarande stod och stirrade ut genom fönstret. Både du och Neville kommer att
råka hemskt illa ut…
- HÅLL TYST! Skrek Saania, och glodde ursinnigt på dem. Vad vet ni? Varför måste ni bry er? Jag klarar mig själv, Neville spelar ingen roll,
och NI spelar absolut ingen roll!
- Men, Saania, lyssna! ropade Ron, Du måste försöka prata med Neville! Ser du inte vad det är som händer med dig?
- Det enda jag ser är att ni inte kan lämna mig ifred, och att jag kan klara mig utan någon annan! skrek hon, och reste sig upp.
Hon drog tag i sin klädnad som hängde på en stol, drog på sig den, och sprang för allt vad hon var värd.
Ron och Hermione glodde efter henne.
- Det är antagligen sant. Det är allt hon kan se. sa Hermione, och tittade efter henne.

Neville sprang nerför trapporna. Han vräkte sig ut genom porträtthålet, och vidare ut i korridoren. Nerför trapporna,
rakt genom Ravenclaws spöke Grå Damen, så att det kändes som om han hade sprungit genom ett ångmoln, vidare ut, och in i förbjudna skogen.
Han sprang så fort han kunde, och stannade inte förrän han hade kommit fram till en stor ek. Han kastade sig upp, revade sina kläder på
grenarna, men efter en stund satt han i grenklyka högt upp i trädet.
Han stönade. Varför skulle Ginny och Harry komma och lägga sig i hans affärer? Varför skulle de nödvändigtvis göra det? Han klarade sig ju
utmärkt ändå!
Plötsligt kände han plötsligt att han ville göra något dramatiskt.
Han drog ett djupt andetag, och skrek:
- Saania! Jag… ÄLSKAR DIG! Och samtidigt som han skrek det insåg han att det uppenbarligen var sant. Han älskade Saania. Det var klart att
han gjorde!
Men han blev alldeles paff när han hörde ekot av sin röst. Det lät som:
- Är du säker? ropade ekot.
- Ja, det är jag! skrek Neville.
- Bra, hon älskar dig också! vrålade ekot.
Neville stirrade framför sig.
- Saania? ropade han.
- Neville? ropade ekot.
- Vad gör DU här? frågade han.
- Jag sitter i ett träd! ropade hon.
- Kan du precisera dig lite? Det är gott om dem här!
- OK, i det här trädet, ropade hon, och sedan såg Neville att ett av träden fick blåa blad, som ändrade sig tillbaka igen.
- OK, då vet jag… sa Neville. Jag är i den stora eken!
- Jaha… det blev tyst ett tag. Neville?
- Ja?
- Vad i helvete har vi hållit på med hela sabla året?
- Vet inte… JAG har i alla fall kastat min kittel tre millimeter från Snapes stora fula näsa, det räcker för MIG…
- Gjorde du verkligen det?
- Japp…
- Ja, jag har först försökt ta livet av mig, och sedan införskaffat en släng av anorexia, jag tror inte att du och jag behöver göra så
värst mycket mer på hela året.
- Verkar sant.
- Öh… kommer du ihåg exakt hur allt det här började?
- Nej, jag har väldigt dåligt minne.
- Jag minns inte heller, tänk så fort man kan glömma, ändå…
- Precis, så vad sägs om att börja om från början?
- Utmärkt förslag. Och så kan vi passa på att hoppa ner från de här träden, jag börjar bli hes.
- OK.
Neville klättrade ner från trädet, och sprang bort till Saanias träd. Hon tog ett hopp ner från sitt träd, och tittade på honom.
- Så där. Och nu går vi tillbaka igen, jag fryser, och jag är helt enkelt VRÅLHUNGRIG. Jag tror inte att jag har ätit sen i september…
sa hon, och de började gå upp mot skolan igen.
- Jag hade givit ett tusen galleoner för att få se Snapes min när du kastade kitteln på honom! sa Saania, och skrattade.
- Inte nog med det, jag kallade honom för plattfisk också, och Draco Malfoy för albinokanin!
- VAD? ropade Saania, så att två sparvar som hade suttit i en buske flög därifrån. Albinokanin? Wow! Hon tittade på honom.
Det förtjänade han! Han ÄR praktiskt taget en albinokanin, han är lika intelligent som en, i alla fall.
Neville nickade.

Knappt fem minuter senare klättrade de igenom porträtthålet.
- Neville? sa Hermione förbryllat när de kom upp, och SAANIA! Är inte ni arga på varandra längre?
- Vad då? Vi, arga på varandra? sa Saania, och såg knipslug ut, Vi är inte osams, såklart vi inte är! Förstår DU vad hon pratar om, Neville?
- Nej, verkligen inte! sa Neville, och såg också knipslug ut. Hon måste ha… drömt någonting underligt.
- Så är det säkert, Nev! sa Saania glatt. Och nu går jag och lägger mig. Det har varit en MYCKET lång dag.

SLUT

Tillbaka


© Johanna Åberg
Vill du ta material så maila